Fredrik Franzéns kommentarer Jag tycker det verkar rimligt att kräva stor enighet för skattehöjningar. Det borde vi göra här också. Dock får man ju ta konsekvenserna och inse att man inte kan spendera mer än man får in, antingen via skatter eller på andra sätt. Jag tror att det är immigrationen som är ett av de större problemen för Kalifornien.
Det är alltså okej att slå sin fru med ett USB-minne?
Det må vara att domstolar går efter uttagen föräldraledighet, men det är som sagt det jag vänder mig emot. F-ledighet allena säger inte mycket om hur tryggt barnet är med respektive förälder eller ens hur mycket tid föräldrarna spenderat med barnet, hur mycket omsorg man ägnat osv. Det gäller särskilt när barnen blivit några år gamla, för då jobbar ju också mamman. Många barn börjar på dagis redan i tvåårsåldern, några ännu tidigare. Där någonstans ryker f-ledighet som argument, tycker jag, om vi talar om en tivst som uppstår när barnet kanske är tre, fyra år eller äldre. Omvårdnadsansvar, anknytning och relation till barnet går inte att sluta sig till eller värdera enbart uifrån uttagen f-ledighet flera år tidigare, när barnet väl kommit upp några år i ålder. Och att man inte tar ut f-ledighet innebär inte att man inte skapar en bra relation till sina barn eller att ens barn inte är trygga med en. Trots att man heltidsarbetar kan man fortfarande vara den som matar, byter, tvättar, diskar, nattar osv totalt sett lika mycket som mamman. Sedan nämner du några gånger föräldrar som super eller misshandlar eller "är farliga", mot vilka barnen borde kunna få skydd. Men det är ju undantag. Jag talar givetvis om fullt fungerande föräldrar här, inte om undantagen. Vidare är det ingalunda så att en pappa är farlig enbart för att en mamma påstår det, händelsevis först vid en vårdnadstvist. I många fall finns en utredning som gör gällande att pappan är lika lämplig som vårdnadshavare, men pappan torskar ändå i TR. Men en annan intressant fråga som du hittills inte svarat på är ju denna: Om nu barnet inte umgåtts lika mycket med sin pappa, om mamman kanske tagit ett större ansvar, är det då inte dags vid en separation? När och hur ska umgänget med pappan i så fall trappas upp? Eller ska det inte det? Bör barnet helt enkelt få "ta smällen" att förlora sin pappa vid en separation? Man skulle ju kunna tycka att om inte förr, så är det dags nu, vid en separation, att barnet och pappan får en bättre relation om inget särskilt gör honom direkt olämplig och om han själv vill, oavsett vad orsakerna till den ojämna ansvarsfördelningen tidigare har varit (och kring vilken båda parterna mkt väl kan ha varit överens när det begav sig). Jag saknar här samhällets strävan efter detta. Lagstiftare och myndigheter verkar inte se något värde i att underlätta barns och pappors relation. Du talar om f-ledigheten som en skyldighet gentemot barnet, som pappan minsann måste fullgöra för att få sina "rättigheter". Men även om pappan inte uppfyllt den skyldigheten så har ju BARNET rätten att få umgås med sin pappa, särskilt beaktande det jag skrivit ovan. Till allt detta kommer så klart de ekonomiska incitamenten, vilka jag tror du gravt underskattar. Vid två barn så får mamman två barnbidrag och två underhåll per månad, c:a 5000 kr. Månad ut och månad in, år ut och år in. Pappor får inga barnbidrag alls, som du säkert känner till. Lagen säger tydligt att det ska betalas ut till mamman. Några resonemang kring varför, eller kring omständigheter kring boende eller annat som kunde påverka, görs inte i lagtexten. Lägger vi dessutom till underhållsbidrag utöver normalt underhållsstöd så kan det handla om rätt stora pengar. Självklart kan det vara åtminstone en del av incitamentet att försöka få barnen till sig. En annan ojämlikhet som jag tror skulle kunna minska tvistande är om pappor fick gemensam vårdnad redan vid barnets födsel. Idag krävs att mamman går med på det. Redan där hamnar pappor ur en rättslig synpunkt i baksätet. Ytterligare en ojämlikhet är som sagt barnbidrag, vilket ju även pappor borde få. Instämmer du i det?
Max, jag skrev för att påpeka systemfel vilka jag anser att artikelns förslag inte råder bot på, inte för att klaga för egen del. Det är min övertygelse att de systemfelen måste åtgärdas innan de förslag som artikeln framför kan ha någon verkan att tala om på den problematik vi diskuterar. Jag ber om ursäkt om jag snöade in för mycket på exempel ur den tvist jag själv gått igenom. De var tänkta som just exempel och illustrationer. Du är fortfarande inne på föräldraledighetens betydelse för barnens fortsatta umgänge, boende och vårdnad efter en separation. I övrigt talar du om skyldigheter man har som förälder, utan att vidare specificera vilka dessa skyldigheter är och hur någon extern ska bedöma hur de har fullgjorts under flera år tidigare. Vad gäller ansvar och anspråk så är det ju så att jag som pappa anser mig ha ett väldigt stort ansvar. Få pappor eller mammor tar det lättvindigt när den andre föräldern plötsligt vill ta ifrån en det ansvaret, i form av anspråk på barnens boende och vårdnad m.m. Det är naturligt att ta och vilja ta det ansvaret för sina barn. Det är naturligt att motsätta sig att någon berövar en det ansvaret när man själv anser att man kan fullgöra det. För att säkerställa att man kan fortsätta utöva det ansvar som för de flesta föräldrar är naturligt blir man därför som ofrivilligt indragen i en vårdnadstvist tvungen att komma med egna anspråk, motanspråk. Givetvis gör man det delvis av eget intresse, eftersom man vill fortsätta att umgås med sina barn på en vardaglig basis (vilken förälder vill inte det), men också för att man faktiskt anser det vara nödvändigt och för barnens bästa, för att man vill fortsätta att utöva det ansvar för barnen som man hittills haft. Man är ju trots allt en av de två som känner barnet allra bäst och dessutom en av de som funnits i dess vardagliga närhet under hela deras liv. Självfallet lämnar man inte ifrån sig det ansvaret hur som helst, särskilt inte till någon som försöker mota bort en ur barnets liv. Det är naturligt och fullt rimligt att i en sådan situation komma med motanspråk. Du verkar ha snöat in på föräldraledigheten. Förståeligt på sätt och vis eftersom det är en av få tydligt mätbara parametrar som man kan bedöma i en vårdnadstvist. Även om du skulle ha rätt i f-ledighetens betydelse, också när barnen kommit upp i en ålder av 6 till 8 år så kvarstår ju frågan: Hur ska barnen få en bra relation till den förälder som tagit ut mindre än 50% av f-ledigheten, efter en separation där den andre föräldern får vårdnad och boende (eller större delen av det)? Jag menar att mammor gynnas mer än pappor idag vid vårdnadstvister. Du verkar liksom jag engagerad i detta ämne så jag antar att du också känner till det. Du känner säkert till att det är huvudsakligen mammor som initierar vårdnadstvister och att det är pappor som förlorar dem, generellt sett. Jag har inget emot att pappor tar ut mer föräldraledighet, men jag anser att det finns andra problem som också bör lösas för att se till att färre drar igång eller dras in i vårdnadstvister. Dessa förslag kommenterar du knappt. Har du några åsikter om dem eller anser du att f-ledigheten allena ska avgöra hur fördelningen av barnens umgänge ska cementeras vid en separation?
". Om man motionerar regelbundet varje dag kan effekten helt försvinna genom att man i övrigt är en soffpotatis som sitter stilla på jobbet och tillbringar övrig tid framför dator och TV." Men givet att allt annat är oförändrat måste det väl ändå vara bättre att motionera någotsånär regelbundet än att inte göra det? Din artikel ger nästan intrycket att det är sak samma om man motionerar eller inte om man ändå har ett stillasittande arbete, som om motionen inte gjorde någon nytta. Så tror jag inte att det är. Och en person som spenderar 40 timmar i veckan med att titta på TV har nog andra problem än själva stillasittandet. Av två fysiskt och åldersmässigt likvärdiga personer där båda har stillasittande arbete, men där endast den ene motionerar regelbundet, så måste man ju kunna utgå från att den som motionerar har bättre hälsa (allt annat lika eller okänt). Det är ju inte så att hans stillasittande arbete omintetgör motionen och ger honom samma hälsa som kollegan som inte motionerar alls. Och det är ju ändå den jämförelsen som är intressant, inte en jämförelse med någon som tittar på TV 40 timmar i veckan.
Max, systemet är idag riggat för att vara till fördel för mamman på pappans opch barnens bekostnad. Det var den skevheten jag ville påpeka i mitt första inlägg. Din allra sista mening i #18 talar lite emot allt det andra du skriver om att vi först och främst bör utgå från barnens bästa. Mammor och pappor ska fullgöra sina "skyldigheter" enligt någon mall (vilken mall?) innan de blir accepterade som vårdnadshavare, verkar du anse. Jag anser att just f-ledigheten inte bör väga särskilt tungt flera år efter att den varit aktuell, och även om den gör det i fall som inträffar när barnen är väldigt små bör samhället och dess myndigheter sträva efter att barnen så småningom får utökat umgänge med pappan. Det gör samhället inte idag. Vidare är det inte några få undantag vi talar om. Vi talar om ett systemfel. Det var därför jag ville uppmärksamma detta att talet om att utgå från barnets perspektiv inte är värt så mycket så länge vi bibehåller de här skevheterna (vårdnad för ogifta fäder, ingen rätt till barnbidrag för pappor, skevhet i rättsprocesser, myndigheter som obstruerar mot pappor i strid med domar eller beslut osv). Om förldraledighet ska vara något som tillmäts betydelse flera år efter att den varit aktuell - och när en utredning från soc. visar att båda föräldrarna är lika lämpliga som vårdnadshavare och boendeföräldrar - så bör det framgå i lagtexter eller i andra direktiv. I sådana texter bör framgå hur man resonerar kring f-ledighetens betydelse också flera år efter att den varit aktuell. Mina förslag skulle minska incitament att driva vårdnadstvist redan från första början och i de fall de ändå drivs så skulle hanteringen bli mer neutral och jämställd, till fördel för alla inblandade. "Min utgångspunkt är dock att först uppfyller jag mina skyldigheter, sen kan jag börja kräva mina rättigheter!" Först uppfylla skyldigheter? Vad menar du med det? Menar du att en pappa som inte tagit ut minst 50% f-ledighet vackert bör avstå anspråk på umgänge med barnen i enligthet med mammans önskemål om att han ska ha kanske 2 eller 4 dagar av 10 per månad? Hur länge ska han göra det, då? Och på vilket sätt gagnar det barnets relation med homom? När ska umgänget trappas upp och på vems initiativ? Och vad händer när mamman inte instämmer i att umgänget ska trappas upp? Och vilka skyldigheter uppfyller man när man försöker mota bort pappan ur barnens liv? Vem följer upp mammans slyldigheter att sörja för - också hon - att barnen har en fungerande relation till pappan? Fröslagen i artikeln är inte dåliga i sig, men de förslår inte mycket så länge en av parterna har starka ekonomiska incitament att mota bort den andre föräldern ur barnens liv och/eller när myndigheter beter sig som de gör i dag och tillämpar en ojämställd, rent av feminmistisk, praxis.
#13 Max: "Kan någon visa mig en enda farsa som har tagit minst lika stort omvårdnadsansvar som sin partner under hela processen, från plusset på stickan och fram till separationen samt aldrig utgjort ett hot eller en fara för partner eller barn, men som ändå inte fått del i vårdnaden?" Sånär som på att jag inte delade F-ledigheten fullt 50/50 så är jag en sådan. Jag torskade interrimistiskt utan att domaren ens redogjorde för varför. Han åpberopade inte ens F-ledigheten. Han åberopade ingenting, faktiskt. Så jag fick gå igenom några utredningar och tingsrättsförhandlingar till under några år innan jag fick 50/50-boende med mina barn som vuxit upp med mig. Att gå ner i arbetstid är inte alltid något alternativ.
Jag vidhåller min inställning till föräldraledighetens fördelnings betydelse i en senare vårdnadstvis, av två skäl: För det första säger den ingenting om hur pappans och barnets relation är flera år senare. Att t.ex. mamman tog ut flräldraledigheten när barnen var små säger inte med automatik att pappans relation till barnet är sämre än hennes, flera år senare. För det andra bör väl myndigheter sträva efter att barnen får en bra relation också till pappan, om den nu inte var så bra från början (viket som sagt föräldraledigheten flera år tidigare inte säger ett dugg om) och pappan själv önskar det. Att ha arbetat heltid är inte detsamma som att ha struntat i sina barn eller att ha en obefintlig eller ens dålig relation till dem, i alla fall inte så dålig att han är olämplig som vårdsnadshavare. Och om han nu inte är fullt lika lämplig som vårdnadshavare som mamman så bör väl alla inblandade sträva efter att han blir det, åtminstone om han själv vill. Idag fattas beslut eller avkunnas domar och sedan är läget som det är. Om någon av parterna vill ändra på umgängets omfattning så måste vederbörande dra igång en ny process, ofta med advokater med tillhörande kostnader. Återigen måste man tampas med FK som är allt annat än samarbetsvilliga, även i de fall då man kan visa upp en dom. Myndigheter och domstolar borde istället tillämpa regelverk och rutiner som syftar till att utöka barnens umgänge med den förälder som från början fick tilldömdes mindre umgänge. Idag verkar myndigheter anse det som något positivt när man lyckas manövrera ut pappan (oftast). Inställningen vorde istället vara den motsatta, att man strävar efter att barnen ska ha mer umgänge med honom om de inte redan har minst 50/50.
P.H., vi har ingen själ. Det finns inga själar. "Ur ren logisk (obs logisk!) synvinkel är bibelns skapelseberättelse troligare dels då den faktiskt förklarar något som rör de existensiella frågorna" Nej, bibelns skapelseberättelse är mindre logisk än big-bangteorin eftersom bibelns skapelseberättelse kräver fler overifierbara/ofalsifierbara antaganden för att hänga ihop. Nästan inget av det som står i boken går att testa med experiment som visar att teorin fungerar. Det gör det däremot med big-bangteorin, även om det också där återstår en del. Det är viktigt att i brist på annat reducera människan till en klump materia eftersom motsatsen tvingar oss underkasta oss dogmatiska och auktoritära religiösa och politiska system vilka alla har eller har haft fruktansvärda konsekvenser för många människor (även om de också inneburit mycket positivt för många andra). Religion utelämnar oss till despotiskt godtycke. Jag förstår inte hur du kan föredra det framför möjligheten att kunna ifrågasätta och pröva teorier helt fritt. Vi har inte förstått allt ännu. Det finns fortfarande mycket kvar att upptäcka och lära oss.
Personer som inte har sin försörjning ordnad ska väl inte invandra till Sverige över huvud taget. Blotta faktum att vi måste diskutera integrationsåtgärder och ersättningsnivåer m.m. visar ju att invandringspolitiken havererat totalt. Självfallet ska vi inte ha en invandring där flera tusen per år kräver ersättning eller särskilda åtgärder från kommun eller stat. Om det handlade om en handfull vore det väl en sak, men när det bär iväg bortåt flera hundra eller tusen per år, eller t.o.m. tiotusentals per år så måste vi sätta klackarna i backen.
För denna sida ansvarar Fredrik Franzén
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
