Göran Lindes aktiviteter 
Pedagogikprofessor: Moderaterna sticker ut i skolpolitiken och föreslår bland annat tidigare betyg. Vi får vara tacksamma för engagemanget men en bättre problemanalys med mer adekvata åtgärdsförslag är påkallat.
Platt skatt är ett recept för tillväxt och växande arbetsmarknad och den är endast orättvis på symbolplanet.
Professor: Inför utdelningen av årets fredspris i Oslo förekom det demonstrationer och valet av pristagare har kritiserats från många håll inklusive från fredsforskare. Men argumenten för att EU är kanske världens mest fredsbevarande aktör väger tyngre än motargumenten.
Ulf, du har ju alldeles rätt i att det finns en spänning mellan regeletik och konsekvensetik i yttrandefrihetsfråor. Alltför ofta får vi höra sådana hot mot yttrandefriheten som att den måste användas med omdöme eller att den inte får kränka. Vi som anser att yttrandefriheten är den viktigaste av alla principer i ett öppet demokratiskt samhälle måste dock ändå alltid ta ställning till vissa rimliga inskränlningar. Dessa är (och är endast) vissa performativa yttranden som fullgör handlingar som enligt allmänt rättsmedvetande bör kriminaliseras. Ett performativt yttrande innebär att genom yttrandet fullgöra en handling. Exempel är t.ex. "Om konstapeln inte bryr sig om min fortkörning så kanske konstapeln vill gå ut med några kompisar på puben - några hundralappar kunde vara bra för det - eller hur? Detta är ett försök till bestickning och det är inte yttrandet utan bestickningen det handlade om. Detsamma gäller hot, utpressning och annant som fullgörs genom yttranden. Men för att utesluta vissa performativa yttranden från yttrandefriheten fordras klara definitioner så att bara sådana handlingar som i lagar andra än yttrandefrihetsförordning är kriminaliserade kan beaktas. Således kan t.ex. inte kränkning betraktas som performativt. Alla yttranden är ju avsedda att ha något slags konsekvens. Förtal ska vi vara försikihga med att undanta från yttrandefrihet. Alla förtjänar vi då och då lite hån för våra dumheter så lite taskighter får vi tåla. Yttrandefriheten har ingen smakdomare och det är inte ett privilegium för de som är välartikulerade och sofistikerade och på ett artigt sätt kan uttdela smockor att tillämpa yttrandefrihet. Den tillhör alla och är yttrandena plumpa (vilket det förstås ibland måste vara) så gäller rätten lika ändå. Det är också betydelsfullt att klart uttrycka att religionskränkning är en rättighet enligt yttrandefihet. Religioner pådyvlar värlsdbilder, livsåskådeningar och handlingsdispositioner genom organiserad maktutövning och tillhör alltså den sfär av aktivitet som är allra viktigast att granska och självfallet får granskningen uttryckas i alla tänkbara former såsom skämt, hån och roliga bilder (som bl.a. Lars Vilks). Det finns förfärande tendenser med påtyckningar mot FN att inskränka rätten till religionskränkning och därmed alltså att förhindra granskninga av väsentliga aktiviteter i maktutövning. Låt oss adrig glömma att det bästa försvaret för yttrandefrihet att dagligen använda den.
Christer Eriksson. Vad har du för belägg för att var femte elev inte kan läsa och vilka åldrar avser du? Det är ju så att elever befinner sig i olika steg i läsutvecklingen där de lägre är avkodning följt av automatisering och de högre mer nyanserade färdigheter i granskande och tolkande textanalys. Vilken nivå som i vilken ålder skall betraktas som godtagbar bygger på värderande avgöranden. Eftersom kursplanerna innehåller (innehöll) mål att uppnå, vilka anger godtagbara färdigheter i olika åldrar ,så kan vi förstås ange siffor för hur många som når dit men det betyder inte att de som inte når fram inte kan läsa. De läser sämre. Somliga svaga läsare hämtar upp eftersläpet i mognare ålder. Men visst håller jag med om att läsutvecklingen skall ha ett tydligt fokus i skolan eftersom det är den faktor som har starkast samband med totala skolresultat. Det här med kunskapsfokus är ett lite konstigt inslag i skoldebatten. Det är lite som att måla en karikatyr av en tänkt motståndare och sedan kasta smuts på den. Det finns nämligen (mig veterligt) inte en enda kvalificerad pedagog som anser något annat än att skolans främsta syfte är elevers kunskapsförvärv. Däremot finns det ju olikheter i vilka kunskaper man lyfter fram och i vilka kunskapsformer. Min egen uppfattning är att det vi kallar "epistemiskt vetande" d.v.s vetande om fakta, begrepp och samband, är nödvändigt och grundläggande för att tolkande, nyskapande, originellt problemlösande, och reflekterande kunskapsformer ska kunna utvecklas. Om vi är överens om det epistemiska vetandets nödvändighet kanske vi också kan vara överens om att det inte är tillräckligt utan skall användas dels för sitt egenvärde, dels för att också utveckla färdigheter, reflektion och skapande. Den grundläggande kunskapen kan väl gärna få förmedlas genom katalogt lärande men vi behöver också analogt och dialogt lärande. Vilka lärandeformer som skall tillämpas för vilka stoff är en fråga för lärarnas professionella avgöranden, inte för skolpolitikers klåfingrighet. Jag vill också gärna säga någonting om det avskyvärda ordet "flum" och dess användning i skoldebatten. Ordet etablerades på sextiotalet och avsåg ursprungligen att vara rökig i bollen av cannabis. In i skoldebatten kom det i kritiken av en numera lyckligt bortglömd amerikansk pedagog, Carl Rogers, som hade den egendomliga uppfattningen att lektionspass inte skulle vara förplanerade utan "utspinna sig".Senare kom ordet att användas om slappa lektionspass i progressivistisk anda såsom dåligt planerade grupparbeten med redovisningar som inte hade mycket att ge. Därefter kom ordet att användas om hela den progressivistiska traditionen och den demokratiska andan och undersökande arbetssätten. Den traditionen är ett gemensamt arv i hela den liberalt demokratiska och eknomiskt utvecklade västvärlden och ingalunda något socialdemokratiskt påfund Ursprunget finner vi som bekant i John Deweys och William Kilpatrcks försöksskolor i Chikago vid nittonhundratalets början, liksom hos vissa europeiska pedagoger som Maria Montessori och Celestine Freinet. Den svenska progressivismen, som blev officiell skolpolitik efter 1946 års skolkommission är en import av den amerikanska varianten. Att tala om 40 år av "flumskola" som Björklund har gjort innebär att underkänna hela moderniseringen av skolan och helt glömma att den svenska skolan har legat i världstopp under sextio och sjuttiotalen när Lgy -65, Lgy 70, Lgr -62 och Lgr -69 tillämpades.
Ulf. Menar du verkligen att Miljöpartiet vill profilera sig som ett skolparti. I så fall skulle de väl inte låta ett språkrör publicera en sådan osannolikt amatörmässig artikel som Rebecka Carlsson gjorde. Det var den enklaste ogenomtänkta progressivistiska retorik av sextiotalssnitt som hörts på länge. Visst är det glädjande att Folkpartiet tar brister i skolan på allvar även om tonen varit alarmistisk i överkant. Synd att Fp inte hart varit skarpare i sin problemanays. Att du är trött på skallet på Bjöklund är förståeligt för ingen tycker väl att det är så lustigt att hånas i årtal. Men det finns goda skäl till kritiken mot stora delar av skolminsterns åtgärder. Han lägger sig i den professionella delen av veksamheten genom att skriva lärarna på näsan om hur de ska undervisa. Han har tidigare i hög grad förväxlat bedömning för betygssätning med bedömning för mer nyanserad och rådgivande återkoppling. Han har trott att tidigare betyg och flera betygssteg är en kungsväf till bättre kvalitet. Han har inte förrän sent uppfattat att huvudproblemet med matte/no är ett rekryteringsproblem och i stället trott att reformer i lärarnas grundutbildning är problemet Så är det inte. Han ser på TIMMS och PISA som ett slags kunskapsolympiad i stället för som indikatorer och ingångar till fortsatt analys. Kort sagt har vi en utbildningsmiister som har ett kunskapsfokus men säger väldigt lite om vilka kunskaper i vilka kunskapsormer och som är hemfallen åt enkla quick fix-lösningar i stället för mer genomgripande probleanalys. Skolministern har lärt sig lite mer om skolan under sina sex år på posten och jag ger honom gärna klapp på axeln för att han (i) har slutat använda det meningslösa "flum"ordet, vilket ju betyder att personen inte förmår precisera sin kritik, (ii) för att sent om sider förstått rekryteringsproblemet och behovet av karriärvägar för lärare och (iii) för att han har uppfattat läsutvecklingens betydelse för de totala skolresultaten. Det artar sig.
Tack Jens Rosback för ett mycket insiktsfullt inlägg. Det var ju så att 1946 års skolkommission föreslog tre slag av genomgripande förändringar: (i) Sammanhållen enhetsskola (sedan kallad grundskola), (ii) moderniserade arbetsformer importerade från amerikansk progressivism, och (iii) förändrade grundvärderingar från Gud och Fosterlandet till demokratiska ideal, internationalism, jämlikhet etc. Genomslaget på organisationsnivå kom med 1962 års läroplan för grundskolan och därefter med den mer integrerade gymnasieskolan från och med 1970. Arbetsformerna i klassrummen påverkades endast långsamt och inte så mycket som folk tror eftersom det råder mycket sega strukturer inom möjligheterna att styra en hel klass. Trenden är helt i linje med vad som också skedde i hela den liberalt demokratiska Västvärlden och är inte alls något socialdemokratiskt påfund. Framgångarna för svensk skola var internationellt erkända så allt tal om sossar som infört en "flumskola" är verkligen "flummigt" för att använda ett ord som vanligtvis bara betyder att användaren inte förmår precisera sin kritik. Vad som hänt från nittiotalet och framåt är till stor del ett rekryteringsproblem. Inga framgånsrika elever från N-programmet söker till lärarutbildning för att bli matte/no-lärare. Lektionerna leds av lärare med annan ämnesutbildning, vilka gör så gott de kan. Lösningen torde ligga i inrättandet av karriärtjänster med höga löner. Lärare bör kunna få vidareutbilda sig på deltid till magister-eller licentiatnivå i ämnesfördjupning och ämnesdidaktik och de bör efter licexamen få avancera till lektortjänster med utvecklingsarbete inom tjänsten och eventuellt med deltid vid högskola och med samma lön som en universitetslektor. Då skulle vi får bra studenter som söker sig till lärarutbildning i matte/no och moderna språk. Detta torde leda til väsntliga resultatförbättringar.
Ett varmt tack för att ni uppmärksammar detta fasansfulla tal, vilket i stort sett förbigåtts med medietystnad i Sverige. Givetvis måste Sveriges regering reagera, precis som EU och FN.
Artikeln präglas av en del sakfel som t.ex. förnekande av de omfatande förändringar som gjorts i gymnasieskolan såväl strukturellt som pedagogiskt. Författarens utläggningar om kunskapssyn är oprecisa och egentligen bara upprepningar av progressivistisk retorik utan mycket eftertanke som t.ex. att elever ska ge nya svar i stället för rätta svar. Givetvis ska de dels ha ett vetande om fakta, begrepp och sammanhnag och kunna ge rätta svar" i vissa sammanhnag, dels kunna ge nya svar med kreativ problemlösning i andra fall. Men jag håller med författaren att Björklund inte är rätt man att lyfta den svenska skolan. Han har alltför överförenklade quick fix lösningar på allt och tycks inte ta del av vad den kvalificerade pedagogiska forskningen i Sverige och internationellt har att säga (åtminstone visar han inga spår av detta). Om vi frågar vad eleverna har i skolan att göra, d.v.s vad den är bra för, kan vi dela in svaren i (i) individnytta kontra samhällsnytta; och (II) instrumentell nytta kontra ideelll nytta. Instrumentell individnytta handlar om att stärka elevens karräröjlighter. Instrumentell samhällsnytta om att stärka landets ekonomiska utveckling, ideell individnytta om att utveckla elevens talanger och potentialer och utveckla peronligheten till en god samhällsmedborgare med hög etik och omtanke. Ideell samhällsnytta handlar om att stärka gemensamma värderingar (som t.ex. att arbeta med värdegrundstextens mål). Skolan behöver riktas mot alla dessa syften men balanserna kan diskuteras. Björklund befinner sig mycket ensidigt i ruta två, instrumentell samhällsnytta och där är han i gott sällskap med de minst utvecklade länderna, och han skiljer sig därmed från den internationella trenden i liberal skoldebatt, vilken mer lyfter fram individnyttan och de idella aspekterna av den (bl.a den mycket inflytelserika amerikanska filosofen Martha Naussbaum). Vad beträffar kunskapssyn så är det helt meningslöst att polarisera mellan katederundervisning och kunskapssökande metoder. Det handlar i stället om vilka balanser mellan kunskasformer som bör eftersträvas. De huvudsakliga kunskapsformerna är (i) praktiskt behärskande, att kunna utföra något, (ii) vetande om fakta, begrepp och samband, (iii) omdömesgilla ställningstaganden och handlingar grundade i vetande, erfarenhet och etisk orientering, och (iv) reflektion om kunskapen. Vad är dess ursprung och grund? Varför ska vi acceptera den som kunskap?Viket värde har den? Hur kan den användas och vad har den för samhälliga konsekvenser vid tillämning? Vad finns för det alternativa sätt att se på saken? Etc. Alla dessa fyra kunskapsformer behövs och man kan i varje ämne diskutera balanserna melan dem liksom vilka lärandeformer som lämpar sig för olika stoff, såsom bl.a katalogt lärande av vissa grundläggande fakta, analogt lärande av principer för överspridning till nya särfall och dialogt lärande, att skaffa erfarenheter i kommunikation och samarbete. Tänk om skoldebatten kunde handla om syften, kunskapsformer och lärandeformer och om förutsättningarna (frågor om ekonomi, rekrytering, skolorganisation, skollag etc. för att underlätta det man vill åstadkomma.
Om vi ställer frågan om varför flickors skoprestationer är bättre än pojkars, så borde vi kanske först ställa frågan om vad som skapar goda skolprestationer och därefter söka skillnader mellan faktorer som påverkar flickor och pojkar olika. Teorierna om skolpresationer är huvudsakligen: (i) kultursocilogiska om hemmiljöns smak, språk och värdeingar och dess anknytning till skolans medelklasspräglade kultur (ii)organisationsteori om skolorganisationens anpassning till olika individer, (iii) pedagogiska teorier om läroplaner och stoffurval i.f.h. till elvers intressen och förutsättningar, transferteori om överspriding och förmåga till tillgodogörande, sociokulturella aspekter a la Vygotsky och kommunikation i undervisning (iv) psykologikst orienterade teorier om utveckling och motivation och (v) bilogiskt grundade teorier om ontogenetiska faktorer, hjärnans utveckling m.m. Vilken teoretisk orinetering kan vi då anta ha starkast förklaringsvärde för skolframgång? Två rimliga svar kan vara att det dels råder oenighet och forskare söker förklaringar utifrån sin egen discilplin och överdriver dess förklaringsvärde, dels att frågan är komplex och inte låter sig förklaras av en eller några enskilda faktorer utan att flera faktorer samverkar. Om vi ser på flickors bättre skolframgång så hävdas ofta en läroplansteoretisk förklaring, att stoffurvalet gynnar verbala presationer. Detta är sant men det kan inte leda till ståndpunkten att verbala prestationer ska tonas ner. Stoffurvalet ska bygga på andra överväganden, nämligen att förmedla nuvarande verdertagna vetenskapligt grundade världsbilder och de "grand theories" dessa grundas i och sådana färdigheter som är värdefulla i ett öppet demokratiskt samhälle såsom att kunna kritiskt granska, analysera, grunda stånpunkter och uppfattningar etc. med hederliga intellektuella verktyg. Då kommer vi inte ifrån att verbala presationer kommer att vara betydelsefulla i undervisning. I vilken mån kvinnodominansen i den pedagogiska världen spelar roll, så är det märkligt outforskat. En amatörhypotes utan referenser kunde vara att kvinnor ger andra förväntningar till flickor än till pojkar och att detta påverkar motivation och resultat. Förklaringar till flickors bättre presationer som utgår från biologisk teori kan inte lätt vederläggas, särskilt den ontogenetiska tesen om att flickor i alla biologiska utvecklingshänseenden (inklusive hjärnans utveckling) är närmare sin vuxenstatus under hela uppväxten och att det därför inte är konstigt att de intill slutet av sekundärskolan presterar bättre. Men, med en dåres envishet: Vad är problemet såframt skolan ser till att alla, tjejer och killar lika, stimuleras att utnyttja hela sin potential? Fasförskjutningar är väl inget jätteproblem?
För denna sida ansvarar Göran Linde
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Newsmill är en del av TV4-gruppen.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
