Man måste få debattera islam och genusfrågor utan att bli påhoppad
Jag vet inte om Sara Larssons inlägg egentligen är värt att kommentera. Hon är arg och upprörd av att Sans och dess redaktion blivit utsatt för "påhopp", och tycks vara förvånad över detta. I sin iver att slå tillbaka tycks hon ha missuppfattat, eller ska man säga snedvridet, vad flera av skribenterna hon refererar till har påstått i sin kritik av Sans. Att en del av artiklarna i Sans premiärnummer handlar om förtryck av kvinnor och belagda brott mot kvinnor har inte på något sätt gått mig förbi. De fakta som tas upp är mycket välkända och behandlas så gott som dagligen i svenska medier och har varit temat för otaliga böcker och filmer. Just vad det gäller detta är jag beredd att hålla med Linder i DN som menar att Sans slår in öppna dörrar. Det specifika för Sans är dock att redaktionen valt att betona våldet och orättvisorna mot kvinnor i länder där islam är den dominerande religionen. Man har också valt att ensidigt förklara dessa tragiska förhållanden med att det är "religionen" (och särskilt då islam) som är själva roten till kvinnoförtryck. I vetenskapliga sammanhang brukar man problematisera detta genom att resonera om kultur kontra religion och genom att lyfta fram patriarkala strukturer. Men i sin önskan att kritisera religionen och framhålla det ateistiska alternativet visar Sans inget större intresse för vetenskapliga resonemang. Det är just detta enögda sätt att se på världens problem som jag finner fundamentalistiskt. Redaktionens livsåskådning ligger fast och orubblig. Angreppen på islam fortsätter då Sans kritiserar DO Katrina Linnas sätt att hantera den svårbemästrade balansgången mellan att respektera en mångfald av kulturpräglade attityder och Sveriges officiella syn på exempelvis jämställdhet. Här tas endast muslimska exempel upp. På samma tema fortsätter Björn Ulvaeus som tycks likställa terrorister med muslimska terrorister. Inte med ett ord nämner han att de absolut flesta terrordåden, åtminstone i Europa, begås av högerextremister, nationalister och vänsterextremister. Istället tycks han ställa sig på George Bush sida och manar till ett än intensivare krig mot "terroristerna" - om de nu inte redan vunnit, som Ulvaeus fruktar. Mitt intryck av att Sans kan låta som en stödröst åt Sverigedemokraterna förstärks även av en notis där tidskriften slår fast att 55 procent av svenska folket anser att friskolor försvårar integreringen av invandrare i det svenska samhället. Naturligtvis illustrerar Sans denna notis med en kvinna i slöja. Min känsla av obehag kvarstår ju mer jag tittar och läser i Sans. Jag tror och hoppas att Sara Larsson kan ha förståelse för detta när hon fått lugna ner sig och tänka efter. Förhoppningsvis kommer nästa nummer av Sans ge ett mer sansat intryck.
