Anders Haag, vars bloggtext på Svenska Dagbladets Idagblogg var anledningen till artikeln "Om SANS, osansat och den möjliga diskussionen" har svarat. Hans svar finns i kommentarsdelen till artikeln som #17. Jag har valt att publicera här i bloggen för att det blev så långt och för att det lättare ska kunna hittas. Artikeln publicerades i lördags, Anders Haags svar idag, måndag.
Hej Anders Haag,
Jag uppskattar att du gått i svaromål. Framtiden får väl utvisa om någon av oss har hoppat i galen tunna.
Först tycker jag att begreppet islamofobi är djupt problematiskt. Om man är generellt kritisk och avvisande till kristendomen, skulle man då tala om 'kristofobi'. Var Ingemar Hedenius kristofob? Om man är positiv eller eller lätt likgiltigt välvillig till en kristendom tolkad enligt prästen Ted Harris, fd. ärkebiskop KG Hammar eller biskop Tuuliki Toivunen Bylund men är stenhårt kritisk mot den tolkning Livets Ord står för? Eller oresonligt kritisk till katolska kyrkans inställning till aborter, som i vissa länder i latinamerika leder till konsekvenser för unga kvinnor som vi inte för en minut skulle acceptera här? Eller oresonligt kritisk som Richard Dawkins mot fundamentalistisk amerikansk högerkristenom med politiska ambitioner? Är det riktigt att kalla dessa kritiska hållningar kristofobiska?
Vad menar du med epitetet "islamofobisk"?
När detta är sagt måste jag också säga att jag själv tycker det är väldigt svårt med balansen mellan att vara kritisk till religiösa företeelser jag är djupt kritisk till och samtidigt förmedla en grundläggande respekt för den enskilda personen som brottas med sitt liv och sin plats i världen utifrån det som är givet av tradition, kultur och egna erfarenheter. När det gäller olika företeelser inom kristendomen är det numera inga större problem för mig. Eftersom jag är uppvuxen i en kristen kulturkrets, dessutom med frikyrklig bakgrund så tycker jag att jag har rätt att vara rejält kritisk om jag tycker att det är motiverat. Men mina erfarenheter ger mig också en nästan plågsam medvetenhet om hur lång väg det har varit att komma fram till denna relativa frimodighet. Det känns ibland som att det har behövts att hela min föräldrageneration skulle behöva dö innan jag klarar av att tala och skriva helt fritt. Hänsyn? Eller rädsla att bli illa sedd? Eller bara lite feg? Jag är tacksam för att det funnits människor som talade och skrev fritt och kritiskt gentemot olika inslag i kristen tro långt innan jag riktigt vågade och kunde själv.
Var går gränserna mellan en tystnad som är ett svek mot de muslimer som, liksom jag i min ungdom, söker efter näring, argument, stöd för att utmana och ta strid med de saker i den egna traditionen som begränsar och stänger inne det egna livet - och den sorts kritik som i stället bidrar till att nagla fast på grund av att den i en sorts okänslig grovhet i stället väcker reflexen att försvara allt av det egna. Kanske du och Idagsidan kan hjälpa mig, Humanisterna och SANS att hitta den balansen. Jag är fortfarande känslig och protesterar mot okunnig, nyanslös och schablonmässig kritik mot svensk frikyrkokristendom trots att jag bröt upp för snart 50 år sedan. I den mån jag tänker och diskuterar med ett hyfsat mått av sans och omdöme så är det till en viktig del tack vare den intellektuella fostran jag fick i den miljön.
Jag tycker det verkar både spännande och sympatiskt med det konkreta dialogarbete du talar om och har deltagit i. Det är jag nyfiken på att få veta mer om. Jag vet in på kroppen hur rätt du har när du skriver "religion och kultur hänger samman och är oskiljaktiga, hur tänkandet är kopplat till djupa känslor och värderingar som präglats in i individerna av den omgivande miljön." Men jag tycker inte att den sorts dialog öga mot öga gör det oviktigt med skrivna texter som är rejält kritiska mot olika religösa företeelser. Men det är viktigt med tonen, nyanserna och gränserna.
Efter din kommentar har jag varit tvungen att läsa om flera artiklar. Första artikeln är en intervju med Opheila Benson, som har skrivit boken "Hatar Gud kvinnor?", med rubriken "Hon bryter tystnaden om kvinnohatet". Andra artikeln är ett utdrag ur boken med den provocerande rubriken "En Gud för mobbare". Den tredje artikeln är "En annan sorts apartheid" som är ett utdrag ur Tina Thunanders bok "Resa i Sharialand". När det gäller Bensons bok så handlar utdraget om exempel från islam, judendom, mormoner och kristendom. Jag förfäras mest av de två graviditetsfall som avslutar utdraget. Det är kanske för att det berör mina traditionsrötter, kristendomen. Det är förfärliga historier! Allihop! Och jag kan erkänna att jag blir rejält skakad.
Men då kommer frågan, tycker jag att denna intervju och detta utdrag från Benson bok inte skulle publicerats? Tycker jag att Orphelia Bensons bok "Hatar Gud kvinnor?" aldrig borde ha skrivits? Eller åtminstone inte översatts till svenska?Jag tycker att detta med gränserna är genuint svårt. Men mitt svar är efter två veckors betänketid ett bestämt "nej".
När det gäller utdraget från "Resa i Sharialand" så tycker jag med ett visst motstånd att det är värdefullt att bli påmind om den verklighet hon skildrar. Så på frågan om detta utdrag inte borde publicerats så är även där mitt svar "nej".
Däremot skulle jag bli fruktansvärt upprörd om det skulle visa sig att något av det som berättas av Benson och Thunander är påhittade lögner eller återgivande av obekräftad ryktesspridning. På detta laddade område är det oerhört viktigt med gedigen och pålitlig dokumentation.
Intervjun med Orphelia Benson är en kärv historia. T.ex. får hennes hårda kritik av Karen Amstrong mig att nästan sätta kaffet i halsen. Något har träffat på en öm punkt. Hennes kritik av kulturrelativism är bister. Men jag vill inte ha intervjun oläst! Jag tycker den är utmanande och intressant. Den tvingar mig att tänka kring svåra saker.
Sist ett par andra noteringar om detta premiärnummer av SANS. På s.54 finns en intressant krönika av Madeleine Sultán Sjöqvist med rubriken "Maktens kvinnor måste anpassa sig" som presenterar en doktorsavhandling i historia av Ulrika Lagerlöf Nilsson med titeln "Med lust och bävan. Vägen till biskopsstolen inom Svenska kyrkan under 1900-talet". Det är en intressant krönika av en religionsvetare om manligt och kvinnligt inom religionens värld, och primärt kristedomen.
Fysikprofessorn Ulf Danielsson har skrivit artikeln "Barnets världsbild blottas under välpolerad yta". Det är funderingar utifrån en debatt våren 2010 arrangerad av Apologia (som har anknytning till Credoakademin) där han och Christer Sturmark var inbjudna till en debatt med den brittiske matematikern John Lennox och Credoakademins ordförande Stefan Gustavsson. Det är en sympatisk, diskuterande artikel. Debatten kan ses på www.ur.se/play/157800 .Den är ett mönster av ömsesidig respekt och god ton trots de jättelika olikheterna.
Jag tycker de två första styckena i Lena Anderssons recensionen av Henrik Bergrens Palmebiografi är värd priset för hela första numret.
Sist ytterligare ett par ord om din hårda kritik av tonen i Per Dannefjords artikel. Elisabeth Gerle är verkligen ingen intellektuell duvunge. Och hon är inte muslim. Hon har skrivit en bok i egenskap av professor, uppburen akademiker och fd. rektor för Svenska kyrkans Pastoralinstitut i Lund. Det hon har skrivet är ingen liten troskrift av en varmt gammeldags troende dam i ute i stugorna (lite anknytning till den K-märkta kristendom vi blivit allt mer främmande för som Per Wirtén skriver om i sin uppmärksammande artikel i Sydsvenskan den 5 januari). Hon skriver med stor akademisk och kyrklig auktoritet. Och hon ser till att få optimal medial uppmärksamhet i samband med utgivningen. Det hon skriver ska bedömas utifrån samma akademiska premisser som andra akademiska texter. Om man har gett skäl för att man tycker att en akademisk text är dålig eller undermålig så får man skriva det. Och man får självfallet argumentera mot den bedömningen.
Jag ser fram emot nästa nummer av SANS. Och den får chansen att visa vad den kan genom en årsprenumeration.
Carl Gustaf Olofsson, 2011-02-07 20:50
