Anders P Lindström har kommenterat på:
Svar till #59 Daniel Westerberg. Tack själv Daniel. En av de största bristvarorna i integrationsdebatten är nyfikenhet, fysiska möten och en uppriktig vilja att lyssna på och respektera varandra. En annan är att faktiskt vara överens om vad det är man pratar om. Egentligen skulle varje dialog behöva inledas med en slags metadiskussion om just det.
Oavsett vad som skrivs med anknytning till nyanländas etablering och integration, så avkrävs alltid svar om sveriges migrationspolitik. De här tre sakerna hänger visserligen ihop, men är egentligen tre helt olika frågeställningar. Den första berör säråtgärder för de som beviljats uppehållstillstånd av skyddsbehov (c:a 20% av de som årligen beviljas uppehållstillstånd). Den andra handlar om allas vårt gemensamma ansvar att leva tillsammans och formerna för det. Den tredje handlar om statens politik för reglering av invandring, vilket styrs av lagar och tolkas av Migrationsverket och domstolar.
Jag som arbetar med det första området nyanländas etablering, behöver som jag ser det egentligen inte han några åsikter alls om det tredje, sveriges migrationspolitik för att ända värna de jag arbetar för. Integrationsklimatet däemot påverkar så klart villkoren för och möjligheterna att lyckas med uppdraget. Även för den mest inbitne SD-anhängare borde det väl vara viktigt, att de som beviljats uppehållstillstånd och kanske skall leva resten av sitt liv i Sverige faktiskt kommer med i matchen genom arbete och delaktighet.
Polariseringen i debatten har på något sätt gjort att man skall vara antingen för eller emot, vilket är oerhört olyckligt och vänder blicken bort från de viktigaste frågorna. Något annat som ofta glöms bort i samtal präglade av hudfärg, religion, kultur och nationalitet är att det faktiskt handlar om individer. Individer som har helt olika personlighet, intressen och värderingar, blyg, stark, intellektuell, sportnörd, naturvän, skojfrisk, politiker, mamma o.s.v. Som alla vet är personer från andra kulturer inte så främmande när man väl lärt känna en person.
För att lära känna en person måste man så klart vilja göra det, vara öppen för det och nyfiken. För mig har dessa möten inneburit nya perspektiv på livet, vad som är viktigt, men också en ständig källa till ny kunskap där de egna värderingarna ställs på sin spets. Inte minst också många goda skratt, vilket jag skulle unna många fler svenskar att ta del av. Är det något vi i världens mest individualiserade land har tappat på vägen så är det väl hur man umågs otvunget och oplanerat.
Ytterst kanske det handlar om det. Att rannsaka sina egna fördomar och myter. Ställa sig själv frågan var ilskan och oron som orsakar bitterhet och konflikter egentligen bottnar i. Det tror jag man behöver göra oavsett vilken sida man ställt sig på.
Till sist din fråga. En avgörande faktor för att lyckas etablera sig i Sverige är vilket kontaktnät man har och får. Skälen till att man migrerar påverkar också. De nationaliteter som du nämner får mig i första hand att tänka på anhöriga till någon som redan är etablerad i Sverige och arbetskraftsinvandring. Någon som har tvingats lämna sitt land och fly, utan att egentligen veta vart man hamnar och får starta ensam utan kontaktnät har av naturliga skäl en längre resa att göra.
