Elida Kindh har kommenterat på:
Ja, hur besvarar man kort och koncist en del av de direkta frågor som ställts? Åsikterna måste få finnas och kommer att finnas. Det är en lite annan fråga som jag någonstans får lägga därhän. Jag kan trots allt bara stå för mig och för Femmis. Utan frågor sker ingen utveckling, därför kan och får åsikterna och frågandet existera även när det gäller mina egna livsval - vilka i detta avseende är offentliga. Stod jag inte ut hade jag inte heller tackat ja till nomineringen till ordförande. Men åsikter har jag givetvis, och en del av dem vill jag ändå uttrycka.
Provrören som frågas om, de som jag fick av en bekant två veckor efter insättande av embryon - det avsåg provrör för blod. Eftersom jag inte kunde vända mig till den allmänna sjukvården fick jag vända mig helprivat och eftersom mottagningen normalt inte hanterade den typen av prover fick jag själv skaffa fram provrören.
Jag är medveten om att det ibland finns ett intryck av att en femmis är en kvinna i medelåldern som inte kan finna en partner. Sanningen är förstås, som alltid, lite annorlunda. Det skiljer nästan 30 år mellan äldsta och yngsta kvinna i Femmis och de kvinnor jag mött har varit driftiga och starka kvinnor, dessutom ofta vackra. Orsakerna till att välja att försöka bilda familj på detta sätt skiftar otroligt - en del sökte efter den rätta/rätte länge, andra lämnade relationer där barn inte var aktuellt, en del fann detta sätt som en oerhörd möjlighet redan från början. För mig var det inte en fråga om att välja bort en partner, men en önskan om att inte vänta till dess jag skulle få svårigheter, som drev fram ett beslut. Sedan blev det svårt ändå, men det kunde jag ju inte veta på förhand.
Jag vet att tanken ibland lyfts när det gäller att kvinnor borde se över möjligheten att bli gravida med en man genom en tillfällig förbindelse. Ingen kvinna i Femmis skulle anse att det vore rättvist mot den man som på så sätt tvingades in i ett föräldraskap, eller det barn som tvingades växa upp med vetskapen att pappa inte velat ha dem. För de hade i det ögonblicket blivit pappor. Den sagan är svår att berätta vid nattningen... Att med nedsatt fertilitet göra det nu, skulle för min egen del dessutom innebära en betydligt högre risk att få klamydia än chansen att jag helt oförhappandes skulle bli gravid.
Adoption lyfts ofta, men kanske saknas förståelse för vad adoption idag innebär? En del kvinnor i Femmis är godkända och köar för adoption, för en del är det viktigt att bära sina barn. För mig personligen är det inte en svårighet att tänka mig ett adopterat barn, men jag har också köat i 4 år och förväntas komma fram i god tid för att inte fylla 42 år (åldersgränsen för medgivande) innan det kan vara möjligt att tänka sig barnbesked. För mig återstår ca 3 år innan barnbesked kan vara aktuellt. Det finns idag inte barn som inte skulle få familj om jag inte adopterade det. Det finns ingen anledning att anse att jag gör barnet eller världen en tjänst. Vilket för mig är en positiv bieffekt av de köer som finns - inget barn ska behöva vara tacksamt för sina föräldrar! Någonsin. Ett barn ska få känna sig efterlängtat och önskat, egoistiskt dessutom därför att det inte finns en plats där de ofödda väntar på att få födas. Varken ett adopterat eller ett fött barn ska behöva bära en tacksamhet för att få ha sina föräldrar. Men får jag någonsin uppleva att få vara förälder, till ett barn jag får föda eller ett barn som jag får i mina armar vid 3 års ålder - är det jag som kommer att vara oerhört tacksam för det barnet. Som är mitt eget. Oavsett sättet det kom i mina armar på.
