Gudrun Schyman

Nathan Shachars kunskapsförakt är provocerande och politiskt

Det finns ingen speciell genusvetenskap, skriver Nathan Shachar den 29 maj. Det betyder vad jag förstår att han tycker att alla kurser i genus som idag finns på samtliga universitet är trams. Det finns ingen könsmaktsordning, fortsätter han. Överhuvudtaget finns det ingen koppling mellan makt och kön, om jag förstår honom rätt. Samtidigt medger han att jag kanske har rätt i att Kommunals kvinnor ska ha högre lön men att det har inget med kunskap att göra. Betyder det att Nathan Shachar tror att den konstant lägre lönen för kvinnor, i alla lönelägen, både med och utan akademisk examen, är en slump? Eller att det är enskilda kvinnor som vid enskilda tillfällen gjort en "dålig" löneförhandling? Att det inte finns något mönster, någon struktur, någon diskriminering, någon maktfråga i botten? Jag tror att han är ganska ensam om den tolkningen i så fall.

Att vi lär oss mer, bl.a. genom forskning, om hur könsroller skapas och hur och i vilken grad de påverkar oss själva och samhällets alla verksamheter, är en förutsättning för att vi ska nå det mål som alla påstår är en självklarhet men som ännu inte är en verklighet - nämligen jämställdhet. Jämställdhet uttryckt som att vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv, oavsett om vi är män eller kvinnor. Det är den definitionen som riksdagens samtliga partier ställt sig bakom. Det är alltså ett samhällspolitiskt mål som för att uppfyllas måste få återverkningar inom samhällets samtliga verksamheter. Även inom undervisningens område. Från förskolan upp till universiteten.

För att vi ska kunna nå detta mål (jämställdhet) måste vi undersöka varför vi inte redan är där, dvs. vad det är som står i vägen. Hur ser de föreställningar ut som i grunden värderar kvinnor och män olika mycket värda och som sedan faller ut i form av diskriminering. Nathan Shachar skriver " När jag först kom till Spanien kring 1975 fanns där ytterst få kvinnliga läkare. Många vägrade låta sig behandlas av en kvinna. Idag, bara trettiofem år senare, är läkaryrket ett utpräglat kvinnoyrke i Spanien. Vad göra? Kvotera ut kvinnliga medicinare? Rensa ut "kvinnoperspektiven" från läkarvetenskapen?" Vilken förvirrad idé! Men det vore intressant att veta hur löneutvecklingen påverkats av att det blivit en majoritet kvinnor inom läkaryrket. Inom läraryrket, i Sverige, har det nämligen varit påtagligt hur lön och status sjunkit i och med att kvinnor nu dominerar. Det har inte blivit lättare att vara lärare idag. Snarare är det ett tydligt uttryck för att vi fortfarande har lön efter kön.

Vi behöver uppenbarligen veta mer för att förstå hur vi ska förändra och vi behöver både fakta och forskning för att fördriva fördomar.. Förutsatt att det är förändring vi verkligen vill ha.. Och det är väl där skon klämmer. Alla vill inte ändra och absolut inte överallt. Att det finns delar inom akademierna och forskningen som tillhör de mest motsträviga har visat sig också tidigare. Men att påstå att alla som vill utveckling baserad på genusforskning, gärna med en deklaration från lärosätena om hur de handskas med frågan, skulle vara vetenskapens fiender, det är det nog dessbättre endast ett fåtal som tycker.

Människan är marknaden

Det har varit hänryckningens helg och jag har haft tid att läsa Svenska Dagbladet, också. En artikel hade rubriken "Marknaden är inte mer än människa". Där stod det bl.a. att "Höga vinster fick testosteronhalterna att skjuta i höjden. Mer testosteron ledde i sin tur till en benägenhet att ta mer risker vilket ledde till större vinster, och så vidare. Denna spiral är väl dokumenterad i djurriket. Till slut leder det till dumdristiga och överdrivet riskfyllt beteende som slutar illa", står det bland annat i artikeln.." Det står inte explicit något om kön men man får liksom en känsla av att det är män de skriver om, Eller?

Man kunde också läsa att "Det visar sig att de mest primitiva funktionerna i den delen av hjärnan som styr känslolivet i högsta grad är aktiva när vi fattar finansiella beslut".

I den tidsanda vi nu lever i, där marknaden förmodas vara både rationell och vara lösningen på alla våra problem, vore det kanske värt att reflektera lite över den här artikeln. Särskilt nu i valtider. Eller?

Militarismen och miljarderna

Förra helgen stod det klart att Sveriges avtal om militärt samarbete med Saudiarabien förlängs i ytterligare fem år. Anna Ek, ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen har kritiserat beslutet hårt. Regeringen hade en chans att avbryta samarbetet men lät medvetet bli. Det samarbetsavtal som Sverige har med Saudiarabien löper i femårsperioder och förnyas automatiskt om det inte sägs upp sex månader före utgång. Sista dagen att sätta stopp för en förlängning var förra lördagen.

Det ursprungliga avtalet ingicks i november 2005 av den dåvarande S-regeringen och möttes redan då av högljudda protester. Men eftersom den svenska exporten inte handlar om direkta vapen, utan om stridsledningssystem och radarutrustning, gav tillståndsmyndigheten IPS sitt godkännande.

Saudiarabien klassas av forskningsinstitutet Freedom House som "not free" och får betyget sex, där sju är lägst. Politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna, yttrandefriheten är starkt begränsad, kvinnor förtrycks och dödsstraff tillämpas. Försvarsminister Sten Tolgfors har sagt till Ekot att det vore en "direkt ovänlig handling" att säga upp avtalet och att det skulle komma att kosta svenska företag många miljarder i de affärer som man nu har på gång.

Sällan är dubbelmoralen tydligare än i militära sammanhang. Det går tydligen alldeles utmärkt att först lovsjunga demokratiska och frihetliga ideal inom utrikespolitiken för att sedan samarbeta militärt med diktaturer som Saudiarabien. Det intressanta, och sorgliga, i detta är att både (S) och (M) är överens om den linje som nu förs. En linje som innebära att Sverige gärna pratar fred och mänskliga rättigheter och samtidigt är en aggressiv vapenförsäljare på den internationella marknaden. Om det möjligen finns någon opposition i någon av allianserna lär den inte komma fram nu. Valtider kräver sammanhållning och enighet. Så stryps ännu en debatt.

När medierna älskar blockpolitiken krattar man manegen för Sverigedemokraterna

Två mätningar i rad, Demoskop förra veckan och häromdagen Novus Opinion, visar att det är synnerligen jämnt mellan blocken. Alliansen har 46,5 procent, det starkaste stödet sedan 2006, och de rödgröna 47,5, det svagaste sedan 2006. I praktiken innebär det dött lopp mellan blocken. Arne Modig och David Ahlin på Novus kommenterar resultatet med att det är en ny politisk situation i opinionen. Skälet är inte bara att det är ganska jämt mellan blocken utan också att Sverigedemokraterna samtidigt ökar med 1,0 procentenheter och får 4,6 procent. Det innebär att SD kan få en vågmästarroll.

Det tvåpartisystem som nu växer fram får som konsekvens att det saknas opposition i Riksdagen. Bägge alliansernas partier måste tona ner sina eventuella meningsskiljaktigheter, allt till förmån för att kunna visa upp en enighet som ger väljarna intrycket av regeringsduglighet. Men det väljarna ser är en politik som i stora stycken låter lika. Den sifferexercis som oftast syns i TV, som regelmässigt handlar om skatter, visar att det är ytterst lite som skiljer blocken åt. Några mer djupgående ideologiska samtal hinns sällan med eller finns det inget intresse för. Intrycket, för väljarna, blir lätt att det är ett politiskt etablissemang som träter på ett, för den oinvigde, internt sätt.

Medias envisa fasthållande vid att endast redogöra för de partier som redan sitter i Riksdagen förstärker den här bilden och får som följd att väldigt många människor uppfattar SD som det enda oppositionspartiet, det som står till buds när man inte känner sig tilltalad av de etablerade blocken. Just en sådan här medial dramaturgi är det som har fört högerextrema och främlingsfientliga partier till parlamenten i andra länder. Danmark är det mest näraliggande exemplet.

För att undvika att samma scenario spelas upp vid höstens val, här i Sverige, borde medierna ändra sitt förhållningssätt och i stället axla sitt demokratiska ansvar. Det finns flera politiska partier som ännu inte sitter i riksdagen men som kandiderar på ett seriöst sätt, med listor både i kommuner och landsting/regioner och till riksdagen. Feministiskt initiativ, Piratpartiet och Junilistan är alla demokratiska partier som har ställt upp i tidigare val och nu gör det igen. Att dessa partier finns, och flera växer, är ett uttryck för att det finns en väljarström som söker nytt och som inte, på olika grunder, attraheras av blockpolitiken.

Denna demokratiska rörelse borde det vara mediernas ansvar att skildra, särskilt i valtider.