Elias Eriksson har kommenterat på:
Jag delar Hans Wolf-Watz och Ingrid N:s uppfattning att det av VR (och andra forskningsfinansiärer) framtagna förslaget på hur Leijonborgs 5 miljarder kr skall användas är vad som för närvarande bör stå i fokus för den forskningspolitiska debatten. Ett implementerande av förslaget skulle vålla svensk forskning stor skada under lång tid framåt, men ännu är inget definitivt beslut taget. SSF:s problem är å andra sidan något man kan återkomma till i ett senare skede. Och Wolf-Watz har förstås rätt i att SSF arbetar under delvis andra villkor än VR (vilket jag också nämnde i mitt inlägg på Newsmill).
Jag har efter min debattartikel i DN mottagit ett mycket stort antal brev från forskare inom olika discipliner som anfört att de delar mina synpunkter. Däremot har ingen enda till mig framfört avvikande uppfattning. Och det finns heller ingen enda som i den offentliga debatten sett skäl att plädera i sak mot de principiella synpunkter på anslagsfördelning som jag framfört i DN och på Newsmill. Det finns t ex ingen som hävdat att det visst går att på ett rättvisande sätt jämföra slagkraften hos stora nätverk av forskare, eller att det visst är möjligt att jämföra t ex cancerforskning med forskning om pappers ytor, eller att en framstående immunolog visst har möjlighet att bedöma chanserna att en forskare (eller en konstellation av forskare) inom astrofysik skall göra viktigare upptäckter än sina konkurrenter. Och det finns heller ingen som sett skäl att argumentera mot påståendet att de metoder för fördelning av forskningsresurser som tillämpats inom SSF, och av VR när man fördelat Linné-anslag, och som nu ligger till grund för den tilltänkta fördelningen av leijonborgmiljarderna, innebär påtagligt ökade risker för att besluten skall komma att påverkas av nepotism och mannamån än den mer traditionella form av peer review som VR normalt tillämpar.
Men trots att sannolikt de allra flesta som själva ägnar sig åt vetenskaplig verksamhet delar mitt synsätt att de metoder som under senare år kommit att användas för fördelning av gigantiska resurser inte kan förväntas fungera så har man fortsatt att tillämpa dem. Man kanske till del bör klandra de ansvariga politikerna för detta, men viktigare är nog det som både Hans Wolf-Watz och signaturerna ”MR” och ”Ingrid N” berör, dvs att forskare på inflytelserika positioner (inom t ex universitet, VR, SSF och HSV) uppenbarligen sett sig förhindrade att med kraft försvara för forskarsamhället viktiga principer i sina kontakter med de politiska beslutsfattarna.
Om detta beror på att dessa inflytelserika positioner inte medger att man med kraft försvarar viktiga principer, eller om personer som har för vana att med kraft försvara viktiga principer inte når denna typ av inflytelserika positioner, eller om de personer som innehar de inflytelserika positionerna faktiskt tycker att den förda politiken är bra (men väljer att inte röja argumenten för detta sitt synsätt för oss andra), är svårt att bedöma. Men en viktig faktor i sammanhanget är förstås att ingen vill klaga på en stor utlysning när den väl gjorts, eftersom man inte vill minska sina egna (eller sitt lärosätes) chanser att erövra anslag. Och efter att medlen har fördelats ser de som varit lyckosamma förstås ingen anledning att protestera, medan de som varit mindre lyckosamma inte heller brukar vilja stöta sig med anslagsgivaren i fråga, eftersom det ju kan dyka upp nya utlysningar. Plus att man ju inte vill framstå som dålig förlorare. Men oavsett vad som är förklaringen till att politikerna varit dåligt informerade om hur forskning kan värderas visar Leijonborgsatsningen hur viktigt det är att den forskningspolitiska debatten nu vitaliseras.
Mot denna bakgrund var SSF:s VD:s bidrag till debatten en besvikelse. Lars Rask såg således inte skäl att vidgå att de fördelningsprinciper som SSF tillämpat (och som nu adopterats av VR) i något enda avseende är problematiska. Och i stället för att presentera några sakliga argument, t ex för varför man inom SSF anser att en cellbiolog är kapabel att bedöma ansökningar inom området astrofysik, anförde han (och stiftelsens ordförande) att min DN-artikel innehöll ”en rad sakfel”, dvs man valde att framställa en debattör som osannfärdig hellre än att bemöta hans argument. Jag har per mail artigt bett Rask ange vad han såg som sakfel, men utan att få något svar, gissningsvis beroende på att min artikel faktiskt inte innehöll något enda sakfel. Även om, som Wolf-Watz påpekar, SSF inte är vad som just nu bör stå i fokus för debatten, är den negativa inställning till öppen och rättfram debatt inom detta område som en av Sveriges viktigaste forskningspolitiska makthavare demonstrerade i sin artikel på Newsmill en ledsam illustration av det debattklimat som utgör ett viktigt skäl till att Leijonborgs välmenande satsning på svensk forskning kommit att få en så olycklig utformning.
Utan att vi fördjupar oss ytterligare i tidigare missgrepp och felsatsningar bör forskarsamhället, och inte minst dess företrädare på ledande positioner, nu försöka enas om några generella principer avseende hur forskning kan bedömas, och redovisa dessa för de ansvariga politikerna. Och hur smärtsamt det än kan vara för de lärosäten och forskare som skulle ha gynnats av nu liggande plan för fördelning av leijonborgmedlen är det dessvärre nödvändigt att det sker en förnyad prövning av hur denna viktiga satsning skall utformas.
Elias Eriksson
