Konstnären mer problematisk än kulturministern
Jag håller med om att skapelsen var något osmaklig, som konstverk ofta kan vara .Visst kunde det ses som ett rasistiskt verk, beroende på vem betraktaren är. Vi lever i ett fritt samälle där konstnären har ganska fria händer att uttrycka sina idéer på olika sätt. Här var det uppenbarligen tänkt att göra oss uppmärksamma på de afrikanska kvinnornas utsatthet, något det inte pratas om för mycket om här landet. Förmodligen var konstverkets budskap adresserat till vissa afrikanska grupper här i Sverige, vilka, mycket riktigt, har reagerat starkt på installationen och kräver nu drastiska åtgärder . Jag har funderat på det här och kommit fram till att visst kan detta verk kan ha ett stort symboliskt värde. Men då utgår jag bara från mig själv, och eftersom jag länge ömmat för de hundratusentals afrikanska kvinnor som årligen torteras våldtas och spetsas, utan att omvärlden reagerat något nämnvärt. Det handlar ju bara kvinnor det handlar om så varför bry sig? Det ätbara konstverket tar ju fram detta, jag tror inte att det var ämnat att vara ett rasistiskt påhopp, utan tänkt att vi andra skall reagera och medge vår medverkan i tystnaden. Vad skulle då passa bättre än att ta en bit av tårtan och visa symbolisk delaktighet i ignoransen? Ett sätt att medge-så är det - och jag är en av dem skyldiga, eftersom jag tiger. Jag hade alltså tagit en bit, men inte med strålande leende, tvärtom, jag skulle visa up en allvarlig min och låta omgivningen förstå att jag fattat vinken, och blivit medveten om att jag var en del av installationen. Jag kan inte se att kulturministern kunde ha agerat på ett annat sätt än hon gjorde. Först först och främst företäder hon konst och kultur och där gäller det ofta andra regler. Jag menar, eftersom hon inte blivit förvarnad om vad fanns på menyn, kunde hon knappast göra et kraftigt motstånd, men hon har säkert undrat inom sitt stilla sinne hur hon borde agera och valt att hålla en artig, glad min, för konst är alltid tolkningsfråga och det tar tid att läsa av den. Nu hoppas jag att denna debatt väckt intresse för de afrikanska kvinnornas umbäranden och att tystnaden inte längre blir så kompakt som den har varit, inte minst inom vissa feministiska grupper.




