Edith Escobar

I Guds namn

Den senaste tiden har det blivit många artiklar om katolska präster som har förgripit sig på barn. Förvånad? Nej, inte alls.

Har man läst på en katolsk skola, sedan varit aktiv i olika ungdomsgrupper inom den katolska kyrkan så vet man att sådana saker händer, men man ska be för sina egna synder, för prästens synder och förlåta. Visst!

Som sagt redan när jag gick i skolan fick jag lära mig att vi inte fick ha utomäktenskapligt sex, att homosexuallitet var en synd, att prästerna lever i celibat och nunnorna också. Men där var vi. Prästen kom till den privata katolska skolan en gång i månaden och vi stod i kö för att bikta oss efter att nunnorna hade gjort det och gick ut från rummet med ett stort leende med ett lättat hjärta.

Medan jag stod i kön började jag få ångest eftersom jag kunde glömma mina största synder och i brist på dem så började jag hitta på några, eftersom det hade varit en stor synd att inte ha några. När det var min tur satt jag mig där framför prästen och självklart började jag gråta, jag vet inte om det var rädsla eller en stor religiös övertygelse eller på grund av att ibland var det svårt för mig att känna Guds närvaro. Och då kunde prästen trösta mig och i Guds namn kunde han börja smeka på mina ben. Sedan gick man därifrån med röda ögon och ett lättat hjärta liksom nunnorna.

Jag och mina klaskamrater var äcklade av prästen, men ingen sa något. Vad skulle vi säga? Det var kanske vi själva som missförstod allt.

Samma kyrka som dömer mig som homosexuell tillåter och alltid har tillåtit sådana händelser som jag upplevde som en skolflicka i en katolsk skola med "hög" moral och hård disciplin.

Prästen blir förlåten eftersom han biktar sig och lovar att aldrig mer göra det, ber Gud för sina synder och lever i celibat. Jag, jag kan inte lova att lämna den kvinnan som älskar eller åtminstone lova att leva med henne bara som "väninnor". För det där är mitt synd. Alltså jag kan inte ta nattvarden som är det allraheligaste sakramentet för en katolik. Jag kan inte förenas med min Gud för jag är oren, men prästen. Ja, han kan för han är en man av Gud och i Guds namn kan han fortsätta ta på andra flickors ben, bröts eller ge sig på små pojkar.

Det märkliga av allt är att dem har övertygat oss om förlåtelse, om att om någon ångrar sig kommer tills Guds rike och man förlåter, glömmer och går vidare.

Medan där ute finns det barn som blir tafsade av äckliga präster står jag där utanför kyrkan för jag älskar en kvinna

Ibland undrar jag om Marx hade rätt om att religion är folkets opium!

Burka eller inte burka

Jag håller med dem som säger att alla skall ha rätt att få klä sig som man vill och jag är glad över att leva i ett land där respekten för individen finns och där man även har accepterat andra kulturer. MEN jag har aldrig förstått att grupper som gärna vill behålla sina traditioner och sina religiösa övertygelser skall ha speciella regler och ska tvinga hela samhället att acceptera deras krav.

Nej, staten kan inte lägga sig i hur man klär sig privat, men på samma sätt som jag inte får komma med bara bhå till min arbetsplats får man inte heller komma med något som täcker hela ansiktet.
Förbud skall kanske inte finnas, men krav från arbetsgivare skall kunnas finnas. Varför blir det inte en stor grej av det att på många ställen får man inte komma med korta byxor på sommaren? Varför har ingen bankanställd tvingat sin arbetsgivare att låta honom/henne komma till jobbet med linne, träskor och korta byxor. Varför skall jag vara tvungen att ha en arbetskamrat utan ansikte? Varför ska mina barn vara tvungna att bli undervisade av en kvinna som ser ut som ett spöke? Varför skall jag behöva ta bussen och låta någon utan ansikte köra mig till jobbet? Varför skall jag acceptera att bli undersökt av en läkare eller prata med en sjuksköterska som kan se mig i bara underkläder medan jag kan se bara personens ögon?

Om man själv väljer att klä sig på ett visst sätt av religiösa eller kulturella anledningar då skall man få göra det på samma sätt som arbetsgivare eller vi andra ska kunna ställa krav på hur vi vill att medarbetare eller arbetskamrater ska klä sig på jobbet.

Jag vill behålla min rätt och frihet att välja se en människas ansikte.