Anders Pemer har kommenterat på:
Narkolepsiepidemin kan öka förståelsen för barn med ADHD
Mycket viktig synpunkt!
Min profil på:
Facebook
Facebook
Prenumerera
Anders Pemers aktiviteter
Anders Pemer har kommenterat på:
Sten Levander bidrar till okunskapen om Asperger
Citatet ur DSM-IV som Forssblad citerar uppfyller jag fullkomligt. Jag har i vissa sammanhang en MYCKET påtaglig *brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra*, inte minst i att hålla den kontakt jag skulle önska med min nära familj. Men fortfarande utan att det beror på något fel på den affektiva empatin med dem, att jag "inte bryr mig", även om det för dem säkert skulle kunna uppfattas så - utan bara för att jag själv i min brist på stuktur och rutiner i vardagen fastnar i det jag håller på med och glömmer att höra av mig ofta och regelbundet nog, och dessutom hamnar i onda spiraler av ångest över det. Var det över huvud taget skulle ligga i en mening som *brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra* att den per definition måste implicera problem med affektiv empati ser inte jag över huvud taget,, och jag kan ju som sagt själv konstatera att jag uppfyller den biten utan sådana problem. Är det någon annan som ser den kopplingen?
Anders Pemer har kommenterat på:
Sten Levander bidrar till okunskapen om Asperger
Ett fint och ganska belysande citat ur en nypublicerad uppsats om hur vuxna med Aspergers syndrom upplever nära relationer: "En vanlig missuppfattning är tyvärr att personer som har Aspergers syndrom saknar förmåga att känna empati (Patrick, 2010; Attwood, 2008). Så är inte fallet. Denna föreställning bygger på att en person med Aspergers syndrom har svårt att upptäcka känslouttryck hos en annan och därför inte direkt reagerar på det sätt som förväntas (Attwood, 2008). I den sociala interaktionen med en annan förutsätts vi omedelbart och intuitivt kunna läsa av om någon är ledsen eller liknande och besvara detta, medan det för en person med Aspergers syndrom ofta tar lite längre tid att upptäcka och tolka sådana känslouttryck (ibid.). Attwood (2008) förklarar detta med att en person med Aspergers syndrom ofta använder intellektet snarare än intuitionen för att känna igen och tolka ett känslouttryck, vilket leder till en förskjuten reaktionstid. Men när en person med Aspergers syndrom väl upptäcker och tolkar känslouttrycket hos en annan är han eller hon fullt förmögen att känna empati (Attwood, 2008)." Jag har faktiskt inte haft tiden att läsa Attwoods "kompletta guide..." men här framgår ju med all önskvärd tydlighet att empati-förvirringen är helt vederlagd i denna bok. Kanske något för herr Forssblad att läsa också, då? Eller kan du AS bättre än Attwood, möjligen?
Anders Pemer har kommenterat på:
Sten Levander bidrar till okunskapen om Asperger
En viktig motfråga när det gäller empati-pratet är väl för övrigt hur särdeles god empati "normala" egentligen har i jämförelse? Vore dessa s k "normala" så otroligt bra på sådan förmåga som man implicerar genom att beskriva det som ett av "våra" mest grundläggande problem skulle det väl inte vara några som helst problem för majoritetsbefolkningen att lära sig rakt av och mycket enkelt vad Asperger handlar om, förstå att aspergare bara fungerar en aning annorlunda och kunna gå vidare därifrån med respekt och förståelse för att vi är de vi är? Men så enkelt är ju just vad det inte är, tvärtom...
Anders Pemer har kommenterat på:
Sten Levander bidrar till okunskapen om Asperger
De flesta med ställd aspergerdiagnos som jag har träffat har lika lite som jag själv någon påfallande nedsatt förmåga att känna med andra människor och deras känslor. Om nedsatt förmåga på den punkten vore "det mest centrala" i diagnosen så är det ofantligt märkligt att en stor del av asperger-världen av idag har våra diagnoser. Jag känner och/eller har träffat en stor del av de mer kända namnen bland informatörer, utbildare och föreläsare med egen diagnos, och kan inte säga att någon med Asperger-diagnos jag träffat över huvud taget har utmärkt sig med något påfallande brist att känna med andra. Inte heller har jag ju då läst om detta som något "centralt" i diagnosen i något av den litteratur jag har läst i ämnet, jag har bara sett det som en åsikt enskilda lekmän torgför då och då, hittills mest på ställen på nätet som Flashback och så nu då här också. Jag vidhåller att det kanske är en del som har haft en uppfattning om att det "borde" ingå i syndromet, och desto fler som har bildat sig den uppfattningen som ren missuppfattning utifrån att förmågorna att läsa av och förstå andra de facto kallas kognitiv empati, och att folk mest hört "empati" och utgått från att det är den affektiva empatin som avsetts. Studerar man de formella kriterierna för vad som konstituerar syndromet hittar man inte ens i de tidigaste uppställda kriterierna av Gillberg och Gillberg något som säger ett dugg om att det specifikt ska vara förmågan att leva sig in i och känna med andras känslor som ska ingå för att det ska kunna vara Aspergers syndrom. Gillberg och Gillberg skrev: "Stora svårigheter ifråga om ömsesidig social interaktion: (minst två av följande) a) oförmåga till kontakt med jämnåriga b) likgiltighet ifråga om kontakt med jämnåriga c) oförmåga att uppfatta sociala umgängessignaler d) socialt och emotionellt opassande beteende" Och de meningarna sammanfattar ganska väl vad jag nog upplever som det i mitt tycke antagligen mest centrala i diagnosen, om jag måste välja ett enda av de sätt syndromet yttrar sig på. Det är bara vissa bedömare som ANSER att det ska ligga till som Forssblad hävdar att det de facto gör. Det har aldrig anammats som konkreta kriterier i ICD eller DSM. Utifrån hur kriterierna verkligen har formulerats har diagnosen ställts på folk under åratal och vi som i verkliga livet idag har diagnosen ställd stämmer de facto inte in på att det skulle vara något ett dugg centralt i den diagnos vi delar att man ska ha nedsatt förmåga till affektiv empati. Vi är med andra ord hundratals eller tusentals som HAR utretts av utredningsteam, psykologer och/eller läkare och HAR fått en viss diagnos ställd - dessutom helt i enlighet med hur de föreliggande kriterierna säger att diagnosen ska konsitueras. Samtidigt finns det en viss falang som ändå anser att diagnosen ska handla om delvis helt annat, och att det ska finnas kriterier för att få diagnosen, som inte finns med i diagnosmanualerna. Jag undrar vilken kategori det då är som kan sägas föra något slags "kampanj"??? Vi har här en tämligen sent definierad diagnos, där kriterierna för vad som ska konstituera den har nyanserats i ett par led, och där de nu gällande slogs fast för runt femton år sedan. Sedan dess är vi väldigt många som har fått den ställd. Frågan är då var den största sakkunskapen torde finnas om hur vi som har diagnosen ställd kan antas fungera i olika sammanhang som inte anges i diagnosen? De som utrett oss och ställt diagnosen på oss? Helt andra utomstående lekmän som sitter och utgår från vad de själva har läst sig till? Eller är det någon som känner lite som jag, att kanske vi som fått diagnosen ställd borde veta bäst själva, och att det i första hand är vi själva som borde kunna få yttra oss? Det är det jag av någon konstig anledning har fått för mig. Så jag kan väl då verkligen inte vara normal någonstans... ;-)
Anders Pemer har kommenterat på:
Sten Levander bidrar till okunskapen om Asperger
Såväl människor med som utan Aspergers syndrom kan ha klara problem med affektiv empati, men det är de facto inget nödvändigt kriterium som ingår i diagnosen. Vad som finns är att *kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion" ska visa sig på minst två av fyra angivna sätt, varav det sista lyder: "brist på social eller emotionell ömsesidighet". Det stora problemet kring alla missförstånd är att Aspergers syndrom konstitueras av att uppvisa tillräckligt många av en rad avvikelser, och att avvikelsen kan slå åt olika håll på i stort sett samtliga sådana punkter. Problematiken är i allmänhet i första hand en fråga om förmågan att REGLERA NIVÅN på en viss förmåga, t ex att läsa av och förstå andras känslor eller att klara av att visa sina egna. Själv är jag t ex snarare överempatisk och har närmare till mina känslor än en genomsnittsmänniska, lätt till glädje och sorg, tar motgångar mycket illa, har nära till tårar för minsta lilla känslomässiga scen på film och tv... Men jag uppvisar tillräckligt många av de kriterier som finns uppställda för att min problematik ska falla in inom ramen för diagnosen Aspergers syndrom. Som kriterierna är skrivna. Men sedan finns förstås alltid enskilda tyckare som har egna åsikter om att kriterierna borde vara snävare än de är. Dit hör till exempel ett av de ledande namnen på medicinsidan, som även har fått Autism- och Aspergerförbundets "Årets pusselbit", Susanne Bejerot. Det är hög tid att detta börjar kommuniceras ut också, hon har inte accepterat de kriterier som finns i DSM respektive ICD utan tillämpar sina egna åsikter i frågan, men drar sig inte heller från att lägga fram dessa egna åsikter som om de vore allmänt vedertagna fakta, senast i sin replik på Andreas Fries artikel i Läkartidningen hävdar hon att "en god social förmåga är oförenligt med autismspektrumdiagnos". Då kan man ju fråga sig vad som enligt Bejerot skulle känneteckna en sådan "för god" "social förmåga"? Massor av människor med Asperger-diagnos ställd klarar att ta sig kommunalt till gemensamma träffar och aktiviteter och får till ett utmärkt socialt umgänge med varandra, även om många av oss klarar allt socialt interagerande med omvärlden utan Asperger-drag desto sämre. För att inte tala om att människor med Asperger-diagnos studerar akademiskt och arbetar. Men det är ju där allt har komplicerats något vansinnigt av att det ligger ett kriterium "Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden." Den har givetvis aldrig varit menad att betyda att man inte ska kunna arbeta alls för att få diagnosen ställd - och enbart Asperger-diagnos är ju inte skäl i sig för sjukskrivning eller sjukersättning! - men åtskilliga bedömare har ju tolkat det så, precis som Levander har fått för sig att inga aspergare ska kunna ha haft relationer alls. Såväl yrkesliv som relationer och egen familj kräver givetvis oerhört mycket MER av oss med våra svårigheter, men ingenting säger alltså att vi inte SKA kunna klara av det alls. Jag hör dock till dem som inte klarat av vare sig det ena eller det andra. Ändå har jag gång på gång fått höra av olika rena lekmannabedömare - och dessutom av just Bejerot - att min diagnos skulle vara felaktig. När det gäller att den är felaktig enligt Bejerot är det ju ett intressant sammanhang, när man beaktar att en mycket framstående föreläsare och utbildare inom området också har fått höra av Bejerot att hon inte alls befinner sig inom autismspektrumet. Det känns lite som att medvetet försöka tysta dem som är talföra nog att försöka nå ut i debatten! Som att vissa följaktligen VILL att aspergare ska vara mindre kapabla människor som inte kan tala för sig själva, och som bara kan företrädas av intresseorganisationer som i första hand drivs av anhöriga och medicinsk personal... men ursäkta om man övertolkar... Samtidigt vet jag minst en person som har av Bejerot "godkänd" Asperger-diagnos, eventuellt fick han diagnosen ställd av henne, som både studerar akademiskt och har ett tämligen socialt inriktat yrke. Då kan man verkligen fråga sig vad i allsin dar det är för "god social förmåga" som jag har, men inte han??? Han är dessutom tllsammans med en mycket vacker flicka... färdigheter jag bara kan konstatera att jag var född med nästan noll av... ;-) Den fråga som känns mer och mer angelägen att ställa tycker jag är: För vilka syften behövs en viss diagnos egentligen? För att skapa ett syndrom som högst en viss andel av befolkningen ska kunna ha, och som måste stramas upp och snävas till om man tycker att det är för många som får den? Eller för att alla människor med vissa gemensamma svårigheter ska kunna få en förklaring till sin problematik och kunna få hjälp med den? I min världsbild är det självklart att det är det sistnämnda som är poängen med varje form av diagnosnamn på medicinska tillstånd. Men Aspergers syndrom har hittills inte fått fylla den funktionen fullt ut. Och idag missar massor av människor med uppenbara drag av den personlighetstyp jag anser att Aspergers syndrom i första hand bör ses som att kunna få den hjälp de såväl skulle behöva, enbart för att någon inkopplad bedömare anser sig hitta något de tycker att personen klarar för bra, och att det då inte "kan" vara någon viss diagnos. Vem gynnas av det??? Var görs någon vinst? Jag ser bara förlorare...
Sten Levander bidrar till okunskapen om Asperger
Rättspdykiater Sten Levander kommer med häpnadsväckande ogrundade påståenden i artikeln "Skolchefen är extrem" i Aftonbladet.
Anders Pemer har kommenterat på:
Diagnoser ska ställas utifrån riktiga kriterier
I en av de trådar på Aspergerforum där drabbade har kommit med sina berättelser som inspirerade mig att skriva artikeln har ett nytt vittnesmål tillkommit efter att artikeln skrevs. I det fallet har utredaren i fråga till och med skrivit "Inte ASCHBERGER, men tydliga drag"! Hur seriös och kompetent är man om inte ens har lärt sig syndromets NAMN???
Diagnoser ska ställas utifrån riktiga kriterier
Bland läkare och psykologer som ska utreda för neuropsykiatriska diagnoser visar sig mer och mer okunskap om hur funktionsnedsättningen yttrar sig för den funktionsnedsatte själv, och på vilka grunder det är rimligt att ställa eller inte ställa diagnos. Läget börjar bli helt galet!
Anders Pemer har kommenterat på:
Nördar som mördar - finns de?
Väl talat! ...har jag ju glömt att säga.
För denna sida ansvarar Anders Pemer
annons:
Anmäl
Född: 1968
Om mig:
Bor: TullingeFödd: 1968
Ordförande i Organiserade Aspergare, har grundat ADHDforum.se. Andra intressen och engagemang: släktforskning och ishockey. Webmaster för Huddinge Hockey och verksam som statist och typcastad amatörskådespelare.
annons:
Dagens populäraste artiklar
- Imamerna upplyser om tron, inte om lagarna
- Med RFSU:s retorik kan abort tillåtas fram till födelsen
- Varför nonchaleras muslimer som vill ha jämställdhet?
- Newsmill fyller en viktig funktion för sakkunniga röster
- Toppmoderater: Vi stödjer Loreens kamp mot diktaturen
- Azerbajdzjanska Riksförbundet bör ta avstånd från regimen i Baku
- Kalifornien kan bli USA:s Grekland
- Nu kan diskrimineringen av unga invandrare brytas
- En bokstavstroende muslims svar till Uppdrag Granskning
- Fryshuset-profilens hot ökar det politiska hatet
- Med RFSU:s retorik kan abort tillåtas fram till födelsen
- Imamerna upplyser om tron, inte om lagarna
- Varför nonchaleras muslimer som vill ha jämställdhet?
- Newsmill fyller en viktig funktion för sakkunniga röster
- Vänsterns reträtt är en nutida tragedi
- Nu kan diskrimineringen av unga invandrare brytas
- Fördel för Europas svarta får i grekiska nyvalet
- För terroristen i Norge var svenska SD ett ljus i mörkret
- Tack vare SD har vi nu en kritisk debatt om mångkulturen
- Missnöjda soldater blir dyrt för Försvarsmakten
- Därför anmälde vi Seglora Smedja till domkapitlet
- Linda Bengtzing satte fingret på skillanden mellan vanligt folk och feministisk tyckarelit.
- Svenska medier döljer Ron Pauls främlingsfientlighet
- Grekland går mot ny drakma och statsbankrutt
- Målet är att varje världsmedborgare ska jobba i Sverige
- Censuren på arbetsplatser är ett demokratiproblem
- Nazismen, Alliansen och socialdemokraterna, del 2
Newsmill seminarier
- Därför måste Sverige satsa på vindkraft
- Ny kärnkraft dyraste elproduktionen
- Sverige behöver nya kärnkraftsreaktorer
- Gör energieffektivisering till en strategisk fråga
- Låt energiföretagen utfärda enkla energideklarationer
- Ny kärnkraft dyraste elproduktionen
- Därför måste Sverige satsa på vindkraft
- Sverige behöver nya kärnkraftsreaktorer
- För terroristen i Norge var svenska SD ett ljus i mörkret
- Tack vare SD har vi nu en kritisk debatt om mångkulturen
- Missnöjda soldater blir dyrt för Försvarsmakten
- Därför anmälde vi Seglora Smedja till domkapitlet
- Linda Bengtzing satte fingret på skillanden mellan vanligt folk och feministisk tyckarelit.
- Svenska medier döljer Ron Pauls främlingsfientlighet
- Grekland går mot ny drakma och statsbankrutt
- Målet är att varje världsmedborgare ska jobba i Sverige
- Censuren på arbetsplatser är ett demokratiproblem
- Nazismen, Alliansen och socialdemokraterna, del 2
