Gåtorna Stieg Larsson och Sjöwall & Wahlöö.
Under en fjortondagarsperoid har jag nu plöjt igenom sju av Sjöwall-Wahlöös polisromaner i kronologisk ordning. I början reagerade jag inte så mycket på den mångomtalade samhällskritik som finns i böckerna, men efterhand blev faktiskt denna kritik mer och mer irriterande. Av det enkla skälet att kritiken upprepades i all oändlighet i bok efter bok, sida upp och sida ner. Visst fanns det när romanerna skrevs (och finns f.ö. fortfarande) missförhållanden i samhället, men allt var inte så uselt som det framställs och allt var inte samhällets fel. För mig framstår stora delar av kritiken som ett evigt gnällande. Det gnälls inte bara på samhällssystemet, diverse myndigheter och tråkiga bostadsområden från miljonprogrammets dagar. Det gnälls på skövling av naturen, på färdigmaten och t.o.m. på de nybyggda flygplatserna. Tyvärr mister kritiken stora delar av sin udd i och med det ständiga upprepandet. Utan att på något sätt hävda riktigheten, känns det som om paret Sjöwall-Wahlöö var ett bittert och av samhället illa tilltufsat par. Kanske var och en på sitt håll, kanske tillsammans. Det skulle vara intressant om någon med god personkännedom om denna författarduo kunde bekräfta eller förkasta min misstanke. Då kanske jag bättre skulle förstå deras i grunden enkla men ytterst samhällskritiska böcker.
