Erik Hörstadiuss aktiviteter 
"Mona Sahlin tycks kunna offra både armar och ben för att få flytta in i Rosenbad. Det märks så tydligt, på rad efter rad, sida efter sida, kapitel efter kapitel. Därför blir den allra starkaste eftersmaken av boken - all politik till trots - att den i själva verket är en lång jobbansökan. Med vidhängande cv och redovisade kontaktnät och medarbetare."
Det var verkligen ett oerhört bra tal Mona Sahlin höll igår. Dels i själva sättet hon intog Almedalen: lugn, självsäker, glad, till synes helt obekymrad om det folkliga tvivlet på hennes ledarskap. I kraftfull opposition mot regeringen, men inte ett dugg gnällig. Med Reinfeldts arga sluggande och Littorins jag-är-ett-offer-hulkande i färskt Almedalsminne, framstod hon definitivt som statsmannalik. Dels i den retoriskt skickliga syntesen av två klassiska politiska drömmar. Där fanns förstås den socialdemokratiska/svenska om jämlikhet och solidaritet: ”inga gräddfiler”. Samhället bryts sönder om klyftorna blir för stora. Örongodis för kärnväljarna. Men genom formeln Möjligheternas land, exemplifierat med bland annat hänvisningarna till Anders Borgs och Thomas Bodströms komvuxresor, drog en frisk fläkt av den amerikanska drömmen - drömmarnas dröm - genom den varma kvällen. Ingen risk att Mona Sahlin bygger en betongstat som kväver individen och hans/hennes strävanden. De lättrörliga medelklassväljarna i storstan fick alltså även de ett saftigt köttben att tugga på. Hon fick faktiskt ihop en helgjuten berättelse om sitt Sverige. Imponerande. För tidigt räkna bort Mona? Ska vi förresten skriva hela namnet nu – Mona Sahlin? Det brukar man ju göra med statsmän.
1
Att fotboll har fått en så stor plats i människors hjärtan världen över har förstås många orsaker. För att nämna några:
Spelet är mycket komplext, med en nästan oändlig mängd strategiska, taktiska, fysiska, mentala, organisatoriska och tekniska komponenter. Samtidigt i grunden väldigt enkelt - in med bollen i mål!
Spelarna framstår närmast nakna därute på plan, till skillnad från t ex hockeyspelare och utövare av amerikansk fotboll ,utan anonymiserande hjälmar och andra skydd. Många matcher blir därför en orgie i känslor.
Det finns korta, långa, smala, breda, långsamma, snabba, klumpiga, tekniska, milda, aggressiva spelare. Ja, i stort sett alla sorter. Möjligheterna till identifikation därför maximala.
Fotboll speglar en urmänsklig situation; män i grupp som löser en svår, fysisk uppgift (jakt, krig). Vi påminns om våra existentiella grundvillkor.
Och så finns det en - central, tror jag - psykologisk aspekt som illustrerats inte minst av detta VM. Nämligen att spelet fotboll, precis, som livet självt, ofta är orättvist.
Det skapas enligt spelets natur bara ett litet antal målchanser under en match; och domarnas (fel)beslut om straff, offside, farliga frisparkar och gula och röda kort kan få så stora konsekvenser; och skillnaden mellan lyckade/misslyckade rensningar, offsidefällor, smörpass, distansskott, dribblingar et cetera så hårfin - att man på rent statistisk grund kan säga att slumpen är en viktig faktor. Och att det därför är långt ifrån alltid det bästa laget som vinner.
Det är ju till och med så att ett amatörlag en lycklig dag kan slå ett premier league-lag. Eller som i dagens VM-spel, att Nya Zeeland får oavgjort mot världsmästarna. Detta vore en omöjlighet i t ex basket, där "målchanserna" är så många, att tur och otur i princip hinner jämna ut sig inom ramen för en enstaka match.
I och med slumpens stora roll, berättar fotboll något viktigt för oss om hur det är att vara människa. Hårt arbete och talang lönar sig... men bara ibland. Det är inte alltid de bästa och brajtaste och mest hårdarbetande individerna, som kysser de vackraste flickorna och har de skojsigaste livsresorna.
(För ingen tror väl att Carl-Henrik Svanberg utgör något slags eliternas elit?)
Här skiljer sig fotboll från modern svensk politik, som faktiskt brukar vara skoningslöst rättvis. Folket väljer nästan alltid rätt regering. Den enskilde väljaren kan vara dum i huvet, men kollektivet väljare tycks intelligent.
T ex belönades Göran Persson med förnyat förtroende 1998 och 2002, efter att ha sanerat svensk ekonomi och växt in i statsmanna rollen. Men plockades bort när han regerat sönder sig själv och när motståndarna format en trovärdig allians.
Viss tvekan råder möjligen om rättvisan 1979 och 1991. 1979 - där de borgerliga vann med ett enda mandat - kunde väljarna gott avstått från att ge ännu en fälldinsk trepartiregering chansen. Å andra sidan blev den socialdemokratiska oppositionstiden fram till 1982 års valseger mycket lyckad, då man passade på att modernisera sin ekonomiska analys och politik. I det avseendet var valresultatet 1979 bra och klokt.
1991 kanske Bildt var mindre rustad att regera, än han själv och många andra trodde. Och Ingvar Carlssons regeringar 1988-1991 gjorde tappra försök att bekämpa den ekonomiska överhettningen. Men men... den tredje vägens ekonomiska politik hade trots allt kört i diket, så okay då: regeringsskifte var rimligt.
Vad säger oss detta om höstens val? Jo, att de rödgröna ligger risigt till, med tanke på att regeringen inte bara hållit ihop och genomfört sin politik, utan också ligger i statsfinansiell europatopp.
Vore väl en otypisk orättvisa att rösta bort ett så väl kämpande gäng?
Och vad säger oss detta om fotbolls-VM. Jo, att bollen är rund och (nästan) allt kan hända. Jag för min del håller fast vid mitt ursprungliga tips: Maradona-Messi.
2Så är det igång!
Och man undrar ju: Ska trenden från EM 2008 med offensiv, passningsbaserad fotboll hålla i sig, manifesterad av lag som Spanien och Ryssland?
Sydafrika och Mexico slog en ett hedervärt grundackord med periodvis klart anfallsinriktat spel. Tyvärr grumlade matchupplevelsen av de hemska vuvuzelorna, vilka översköljer de dynamiska, situationsanpassade publikreaktioner som normalt ramar in och färgar en match. Som om all film skulle tonsättas med samma monotona soundtrack scen efter scen
Okultur!
*
Sedan kom Frankrike, som mot Uruguay än en gång visade upp den trötta håglösa fotboll som varit utmärkande efter den senaste korta guldåldern 1998-2000.
Frankrike - en kulturnation som under många decennier hyllade en kreativ, champagnesprudlande fotoll. Men under den astrologiskt orienterade defensivaposteln Domenech har man hittat en stil som tycks korresepondera med den moderna franska folksjälen, vilken enligt en parisisk väninna präglas av depression och framtidsrädsla.
En attitydundersökning för några år sedan bekräftade bilden: Den stora drömmen hos franska universitetsstuderande var att bli... STATSTJÄNSTEMAN.
Idag möter Maradonas Argentina Lagerbäcks Nigeria. Vilket enligt min förmodan blir början på ett sydamerikanskt segertåg. Jag är nämligen för romantiskt lagd för att inte tro på genimagin hos Maradona-Messi.
0
"Väljare har nog inga problem med tanter - Angela Merkel, Marit Paulsen, Margaret Thatcher, Gudrun Schyman. Och inga problem med unga tjejer: Åsa Domeij och Mona själv för länge sedan, Maria Wetterstrand idag. Men en kvinna som går från ung, fräsch till klimakterium framför våra ögon? Reinfeldt mot Mona är möjligen också (makt)potens mot vissnande sexuell kraft. Vem har i så fall...
Mona Sahlins olyckliga kärleksförhållande till svenska folket fördjupas allt mer.
Så länge de rödgröna hade stabil opinionsledning gick det väl an med en oälskad ledare. Men av de senaste mätningarna att döma, börjar det avgrundsdjupa förtroendegapet mot statsministern kosta dyrt.
Varför är hon då så impopulär?
Om hon var otrevlig och dum i huvet... okay då. Men jag som träffat henne ett antal gånger - och känner folk som jobbat nära henne - vet ju att hon är mycket charmig och intelligent.
Är det politiska handlaget en förklaring? Visst schabblades det när det rödgröna alternativet formerades. Först rödgrönt. Sedan rödgrönrött. Och oklarhet råder på flera områden; Förbifart Stockholm, amerikanska militärbaser, skatterna: hur mycket av regeringens skattesänkningar ska tas tillbaka, egentligen?
Men klantigheterna är ju inget mot t ex Reinfeldts ministerutnämningsfloppar och Beatrice Asks tankar om att hänga ut sexbrottslingar på blotta misstanken.
Debatterna mot Reinfeldt? Hon får duktigt med pisk i kvällstidningarnas nät-enkäter. Men dessa svarar inte mot objektiv retorisk förmåga. Mona är en bra debattör. De dåliga debattbetygen är bara ännu ett vittnesbörd om hennes non-likability.
Tvivlet på Mona måste därför handla om något mer svårfångat. (Förresten: det är troligen illavarslande för en statsministerkandidat att vara på förnamnsbasis - "Mona" - med väljarna; det blir personligt, kladdigt.)
Jag tror vi måste börja använda ord som känsla, intuition, psykologi för att ringa in hennes problem.
Fast först en påminnelse om några omständigheter kring hur hon valdes.
Det talades mycket om det historiskt unika att hon var kvinna. Men mindre om det historiskt unika att hon var första s-ledare efter Per-Albin som fick ta sina första stapplande steg i opposition - och inte som regeringschef. Till skillnad från Erlander, Palme, Carlsson och Persson har hon alltså inget statsminister-track record att visa upp.
Denna erfarenhetsbrist är - och var redan då - olyckligt parad med en annan brist; hon kan inte utmana och locka i egenskap av spännande, fräsch utmanare. Därtill har hon varit en del av samhällets maktelit alldeles för länge. (Till skillnad från Bill Clinton, Reinfeldt, Fälldin och George Bush den yngre för att ta några exempel på politiker där väljarna vågat chansa.)
Men tillbaka till hennes dåliga personkemi med svenska folket.
Jag har många gånger hört sansade människor både till höger och vänster säga "aldrig Mona Sahlin, står inte ut med henne". Men när jag pressat dem på konkretion, kommer inte särskilt mycket upphetsande. Dialekten. Viss uppfattad kunskapsbrist. Att hon ser sur ut och låter som en skolfröken.
När det gäller hennes bildning kan jag själv tvivla. Ett måhända trivialt exempel: I Filip och Fredriks USA-valvaka sa hon - helt snurrigt och fel - att amerikanskt valdeltagande brukar vara 25 procent, eftersom 50 procent registrerar sig och av dem endast 50 procent går och röstar.
En skitsak - eller en allvarlig missuppfattning hos en statsministerkandidat?
Även bland journalister verkar antipatierna finnas där, omedvetet i alla fall. Exempel: I senaste Agenda-debatten blev Mona ofta oförskämt avbruten, avsnoppad - medan Reinfeldt blev kungligt behandlad.
Mona beklagade sig inte. Mediatränad att le, säkerligen. Och hon vet naturligtvis att man inget vinner på att vara gnällspik.
Vissa Mona-apologeter på vänsterkanten menar att hon straffas för att hon är kvinna. Men hur i så fall förklara populariteten för Maria Wetterstrand och tidigare Marit Paulsen och Gudrun Schyman?
Ett annat, troligen mer relevant, problem med kvinnovinkel, är att hon blev vald I EGENSKAP AV JUST KVINNA. Partiet tog hellre tredje- eller fjärdekandidaten bland kvinnor (Anna Lindh var död, Margot och Carin Jämtin ville inte) än att överhuvudtaget ge män chansen att kandidera. Och vem känner förtroende för en inkvoterad kandidat? Det var mycket olyckligt.
Dels blev hennes mandat en fråga om endast rätt kromosomuppsättning, inte om en viss politisk inriktning. (Var hon höger- eller mittensosse? Radikalfeminist eller mer mainstream? Illgrön eller grågrön i miljöfrågorna?)
Dels framstod hon som makthungrig - nästan en dödssynd i en Jante-präglad politisk kultur. Försmådd 1995 efter Toblerone-affären. Nu ett villigt tredjehandsalternativ. Samhället ser sällan generöst på lättfotade fruntimmer med korta kjolar... Och om jag ska våga kvar i det högspekulativa sexspåret några rader till:
Väljare har nog inga problem med tanter - Angela Merkel, Marit Paulsen, Margaret Thatcher, Gudrun Schyman. Och inga problem med unga tjejer: Åsa Domeij och Mona själv för länge sedan, Maria Wetterstrand idag.
Men en kvinna som går från ung, fräsch till klimakterium framför våra ögon? Reinfeldt mot Mona är möjligen också (makt)potens mot vissnande sexuell kraft. Vem har i så fall framtiden i sina händer?
(Bli inte arga på mig: Mona har själv plöjt upp sexfåran, exempelvis när hon sa till Olof Johansson i en TV-debatt att han inte skulle gömma sig bakom hennes korta kjolar. Och när hon skrev "kåt att älska" i en hyllningsartikel till Bruce Springsteen.)
Överhuvudtaget är det illa ställt med Monas koppling till framtidsfrågor - ja, till politiska frågor överhuvudtaget. Förutom möjligen hbt-frågor, som när hon kysste en kvinna på Pride-festivalen - men det vinner man ju inte röster på direkt. Jämför med enfrågepolitikern Winston Churchill! Uträknad under decennier - men till slut bar varningarna för Hitler-Tyskland maktpolitisk frukt.
Gick Mona-tåget 1995 med Tobleronen? Bevittnar vi en politisk tragedi med logiken hos en olycklig kärlekshistoria: man flirtar och bjussar och smörar och anpassar sig och krumbuktar sig och väntar snällt vid telefonen... men den man så hett åtrår vill ha en annan.
Jag älskar dig, älskar du mig? I september kommer svenska folkets svar. Jag tror det blir ett rungande nej.
14Om jag var borgerlig valstrateg, skulle jag hostat till lite nervöst av gårdagens Skop-mätning: De rödgröna ÖKAR sitt försprång - på tvärs mot andra mätningar, där ju Alliansen tagit in rejält.
Men jag skulle snabbt bli lugn.
Dels har nog sd:s tapp stora tapp gynnat framförallt s, en förbättringspotential som därmed närmar sig uttömning.
Dels är ju frågan ställd som "Vilket parti tycker du bäst om i riksdagen?", vilket inte är samma sak som vilket parti man tänker rösta på. Är man t ex Mona Sahlin-kritisk iljöpartist, kan det ändå bli en alliansröst.
Och här närmar vi oss pudelns kärna: Valet kommer mer än någonsin tidigare att handla om förtroende.
Hur skulle det kunna vara annorlunda när sakkonflikterna är historiskt små, med bred uppslutning kring välfärdsstaten; och krympande skillnader på ideologiska lackmustest som skola, miljö, företagande?
Och hur skulle det kunna vara annorlunda, efter en finanskris och en eurokris som båda påmint väljarna om att välfärd och tillväxt inte kan tas för givna? Något som sätter regeringsduglighet och ekonomiskt handlag i fokus - områden där alliansen leder stort i diverse mätningar.
På personnivå är ledningen ännu större. Enligt Dagens Industri står det 66-21 i förtroendesiffror mellan Reinfeldt och Sahlin, och 62-35 mellan finansministerkandidaterna Borg och Östros.
Vem vet - Sahlin/Östros kanske skulle göra ett strålande jobb? Men nu sitter de på bänken och får inte visa vad de kan. Det måste vara frustrerande. Och hon som skulle kunna avgöra, Margot Wallström, hon sitter på läkaren, ointresserad av att delta.
Det enda rödgröna hoppet heter Maria Wetterstrand. Och en lång, vädertokig sommar med extremtemperaturer, skogsbränder och pånyttfödd klimatdebatt...
2
"Visst, det är polisen som mest ska stå i skottgluggen efter helikopterrånet. Men det vore intressant att reda ut vad det är som gör att så många människor kopplade till just TV4 tycks vara i delo med rättvisan." Det skriver medieprofilen och innemänniskan ERIK HÖRSTADIUS. I dag skriver han om kopplingarna mellan medieadeln och gangstervärlden.
För denna sida ansvarar Erik Hörstadius
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
