Anna Hellsén har kommenterat på:
Frågan går djupare än så.
Debatten har visat hur man kan komma undan med nästan vad som helst i 'modern' svensk debatt bara man gör det från ett vänsterhåll och från en position där ens grupp är, i praktiken, allt annat än vit, heterosexuell och kristen medelålders man.
Är du kvinna, homosexuell, av en annan etnicitet, religion etc etc så kan du ta på dig offerkoftan och spy ut de mest totalitära och intoleranta åsikterna som helst men så fort kritiken kommer så kan du inte attackeras därför att du 'gör det nerifrån' och du 'är svag'.
Johan Lundberg gjorde ett bra, sarkatiskt inlägg om de 'svaga' kulturkvinnorna på Aftonbladets kulturredation som har en övre medelklass status och kan nå bokstavligen miljoner och miljoner läsare inom bara några få dagar.
Att dessa kvinnor nu utan besinning hyllar ett manifest som uttalat förordar en total utrotning av alla män säger i praktiken allt om den mentala hälsan bland den s.k. 'kultureliten' och den moderna vänstern och varför väljare i hela Europa flyr från dessa partier. T o m SAP har ju infiltreras av dessa individer, som började med Olof Palme.
Ungefär samtidigt som man slutade tala om folkhemmet och anammade mångkulturen och - naturligtvis - radikalfeminismen.
Att dessa människor tror sig veta bättre handlar inte om intelligenta argument utan om medial hegemoni. Vilken kultursida de än vänder sig mot så ser de likartade tankar eller åtminstone en passiv och motståndslös acceptans av deras idéer - även om det handlar om massmord av män.
SCUM debatten har på många sätt synliggjort ett naket och hatiskt etablissemang som tycker det är okej med uppvigling till massmord bara det görs mot 'rätt' grupp.
I förordet till den svenska utgåvan så skriver Sara Stridsberg att vi *bör* ta manifestet bokstavligt.
Jag håller med. Det bör vi göra, och det är just därför debatten är så allvarlig. Vilka typer av är det egentligen som bebor våra kulturredaktioner? Dess individer är fanatiker och bär i många fall på ett brinnande hat mot män, något som många skickligt försöker dölja.
Men det blir allt svårare, inte minst när deras öppna hyckleri och blinda hat mot män blottas för alla. Och feminismens återigen totala brist på intern debatt eller kritik visar hur enspåriga de är, och hur de blir alltmer isolerade. Till slut är det bara galningarna kvar. Om så inte redan är fallet.