Anna K Johansson har kommenterat på:
Det är först på senare år som svensk forskning och debatt om skolan börjat komma ikapp det som diskuterats länge bl.a. i Storbritanien dvs. normer för maskulinitet och anti-pluggkultur som en viktig förklaring till att pojkar är "skolans förlorare". Här var startskottet bl.a. Mats Björnssons rapport 2006 om kön och skolprestation från Myndigheter för skolutveckling. Med detta har man tagit in NYA perspektiv istället för att tröska vidare utifrån den gamla förklaringsmodell och argumentation som Mats Olsson tar upp: att pojkarna behöver manliga förebilder, att problemet är dominansen av kvinnliga lärare. Denna idé bygger på samma könstereotypa tänkande som Diamani representerar; att kvinnor och män är i grunden olika; har olika egenskaper, beter sig olika och därmed följer att kvinnlig skolpersonal står för "kvinnliga" förhållningssätt medan manlig skolpersonal de "manliga". För min del ser jag inte att detta synsätt leder någon vart. Det finns inte EN manlighet och En kvinnlighet som är inneboende hos pojkar/män respektive flickor/kvinnor utan det finns en rad olika sätt att vara "pojke" och "flicka", "man" och "kvinna" på beroende på etnicitet, klass, utbildning, sexuell läggning, religion, generation/ålder etc..och dessa handlings- och identitetsmönster skapas och återskapas varje dag i skolan, på arbetsplatser, i offentliga rum och i hem och familj. Vissa maskuliniteter och femininiter är norm och dominerar instutionella sammanhang såväl som i vardagen, andra är marginaliserade och har låg status. När jag själv gick i skolan hade idrottskillarna hög status medan nördarna var "töntiga". En norm som alla killar idag känner till och förhåller sig till är att man som kille till varje pris m¨ste undvika att bli förknippad med egenskaper och beteenden som ses som "kvinnliga" eftersom man då kan bli anklagad för att vara "bög"/"bögig" - det värsta av allt. Som kritisk mansforskning visat och som en rad män och killar på senare år har fört fram i böcker som t ex Pittstim är den dominerande normen för maskulinitet oerhört tvingande, begränsande och t o m plågsam för många pojkar att försöka leva upp till. Så om man verkligen månar om pojkars möjlighet till utveckling så tycker jag man skall välkomna alla försök att kritiskt reflektera runt normer runt maskulinitet i skolan, både hur eleverna (pojkar som flickor) och lärarna (kvinnliga som manliga) skapar och återskapar dem men också hur de Bryter och överskrider dem. Här har moraliserande och pekpinnar ingen plats och jag ogillade starkt Gunilla Hammar Säfströms sätt att "läxa upp" och förudmjuka den manlige matteläraren i 9A istället för att öppna upp för en dialog.
