Christina Björkman har kommenterat på:
En utmärkt artikel med många viktiga frågor. Jag har också sett exempel på undermåliga utredningar, konstiga slutledningar och mer eller mindre direkt ansökan om Lvu utan att någon fundering på frivilliga insatser förekommit.
Jag har också sett exempel på hur barn far illa i föräldrahemmet där ingenting görs trots otaliga anmälningar till socialtjänsten.
Som systemet är upplagt idag lämnas alltför mycket till godtyckliga bedömningar baserade på handläggarens personliga åsikter om hur det bör vara.
En enhetlig bedömning lika i hela landet är absolut nödvändig. Det ska inte handla om kommunens ekonomi utan om barns behov.
Lvu behöver också förtydligas avseende de kriterier som ska vara uppfyllda, just därför att de tolkas så olika från kommun till kommun, kanske till och med från handläggare till handläggare.
Jag är också tveksam till om dessa ärenden verkligen ska ligga på förvaltningsdomstolarna. Det borde vara speciella "barndomstolar" som handhar ärenden rörande barn och ungdomar. Domare med kunskap om barn, om olika funktionshinder, som ställer krav på att Lvu verkligen används som sista utväg som lagstiftarnas intentioner är. Domare som kan bedöma om utredningen verkligen är saklig och objektiv som det föreskrivs i lagen, nu är de ofta enbart en svartmålning av föräldrarna.
Att det blir tydligare krav på socialtjänsten att arbeta med föräldrarna efter att barnen placerats är också viktigt då det tydligt framgår att all vård enligt Lvu ska syfta till återförening. Detta är ju inte möjligt om inte föräldrarna får stöd i nödvändigt förändringsarbete.
Tillsynen av familjehem och HVB-hem är precis som du skriver också en viktig bit i det här. Frågan är också om familjehem verkligen är det bästa för barnen då familjehemsföräldrar ofta kämpar för att få behålla barnen och inte gärna underlättar för goda relationer mellan barn och biologiska föräldrar.
Jag vill också få till regler som förbjuder att man särar på syskon vid placering. Så sker ofta idag och då förlorar inte barnen bara sina föräldrar utan de nekas också tryggheten i att vara tillsammans.