Francisca Cavani

Självmorsbombare, laserman, TERRORISM?

Jahapp. Självmordsbombare i Stockholm city. Vad ska man säga? Ska man bli rädd och upprörd? Arg? Jag börjar fundera kring det som hänt och pratar med en vän för perspektiv och feedback.

Varför ska självmordsbombaren egentligen kallas för terrorist men inte personen som sköt invandrare i Malmö? "Användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar" så lyder en definition av terrorism, kan man applicera denna på båda? Kanske. Det spekulerades ju i ett samband mellan SDs inträde i riksdagen och "den nye lasermannen", det borde ju i sådana fall vara något som signalerar om en vilja till förändring, med våld. Eller så var han bara en galning. Precis som bombmannen kanske bara var en galning.

Vi kanske läser in för mycket i det här.. Jag är visserligen skrämd, det kan jag inte förneka. Förundras över allt jag får uppleva i min ungdom, det är mycket som står på spel nu, det är mycket i rullning. Eskalerande våld på många plan, och ett ökande medvetande bland människor, oavsett man vill eller inte så kan man inte undkomma det som tack vare en grupp moderna människor kommit till vår kännedom.

Förhoppningsvis leder det till att världen blir bättre, förmodligen inte. Jag tror att reformernas datum för länge sedan passerat, det krävs idag mer för att kunna ställa om kursen mot en bättre framtid. Jag tror också att dagens strukturer och samhälle gör oss bortskämda och vi inte känner av behovet av förändring, alla våra behov tillgodoses och vi har till och med ett överflöd av materiella tillgångar. Inte förrän man har kniven mot strupen agerar man, och allt är uppbyggt för att vi inte ska agera, kniven har vi inte hårt mot strupen, den har vi bakom ryggen och många förstår inte ens vem det är som håller i den.

Viktigt är dock, om man går tillbaka till ämnet, att inte se detta bombattentat som något som ska skyllas på muslimer i allmänhet, precis som vi anser att "nya lasermannen" ensam står ansvarig för sina handlingar gör även bombmannen det.
Vi måste sluta försöka hitta syndabockar, det är inte produktivt på något sätt utan bara paralyserande, en ursäkt för att inte ta ansvar själv. För någon vecka sedan försökte mycket inflytelserika människor skylla alla eventuella kommande konflikter mellan olika nationer på en enda person. En enda person vars brott de inte ens kan formulera. Det är bara fånigt.

Skepticismen gror

Jag öppnar Metro så fort jag kommer ut på perrongen, är säker på att jag inte kommer att läsa något jag inte redan läst på internet när jag vaknade och slog upp datorn, ändå är jag nyfiken. Hur mycket plats har Wikileaks och Assange fått idag? Ok, drygt en halv sida.

Jag förundras över mina medmänniskors brist på intresse och engagemang. Har ni förstått vad det är som händer? USA är upprörda över att deras "hemliga dokument" läcks ut till allmänheten och de står oförmögna att stoppa det. Det vi fått reda på om USA har nog inte kommit som en kalldusch för någon, vi visste redan, Sveriges roll däremot får mig att ligga sömnlös.

Jag anser mig själv vara samhällskritisk men detta hade jag ändå aldrig väntat mig. Var inte Sverige ett av de bättre länderna? Den så kallade neutraliteten är ju sedan länge avslöjad som skitsnack och avfärdad av allmänheten, men jag trodde att Sverige i alla fall var folksuveränt i den bemärkningen att vi visste vad riksdagen och regeringen sysslar med. Även om halva befolkningen får gå med på en politik som känns helt fel i magen så trodde väl den andra halvan i vår s.k. demokrati att deras intressen blev tillgodosedda. Så många gånger har man ju fått höra detta och även rabblat detta i skolan, "Makten utgår från folket", det är en lögn uppenbarligen.

Informella avtal med USA för att kringgå granskning av riksdagen som i sin tur står till svars inför folket. Vi lever i en lögn. Regeringen borde avgå. Men jag skulle inte lita på någon annan regering heller.

Ett frö har blivit sått, och skepticism är det enda som kan gro i detta klimat. Om Sverige skulle utlämna Assange till USA dör allt mitt hopp, då hoppas jag att världen går under 2012.

Go for it or not?

Om man blir utsatt för ett brott går man till polisen, staten har skyldigheter gentemot oss medborgare och måste garantera vår säkerhet. Vi ska vara fria från till exempel förtryck, kränkningar och våld, dessa är några av våra negativa friheter. En positiv frihet är till exempel vår rätt att utöva vår yttrandefrihet. Dessa går hand i hand, jag har rätt att uttrycka mig och ingen får kränka min rätt att göra detta genom till exempel hot och våld. Statens skyldighet är att garantera detta och därför känner jag mig trygg, och är lojal mot min nation, det är i sin tur min, och alla andras lojalitet som gör staten legitim och stabil.

När Julian Assange, förmodligen av avsky för de regelbundna kränkningarna av civila, politikens hyckleri, och mänsklighetens ignorans, väljer att agera för att sanningen ska få spridas till alla, på lika villkor befinner han sig plötsligt utan varken positiva eller negativa rättigheter. Han blir dödshotad. Motarbetad. Svartlistad. Falskeligen beskylld?

Världen har tagit den kurs den har tagit genom historiens gång, men någon eller något har haft att göra med styrningen, det är inte slumpen som gjort att vi är där vi är, det är maktens elit och deras intressen som sätter kursen. Vi "civila" drar dock lydigt vårt strå till stacken dagligen, vi reproducerar systemet som långsamt tar kol på moder jord och sakta suddar ut alla spår av godhet. Minnet av den goda samariten är idag väldigt diffust.

Det finns en teori om samhället som en organism, alla delar är fundamentala och behövs för att hålla det levande. Västvärlden skulle alltså, om man tillämpar denna teori i verkligheten, inte kunna leva i överflöd, överkonsumera eller vara "fria" om det inte vore för de mindre lyckligt lottade kontinenterna och deras lidande.

Ditt fredagsmys är verkligen supermysigt, men det är på bekostnad av någon som inte fick något att äta alls idag, som inte har tillgång till rent vatten eller som lever i konstant fruktan för sitt och sin familjs liv. Jag vill inte skylla på någon, för jag tycker att vi alla är lika mycket offer här, men man borde i alla fall vara medveten om, eller överväga, att vi inte alls är fria.
Det vi definierar som frihet i väst, det som vi definierar som det ultimata samhället, det demokratiska, vem har bevisat att det är bra? Vilka möjliga alternativ har vi fått presenterade på ett objektivt sätt?

Hur är du fri? Fri att göra vad? Välja vart du bor? Vilken slags människa du vill vara? Hur du ska bidra till ditt samhälle? OM du vill bidra till ditt samhälle? Nej, du är inte fri. Du är bara en av miljarder myror i en myrstack, byggd på populistisk retorik, hyckleri och utan samvete eller verklig vilja till förändring. Du har fördomar mot samhällen och kulturer som inte är likadana, även om du skäms för detta och håller det för dig själv. Skäms inte, du har fått lära dig att tycka så, skräckhistorierna har lämnat dig traumatiserad. Du är som alla andra och vi lever i en etablerad lögn.

Du kan faktiskt inte välja att stå utanför detta system, inte om du vill ha kvar dina rättigheter och ditt värde som människa. Julian Assange ville inte vara ännu en kugge i systemet, han valde den svåra vägen och blev en käpp i hjulet istället, se nu vart det ledde honom.
Vilka var då hans intentioner? Detta kan man bara spekulera i. Konsekvenserna av hans handlande talar däremot klarspråk, han blåste bort lite av dimman som skymmer vår världsbild. Om bara för en liten stund, så fick vi i alla fall alla se klart.

Det finns en gammal berättelse (och det är så här jag minns den) om en ung man som ger sig ut i världen med sin mentor, meningen är att han ska lära sig om livet. Vid ett tillfälle befinner de sig mitt i en flock med får, i vanlig ordning har ett av fåren en bjällra och de andra följer lydigt ljudet av denna. Pojkens mentor lyfter upp fåret och slänger det i floden, varpå alla andra följer efter och drunknar även dem. Vi människor är likadana, när ni läst detta kommer ni antingen tillhöra gruppen som håller med mig eller gruppen som kritiserar mig. Vi rör oss i flock, följer lydigt utan att reflektera kring varför, eller vad vi har för alternativ (förmodligen är alternativen väldigt få, eller helt enkelt obefintliga). Viktigast att konstatera är dock att vi olyckligtvis inte lyckas komma någonstans alls. Pendelrörelser. Hit...och dit, sen hit igen. Framåt? Nej.