Cai Berger har kommenterat på:
Tack Peter, för ditt resonerande svar! Jag är lite på språng under dagen, men vill ändå svara på några saker:
Jag håller helt med dig om att en av de viktigaste upgifter skolan har är att lära våra barn "att kunna reflektera, granska kritiskt och väga alternativ mot varandra är inte medfödda egenskaper utan förvärvade färdigheter." Och jag anser att det även är min uppgift som förälder att påbörja den processen hos mina barn, så att de får bästa tänkbara möjligheter att själva finna sin väg i livet och vad som är sant om vår existens. Så långt det är möjligt att finna det som är sant.
Jag ser det inte som min rätt som förälder att indoktrinera mina barn att hålla vissa föreställningar om Guds existens, eller inte för sanna. Det är något de själva måste få finna klarhet i. Jag har aldrig dolt för dem vad jag tror eller att jag hoppas att de skall dela min övertygelse. Jag har också konsekvent påpekat för dem att de inte bara kan köpa det jag säger, utan att de måste lära sig att det även finns andra föreställningar om vår existens än min.
I en skolmiljö anser jag att den hållningen är än viktigare, då barn och ungdomar skall tränas i att förutsättningslöst söka sanningen. Det vetenskapliga förhållningssätet är därför omistligt att överföra till skolelever!
Vidare håller jag helt med dig att våra barn och ungdomar från början måste lära sig att det finns fler sätt att betrakta saker än hur man gör i hemmet och en eventuell församling. Jag anser vidare att det också är en förälders skyldighet att göra så. Du har rätt när du säger att en förälder kan säga "Gud finns" och att föräldern har rätt att göra det. Men, jag skulle vilja säga att jag som förälder också bör säga att det finns de som inte tror så. Det har gett mig och barnen många intressanta diskussioner kring köksbordet.
Jag håller delvis med dig om lärarens uppgift, men att den snarare borde vara att säga att: "Det finns de som tror att det finns en gud, och de finns de som tror att det inte finns en gud. Följande är skälen för de båda ståndpunkterna..."
Jag tror nämligen att den rimligaste beskrivningen av troende människor är att många, många inte härleder sina existensiella frågor enbart ur en auktoritet. Utan att de har en väl så utvecklad förmåga att föra ett resonemang om skäl för och emot just sin egen övertygelse. Jag säger det, då debaten om tro och vetande har präglat vårt samhälle väldigt starkt.
Troligen går inte gränsen mellan troende/icke-troende, utan snarare mellan människor som välkomnar en öppen debatt och sanningssökande och de som har en auktoritär attityd (vilket ofta märks i denna typ av frågor från alla håll, inte minst bland en del icke-troende som gärna vill framhålla sin tollerans).
Ett någorlunda nutida exempel är när den nuvarande rektorn på Lunds Universitet, Per Eriksson, skulle tilsättas. Vid det tillfället gick många lärare ut med krav på att han inte fick bli rektor av den anledningen att han var kristen, och pingstvän - om jag mins rätt. Det är en mycket märklig attityd, som om en meriterad akademiker inte skulle klara av ett vetenskapligt förhållningssätt bara för att han är kristen och pingstvän? Där menar jag att vi också närmar oss vad jag menar med "sekulär ideologi" och ett totalitärt förhållningssätt.
Vidare menar jag att en etiskt hållning, grundad i en kristen värdegrund kommer av en genuin övertygelse om den existensiella ursprungsfrågan och Guds existens. Inte att den enbart komer ur en auktoritet. Dessutom visar den interna kristna debatten med all önskvärd tydlighet att religiös övertygelse inte hindrar ifrågasättande av hävdvunna positioner. Ibland till bekräftelse av dessa, ibland til nyorientering.
Bara för att en kristen (eller medmänniska av annan övertygelse) menar att något är synd, följer inte att denna/e med nödvändighet vill diskriminera andra människor eller hindra deras karriärmöjligheter. Jag personligen anser att en del av spekulationsekonomin är syndfull, därför den tycks vara starkt motiverad av girighet. Men, bara för att jag anser det och argumenterar för det med en dåres envishet, skulle jag aldrig komma på idén om att förbjuda de handelsformer som jag inte gillar. Därför jag anser att människors frihet att själva besluta om sina ekonomiska transaktioner har ett högre värde än just min uppfattning.
Det skulle kunna överföras på en mängd punkter, där det går att ha en uppfattning om synd utan att för den skull vilja utesluta en människa ur samhällsgemenskapen - eller skolmiljön. Även på denna punkt menar jag att det går en skiljelinje mellan de som har en tollerant hållning och de som vill likrikta människor - inte mellan troende och icke-troende.
Du nämner frågan om homosexuallitet - vilket gärna kommer upp i denna typ av debatter. Vad säger att den som förespråkar hetrosexuell norm med nödvändighet har fobier mot homosexuella eller vill utestänga dem från samhälle och skola? Inget med nödvändighet. Det är en fråga om attityd! Kan en troende, som menar att homosexuallitet är synd, men anser att det är upp till varje individ att leva som den vill och att han/hon inte skall trakaseras för det, bli lärare i en svensk komunal skola idag?
Frågan är om en skola på exempelvis kristen grund kan förmedla ett förhållningssätt där barn och ungdomar lär sig att kunna reflektera, granska kritiskt och väga alternativ mot varandra, i insikt om att det inte är medfödda egenskaper utan förvärvade färdigheter? Min övertygelse är att det går alldeles utmärkt och att det är en fråga om attityd till lärande och ett förhållningssätt till andra ståndpunkter än de egna, där sökande efter sanning uppmuntras.
