Gudrun Schyman

In med mer sprit i valrörelsen!

På dagens Brännpunkt (SvD) skriver Cecilia Giertta, vd för Sveriges Bryggerier, att vi (staten) måste sänka alkoholskatten, för våra ungdomarnas skull. Fan tro´t!

Men det skulle vara uppfriskande om det kom in mer sprit i valdebatten!

Det finns nämligen en politisk myt (det finns flera!) om att alla partier är överens om en restriktiv alkoholpolitik. Den myten håller bara så länge som man fullständigt struntar i att definiera ordet "restriktiv".

I själva verket finns det få enskilda politiker och just inget politiskt parti som vågar höja rösten mot näringens intressen. Varken i riksdagen eller i kommunerna. Sverige följer EU:s regler till punkt och pricka och när det starka sprit-lobbyn i Bryssel driver igenom att spriten ska vara som vilken vara som helst, i den fria rörlighetens namn, ja då är det få som protesterar. Likaså när etablering och öppettider diskuteras på kommunal nivå. Det framstår närmast som en mänsklig rättighet att få supa sig full dygnet runt. Åtminstone till kl 05 på morgonen.

De pengar som kommer in i stat och kommunkassa, från "näringen", får som konsekvens tiofalt mer i utgifter, för samma kassa. Kostnader för alkoholrelaterade sjukdomar, våld och kriminalitet, bortavaro från jobbet, för tidig död, osv. innebär samhällskostnader på ungefär tio gånger mer än intäkterna. Det här finns uträknat, både på EU-nivå och på nationell nivå. Det skulle gå utmärkt enkelt att göra det i varje kommun, också.

Det finns internationell forskning som visar att det ända effektiva för att hindra den ständigt ökande alkoholkonsumtionen är minskad tillgänglighet och höjda priser (skatter). I Finland sänkte man för att stoppa gränshandel och smuggling men eftersom det fick katastrofala konsekvenser, i form av ökat fylleri, fick man gå tillbaka till det gamla systemet.

Näringens företrädare, här i form av Bryggeriföreningens vd, försöker alltid drapera egenintresset i omsorg för andra. Nu, lagom till Valborg och vårens festande i parkerna, är det alltså för ungdomarnas skull som vi ska halvera priset på starkölen. Då kommer vi ner på tysk nivå. Som stöd för sin argumentation redovisar Cecilia Giertta siffror. Hon skriver: - Idag köps runt 57 procent av alkoholen vi dricker på Systembolaget, runt 10 procent köps på restaurang och krog. Men den återstående tredjedelen köps från illegala försäljare. Hon skriver upprört att en tredjedel alltså köps utan kontroll. Och hon fortsätter: - Det är alarmerande och de som far mest illa är våra ungdomar.

Enligt Peter Moilanen på IOGT/NTO ljuger hon. Han skriver på sin blogg att hon medvetet verkar utelämna att det är helt lagligt att införa alkohol för personligt bruk från annat EU-land och att det är många som gör det. I de groteskt stora mängder som politikerna har bestämt. Enligt SoRAD, som mäter alkoholkonsumtionen, är konsumtionen från smugglingen cirka sex procent. Långt från den tredjedel hon talar om.

Så varför mörkar en vd för Sveriges Bryggerier fakta? Svaret är förstås att hon talar i egen sak. Inte personligen men som talesperson för näringens intressen. Att sänka skatten på ölen skulle innebära att fler dricker mer. Att hon inte drar sig för att använda ungdomar som slagträ i den alkoholpolitiska (skatte-)debatten är trist. Att vi inte hör mer från politiker som är beredda att höja rösten för folkhälsan är också trist. Alltså - in med mer sprit i valrörelsen!

Toblerone- politik och valrörelse-retorik

Rallarsvingarna börjar rulla i politiken. Mats Odell hat kallat S/V/MP:s politik för Toblerone-politik. Man köper på kortet och låter andra betala. Tomas Östros kontrar med att Odell måste be om ursäkt. Tonläget höjs inför valet. Enligt min erfarenhet är det så att när det finns små skillnader i den faktiska politiken framställs skillnaderna som desto större i den politiska retoriken.

Nu handlar det om infrastruktursatsningar som S/V/MP vill sätta igång på lånade pengar. Den borgerliga alliansen har sänkt skatter på lånade pengar. Jag vet inte vari den stora skillnaden består?

Den intressanta frågan är varför vi har en statsbudget som gör det så svårt att göra långsiktiga investeringar? Varför ska allt som ska hålla i lång tid framöver betalas genast? I en privat ekonomi eller i ett företags ekonomi skiljer man på driften och investeringarna. Varför kan vi inte göra det i statsbudgeten

De etablerade partierna bör ta intryck av SD:s taktik på nätet

Frågan diskuterades igår i Svenska Dagbladet och bakgrunden är en undersökning som visar att partierna utanför riksdagen både är aktivare och populärare på sociala medier än de etablerade partierna. SD har flest fans på Facebook och är näst bäst när det gäller att lägga ut klipp på YouTube. Bara socialdemokraterna har fler.

Som synnerligen aktiv på både Twitter (etta bland partiledarna) och Facebook (5000 friends + fan-sida med snart 2000) vet jag värdet av sociala medier. Särskilt om man arbetar i en organisation som varken har pengar eller personal.

Med SD är det annorlunda. De har pengar och personal. Personer finns som är ständigt uppkopplade och beredda att gå in och kommentera och reagera på det som andra skriver. Deras syfte är inte att direkt föra ut sin egen politik men att diskutera andras. Kommentarfälten i dagstidningarnas nätupplagor och bloggar fylls snabbt och inte sällan kommenteras brottsfall, som senast den uppmärksammade dödsmisshandeln i Landskrona.

Att kommentera aktuella brott på ett sätt som för tankarna i riktning mot SD:s synsätt och världsbild kan vara ett effektivt sätt att få människor med på en politik som bygger på misstro mot medier och allmänt samhälligt etablissemang. I skydd av anonymitet får krav på saklighet stå tillbaka och de sociala medierna tjänstgöra som ventiler för frustrationer av en typ som knappast kan uppfattats som politiskt korrekta.

De partier som har pengar till personal skulle förmodligen vinna på att avsätta en del resurser för att följa vad som nu pågår på nätet. Då kanske de slipper obehagliga överraskningar på valdagen.

Ge belgiska kvinnor asyl i Sverige

Belgien vill förbjuda burka och nikab. Envisas någon kvinna med att ändå gå klädd så blir konsekvenserna böter eller fängelse upp till sju dagar. Det belgiska förbudet ska gälla mot kläder eller huvuddukar som omöjliggör att personen ifråga kan identifieras. Frankrikes president Sarkozy är inne på samma linje. Han tycker att förbudet inte bara ska gälla franska medborgare utan också turister.

I Belgien handlar förbudet om ett ytterst fåtal kvinnor. De som idag bär burka eller nikab i Belgien är färre än femtio.

En lokal borgmästare i Belgien har redan infört förbudet i sin stad. Ett av skälen var att en äldre belgisk kvinna blivit rädd när hon stötte på en burkaklädd kvinna i bankkön.

Att den äldre generationen kanske inte sett allt som finns att se i världen av olika klädslar kan knappast vara skäl för förbud. En gång i tiden blev både små barn och gamla rädda för svarta människor. Skulle någon komma på tanken att förbjuda svarta att få röra sig i samhället.

Burka och nikab är ett uttryck för mansdominans och ska därför förbjudas, säger många. Det faktum att kvinnors kläder överhuvudtaget diskuteras är ett uttryck för patriarkalt tänkande där kvinnors värde och betydelse sitter i hennes förhållande till mannen, dvs. hon har inte eget människovärde. Mansdominans och patriarkalt tänkande och handlande finns runtom i världen och måste bekämpas. Att tro attdet görs med att förbjuda ett fåtal kvinnor att klä sig i burka eller nikab ändrar på inget sätt det förhållandet. Snarare blir det till en uppmaning för den militant islamismen att stärka sina patriarkala och religiösa krafter. Resultatet för kvinnorna blir ökad diskriminering och inlåsning.

I Europa finns idag en hets mot muslimer, med hänvisning till islam, utan åtskillnad mellan islam och politisk islamsk fundamentalism, utan åtskillnad mellan religiös extremism och sekulariserade muslimer. Grunden till förslagen att förbjuda burka och nikab finns där. Man kan alltså använda kvinnor till mycket och man gör det. Det var för kvinnornas skull som vi skulle stödja USA:s invasion i Afghanistan. Det är för kvinnornas skull vi nu ska låsa in dem och bötfälla eller fängsla dem om de inte klär sig som staten vill.

I Sverige har vi hittills haft en politisk enighet om att inte förbjuda några klädesplagg, varken för kvinnor eller för män. Jag hoppas att den enigheten består och vi kanske t.o.m. kan vara överens om att kvinnor som inte får respekt för sina mänskliga rättigheter kan få asyl i Sverige?!

Hellre Folkmassa än arvsmassa

...skriver Republikanska Föreningen som en kommentar till att förtroendet för Kungahuset har sjunkit rejält. Detta enligt SOM-institutet som också rapporterar att förtroendet för kungen nu är lika lågt som efter resan till Brunai, där han hyllade öppenheten i landet utan demokrati. Det är kanske dags för de partier i Riksdagen som har republik på sitt program att nu damma av de gömda och glömda skrivningarna och lyfta in dem i valmanifesten. Jag tror det skulle öka intresset för valet och höja valdeltagandet, faktiskt. Att vi inte har en demokratiskt vald statschef i Sverige måste rimligen genera flera och kanske blir det särskilt tydligt nu, med allt ståhej kring bröllops- och kärleksbekymmer.

- En mediekarusell som för övrigt ytterligare stärker de republikanska argumenten. I pressens hederskultur förvandlas Madeleine just nu till en Stackars Bedragen Kvinna. Och det är inte bara Madeleine som förlorat i prestige, hela kungahuset anses vara kränkt! Via kungahuset luftas - ännu en gång - förlegade föreställningar om mäns och kvinnors sexualitet och värde.

Samma SOM-institut (vid Göteborgs Universitet) har konstaterat att den viktigaste valfrågan för väljarna annars är sysselsättningen. Med en arbetslöshet på runt nio procent, och betydligt högre i gruppen unga, är det inte att förvåna sig över. Det som är förvånande är att debatten oftast hamnar i en diskussion om skatter. Sänkta skatter ska ge fler arbete säger den borgerliga alliansen. Få är de fakta som bevisar det sambandet. Däremot kan sänkta skatter få som konsekvens lägre lönekrav och på det viset kan möjligen antalet anställda öka. Men baksidan av den politiken är minskad köpkraft, lägre ersättningsnivåer i a-kassa och sjukförsäkring och minskad konsumtion, särskilt i grupper där lönen redan är låg. Minskad efterfrågan ökar i sin tur arbetslösheten. Rundgång alltså. Inte fler jobb. Men fler som behöver försörjningsstöd genom kommunernas socialtjänst samtidigt som skatteunderlaget för kommunerna minskar. Vilket resulterar i neddragningar inom välfärdsverksamheterna. Vilket ökar arbetslösheten där trots att efterfrågan på tjänster är fortsatt stor.

Alternativet till att välfärdstjänsterna, där den absoluta majoriteten är kvinnor, används som ett konjunkturdragspel, vore att garantera kommuner och landsting tillräckliga statsbidrag, just för att anställda där kan upprätthålla både kvalitet och köpkraft. Men då måste det föråldrade synsättet på den gemensamma välfärdssektorn befrias från föreställningen om att den är "tärande" och i stället deklareras som "närande". I grunden handlar det om att fullt ut värdesätta det arbete som kvinnor gör.

M:s valfusk

Valfuskhärvan inom Moderaterna växer. TV4Nyheterna säger att flera moderata toppolitiker kände till hur det fuskades redan inför valet 2002. Statsministerns närmaste man - statssekreteraren HG Wessberg - fick information om omfattande valfusk och han anklagas också för att ha godkänt provvalsfusket i partiet.

Oavsett hur det nu är med detta, de får väl tillsätta en ny utredning, så vet vi av den tidigare utredningen att det förekommit oegentligheter. Är det intressant?

Ja, jag tycker det, särskilt i ljuset av den retoriska akrobatik som nu pågår på moderaternas kommundagar.

De nya parollerna inför valet ska vara Rättvisa och Sammanhållning. Att de allra flesta förknippar de här orden med socialdemokraterna eller vänstern är man naturligtvis medveten om i moderaterna. Men med bortplockade pärlhalsband och slängda slipsar ska man nu erövra de åtråvärda mittenväljarna. Man ska bli ett parti för alla.

Frågan är då varför de inte löper linan ut och väljer det välkända begreppet solidaritet, i stället för ordet sammanhållning? Min gissning är att för många moderater då skulle tycka att det helt enkelt gått för långt. Rättvisa är ett ord som kan användas och definieras på många olika sätt, beroende vilket utsiktsplats man själv befinner sig på. Men solidaritet är något annan. Solidaritet betyder att det omedelbara egenintresset får stå tillbaka. Det betyder att man är beredd att se bortom gränser (geografiska och sociala) och förhärskande normer. Begreppet sammanhållning kan associeras till ett "vi". Vi ska hålla ihop. Vi mot de andra. Vi ska hålla ihop laget. Kanske var det så man resonerade vid valsedelsfuskandet. Det gällde att få ihop och hålla ihop laget.

Järnvägar så fel det kan bli!!

På DN-debatt idag skriver Mona Sahlin "Vi har omprövat politiken". Hon presenterar fyra nya mål. De är varken nya eller konkreta. Sysselsättningsmålet, 80% , är ett gammalt krav som Vänsterpartiet drev i samarbetet under den tid som jag var ordförande. Det är ett tag sedan. Höjda flerbarnstillägg föreslog väl den borgerliga alliansen för några dagar sedan, eller minns jag fel? Höjt underhållsbidrag, med nästan 1000 i månaden, upp till jämt 2000 och sedan idexuppräkning, drev Feministiskt initiativ i valrörelsen 2006. Fler jobb mer utbildning, minskad barnfattigdom och minskat socialbidragsberoende är huvudfrågorna och knappast något som inte alla kan skriva under på. Det enda jag reagerar på är att (S) så okritiskt svalt den borgerliga alliansens medvetet ndvärderande språk.

"Socialbidragsberoende". Smaka på det ordet. Det smakar dåligt. Nästan som alkoholberoende eller narkotikaberoende. Slappt, självvalt, karaktärslöst. Språket är viktigt för det avslöjar våra värderingar.

Artikeln på DN ackompanjeras av en presentation av de socialdemokratiska vallokomotiv" som ska ta hem segern i valet. Visst är det bra att satsa på järnväg och återvinning men det är svårt att komma bort från känslan att detta är en repris. Långt bort från omprövning och förnyelse.

Förutom Mona Sahlin själv och partisekreterare Ibrahim Baylan och möjligen Karin Jämtin, ledare i stadshuset i Stockholm, där ju de flesta väljarna finns, borde det väl ha funnits gott om möjligheter till förnyelse i personuppsättningen. Varför är det t.ex. in te viktigt med lika många kvinnor som män i sådana här sammanhang?

Jobben är den viktigaste frågan för (S)o och på samma sätt är det för (M). Pengarna och jobben. Jobben och pengarna. (S) och (M) kommer alltså gå till val på exakt samma frågor. Bägge partierna har män som företrädare inom ekonomi och arbetsmarknadspolitik . vi kommer alltså att få en traditionell mansdominans i den kommande valrörelsen.

Så var det med den förnyelsen!

Blockpolitiken blockerar politisk utveckling

Jag ser att de röd-gröna leder i opinionsmätningarna. Det kommer säkert att gå både upp och ner innan vi är framme vid valdagen. Men det finns en sak som bekymrar mig mer än vilket "lag" som för tillfället leder. Det är framväxten av ett två-partisystem.

Det inrikespolitiska läget är sådant att vi har två allianser med var sitt dominerande parti. Självklart blir det det större partierna som dominerar i sina respektive allianser. Lika självklart är att de mindre partierna nu slutat att vara i opposition. Det går inte att opponera och samtidigt vara med i en allians som ska ge bilden av ett regeringsdugligt alternativ. Det säger sig självt.

Det betyder att vi inte har någon politiskt självständig opposition till de två största partierna i riksdagen. Vi har bara block-opposition. Vad händer då? Socialdemokrater och Moderater har en hel del gemensamt i politiken. Inom flera viktiga politikområden råder samsyn. Konsumtionsdriven tillväxt, storskaliga energilösningar, satsningar på gigantiska trafikleder, avreglering av bostadsmarknaden, skärpt flykting- och asylpolitik, ett vurmande för integritetskränkande övervakning, gemensam syn på EU:s framtid, inkl. militariseringen av de internationella relationerna, den svenska vapenexporten, ointresse för jämställdhetsfrågor, osv., osv.

Nu i valtider slåss både S och M om de strategiskt viktiga "mittenväljarna". Konsekvensen blir att de bägge blocken i stora stycken kommer att överlappa varandra. På flera områden är skillnaderna i praktiken små och ju mindre de är i praktiken desto större kommer de att framställas som i retoriken. Vem ska avslöja det när det inte finns någon självständig opposition?

I länder med tvåpartisystem finns en tydlig utveckling. Medborgarnas intresse för politiken minskar och valdeltagande sjunker. Den parlamentariska politiken blir allt mer intern. Människor uppfattar politiken som ett läggspel för särskilt intresserade, vilket i sin tur ger näring åt politikerförakt. Udda fundamentalistiska och extrema grupper, inte sällan med högerextrem och/eller främlingsfientlig bas, får luft under vingarna när människor vänder de etablerade partierna ryggen. Sverige är inget undantag. De strömningar som finns i den europeiska politiken finns också här.

Det märkliga är att inte något av de två blocken ser och kommenterar den här utvecklingen. Förra sommaren, i Almedalen, då det rödgröna blocket var färskt, fanns det stora möjligheter att berätta bakgrunden till att S, V och MP valde just "allians" som samarbetsform. Men inget parti kommenterade händelsen. För första gången i historien sa Socialdemokraterna att de inte skulle regera ensamma. För första gången i historien sa Vänsterpartiet att de skulle ingå i en regering. För första gången i historien talade Miljöpartiet om att de tog ställning i blockfrågan. Stora politiska förändringar men inga kommentarer!

Självklart förstår jag att man tror att det här är det säkraste sättet att vinna valet, att byta regering. Men tänk om det inte är det!. Tänk om det var så att den borgerliga alliansens röstseger inte i första hand berodde på att de gick samman i en allians. Det kanske var så enkelt som att väldigt många var så trötta på socialdemokraterna i allmänhet och Göran Persson i synnerhet, att de valde vad som helst, bara för att få förändring. Åtminstone var det en uppfattning som jag hörde ofta. Och mycket tyder ju på det, eftersom så många blev så förvånade när de borgerliga började genomföra sin politik, på riktigt.

Vilka konsekvenser får en blockpolitik organiserad i ett de facto två-parti-system långsiktigt, för demokratin? Banar det i själva verket väg för SD:s marsch in i riksdagen? Det hade varit intressant att få de här frågorna belysta, av de partier som borde ha funderat Det är inte för sent. Jag är fortfarande förundrad över tystnaden.

Partierna är fortfarande patriarkala

Inom den politiska sfären i Sverige ser könsbalansen oftast bättre ut än vad den gör på den privata sidan. Det finns en jämställdhetsretorik inom politiken. Frågan är hur retoriken avspeglar sig i praktiken. Det blir glesare med kvinnor ju närmare toppen man kommer. Det hierarkiska tänkande är kanske den största likheten mellan politiken och manligheten. Kvinnor i ledande politisk ställning anpassar sig efter mallen och beter sig på ett sätt som i vår övriga kultur betraktas som manligt. Man föds inte till kvinna, man blir det (Simone de Beauvoir). På samma sätt föds man inte till makthavare, man blir det.

Män och kvinnor måste helt enkelt agera efter de manliga normerna för att bli framgångsrika politiker. I Sverige är det nästan jämt i riksdag och regering men regeringens sammansättning talar sitt tydliga språk. Statsministern, utrikesministern, försvarsministern och finansministern är alla män. I partiledarkretsen dominerar männen, trots att några är relativt nyvalda. Av partisekreterarna (en strategiskt viktig post i Sverige) är majoriteten män. Av partiernas gruppledare i Riksdagen är majoriteten män. Det här betyder att vi i hög utsträckning, också inom politiken, har en manlig maktkoncentration. Makten bär slips även om vi har "varannan damernas" på listorna i valet. De interna strukturerna i partiorganisationerna vilar fortfarande på fast patriarkal grund.

Har det någon betydelse då? Ja, självklart har det det. En central fråga inom politiken är problemformuleringen. Den som har initiativet, den som formulerar vad som är problemet, är också den som i hög grad ger lösningen. Det betyder att problem som inte formuleras, som inte synliggörs, i de rum där besluten kommer att fattas inte heller får någon lösning. Dit hör många av de problem som gruppen kvinnor har. I vardagslivet, i arbetslivet, i familjelivet och i det egna livet.

Man kan formulera kvinnors diskriminerande låga löner som förlorad köpkraft. Man kan formulera avsaknaden av kvinnors kunskaper och erfarenheter i näringslivets ledningar som förlorad konkurrenskraft. Man kan formulera det gigantiska problemet med mäns våld mot kvinnor som ett stort säkerhetspolitiskt nederlag. Man kan definiera jämställdhet som mänsklig kvalitet i stället för som manshat.

En modern syn på samhället borde innebära en genomgripande strukturomvandling. Inte bara när det gäller omvandlingen från jordbruk till industri och vidare till kunskapsbaserade verksamheter. Ett modernt samhälle kräver också att vi moderniserar vår syn på makten och dess strukturer. Politiken är ett redskap för förändring men om demokratin ska fungera måste de patriarkala pansarskeppen faktiskt inse att det är dags att reva seglen och gå in i hamn.