Anders

http://www.tankelekar.blogspot.com

Prenumerera Anderss aktiviteter

Anders har kommenterat på:

Raljera om autism luktar illa, Expressen

Trots att jag hyser den djupaste respekt för familjer med dessa problem så händer det ganska ofta att jag själv använder mig av autismspektrautlåtanden om mig själv (eller om väl valda andra). Det kan vara att man talar om sin hobbyautism för att man har telefonskräck, tycker det är jobbigt att titta folk i ögonen, räknar på allt som går att räkna på eller har svår att förstå när andra inte förstår det man själv tycker är självklart. På samma sätt kan jag säga att jag talar flytande afasi när jag inte hittar ett ord eller hör mig själv säga något helt annat än det jag tänkte, jag skämtar om min narkolepsi när jag är trött på jobbet, och jag utbrister att jag är dum i huvudet när jag inte får ihop koden när jag programmerar. Jag gör inte detta för att förringa de problem det måste innebära att verkligen vara drabbad av autism, afasi, narkolepsi eller av att faktiskt vara dum i huvudet. Jag skämtar med mig själv, och jag förstärker då mitt problem med en tydligt överdriven jämförelse. Kanske ligger det även i skämtet ett konstaterande att jag är glad för att de små egenheter vi har lite till mans inte är värre än de är, och att de inte ställer till det för mig i min vardag. När jag kommer på mig själv med att räkna ut hur lång tid det skulle ta för sju miljarder människor att gå förbi vårt hus, och med att vara fundersam över hur stor andel av dem som skulle behöva bäras, och som därför kanske inte tar så mycket plats, bara för att någon råkar säga ”det verkar som om alla människor i hela världen går förbi här idag”, då kan jag skoja om min ”hobby-autism”. Jag är inte säker på att mamman som gråter på kvällen för att hennes dotter inte vill leva längre eftersom hon inte förstår kompisarnas lekar och därför inte får vara med annat än som driftkucku, är behjälpt av att jag slutar med det. Men uppoffringen att sluta använda sådana utsagor vore ganska rimlig om det faktiskt skulle göra utsatta människors vardag lite mindre jobbig.

Anders har kommenterat på:

Bra med valfrihet - men inte på företagens villkor

Vad vill du Lena? Vilka är förslagen? Hur förhindrar vi att den fria etableringsrätten och den blinda profithungern leder till mindre sjukvård för pengarna? Vill vi (= S) verkligen ha privata aktörer, eller är vi tvugna? Vem tvingar oss i så fall? Vill folk verkligen välja? Vill de flesta inte bara ha en vård som fungerar? Vilken är analysen av de vårdvalsreformer som genomförs (även av oss)? Jag vill inte välja vårdcentral, sjukhus eller BVC. Jag vill gå till den närmaste och få en fullgod vård efter en rimlig väntetid. (Helst vill jag såklart inte behöva vård alls...) Jag vill att mina skattepengar skall användas till vård, inte till reklam för vårdinrättningar eller till vinster. Jag vill ha en offentligt driven och finansierad vård som anlägger ett patientperspektiv även om jag inte kan hota med att gå någon annanstans. Vad är vår politik på området? Hur skall vi ta tillbaka makten över våra gemensamma resurser? Jag vill ha en politik som fokuserar på att medborgarna skall få vård. En bra vård, lika för alla som behöver. Vi kan inte ha en politik som baseras på kapitalets rätt att tjäna pengar på allt som finns. Att bli rik på mina skattepengar är ingen rättighet!!!

Anders har kommenterat på:

I Chydenius finns liberalismens uppdrag samlat

Jag läser artikeln igen, för det var nämligen just denna text jag kommenterade. Men jag har haft fel förr, och visst kan det vara så att prat om klassisk ekonomisk liberalism och osynliga händer triggar en slags betingad anti-liberalism reflex hos mig. Så, jag skall se om jag kan göra en snällare tolkning än min ”liberaler som hävdar klassisk liberalism a la Mill är bara i sin tunna fernissa av krokodiltårsmänniskokärlek bättre än de mer hårdhudade nyliberaler de villigt ger sina riksdagsmandat till”. Så, vi får veta att borgerlighetens samlade uppdrag finns i Chydenius idéer. Jag drar ur det slutsatsen att det man sedan säger om dessa idéer är något författarna själva skriver under på. Vi får veta att det är bristen på frihet som gör de fattiga fattiga. Om man gör dem fria skulle de alltså sluta vara fattiga. Detta kan vara allt från liberalism till socialism. Alltså allt från det jag kritiserar i min kommentar till socialism (som jag gärna kritiserar i en annan). Frågan är vad man menar med frihet. I nästa del framställer artikelförfattarna idéerna som klassisk ekonomisk liberalism och som förespråkare av att man skall låta den osynliga handen göra sitt jobb ostörd av politisk inblandning. På 1700-talet var detta naturligtvis progressivt, men om man använder sådana ord år 2011 så får man nog acceptera att läsaren ser det som ett angrepp på den socialdemokratiska välfärdsstaten. Jag läser alltså (det är en tolkning som kan vara helt fel) att människor skulle sluta vara utsatta om man tar bort de hinder som politiken lägger på dem. Det vill säga, mindre välfärdssamhälle skulle ge mindre passiviserade individer som då skulle kunna ta sig ur sin fattigdom. Principfasthet är i sig varken bra eller dåligt, det förstärker bara det bra eller dåliga i det man är principfast om. Mina ögon läste vid en snabb genomläsning principfasthet som ”man får inte låta blödighet stå i vägen för principer om frihetens värde” eller ”det spelar ingen roll om folk misslyckas och går under så länge som de hade möjligheten att lyckas”. Detta står inte i artikeln, och det är alltså orättvis kritik om det inte är så författarna menade det. Under handlingskraft nämns tryckfriheten, och det är en (av många) saker som jag avsåg med liberalismens goda gåvor. Som exempel på vad detta skulle kunna leda till används två exempel på problem där avregleringar och minskad stat skulle vara lösningen snarare än de aktiva politiska åtgärder som används idag. Åter igen blir det svårt att inte läsa detta som att friheten man vill ge folket avser den typ av negativ ”skyll-dig-själv”-frihet som blivit folkpartiets nya varumärke. Så; jag erkänner att jag läste artikeln med en god dos förförståelse, och att det var vissa små nyckelord som triggade min standardkommentar att använda mot alla former av liberalism där förledet social- blir för svagt. När jag nu läser noga och väger orden på ideologivågen så får jag erkänna att artikelförfattarna KAN vara ute efter en mer mänsklig socialliberalare form av borgerlig politik, men att de signalord och de exempel man väljer att använda ändå pekar mer i riktning mot en negativ frihetsdefinition och i så fall ställer sig mitt i skottlinjen för min kommentar. Är det så att artikelförfattarna företräder den del av folkpartiet som jag efterlyst och saknar i debatten (en del som rimligen inte kan jubla över den av regeringen förda politiken) så skall jag gärna rikta mitt inlägg åt de håll som är dess måltavla. Sverige behöver liberaler med insikter om marknadens och den osynliga handens tillkortakommanden, och är författarna sådana så välkomnar jag fler, och tydligare, artiklar från deras håll!

Anders har kommenterat på:

I Chydenius finns liberalismens uppdrag samlat

Jag får börja med att torka en tår ur ögat, en tår för alla de som sitter hemma och längtar efter att få ta ansvar för sina liv, men som hindras av sossarnas politik. För visst är det klåfingriga politiker som gör att människor envisas med att vara sjuka. Visst är det formella hinder som gör att kvinnor systematiskt värderas lägre på arbetsmarknaden. Visst är det aktiva politiska åtgärder som gör att människor envisas med att vara lågutbildade. Att vara liberal är så enkelt. Den som inte har ett jobb saknar viljan att jobba för tillräckligt lite pengar. Det enda individen behöver är frihet från en klåfingrig stat, då kommer allting att lösa sig. Barn från trassliga bakgrunder kommer att kasta sig över skolböckerna, invandrare med dåliga språkkunskaper kommer plötsligt att lära sig svenska så att de kan få ett jobb men anständig lön och rimliga villkor, sjuka kommer att sluta att känna efter så förbannat och masa sig till arbetsförmedlingen, allt gott kommer att hända om bara politiken slutar sätta upp hinder för den jäsande lust till eget ansvar som välfärdssamhället kväver. Varför är det så svårt att förstå att liberalismen grundar sig på det felaktiga antagandet att människor sitter hemma och gör välinformerade, långsiktiga och rationella val dagarna i ända? Socialismen har fel när den tror att människor inte drivs av möjligheterna att förbättra sin egen situation. Men lika fel har liberalismen när den utgår ifrån en modell av människan som en rationell beslutsmaskin. Sanningen är betydligt jobbigare. Människor behöver frihet att kunna lyckas, men människor behöver också en hjälpande hand när de snubblar på vägen. Människor behöver ha rätten att få välja, men de behöver också hjälp med vissa av livets viktigaste val. Konkurrens skapar drivkraft, engagemang, innovation och flexibilitet. Men på många av livets områden behöver vi trygghet snarare än konkurrens, en fungerande välfärd snarare än valfrihet. Det finns mycket få friheter jag kan få som inte innebär att någon annan berövas en annan frihet. Det är inte så enkelt att livet kryllar av friheter jag kan få som inte begränsar någon annans frihet på ett eller annat sätt. Liberalismen gör världen enkel på ett sätt som den som inte orkar göra rätt val vid varje vägskäl tillslut kommer att bli ett offer för. Liberalismen har givit människorna massor av goda gåvor, mer kanske än någon annan ideologi, men som modell för hur vi fördelar den välfärd vi gemensamt skapar räcker den inte som facit. Det blir fel, och det blir omänskligt (hur mycket människokärlek man än drivs av).

Anders har kommenterat på:

S kan få bli MP:s juniorpartner

Han står där med armarna i kors strax ovanför den lite överdimensionerade mage. Hans händer vittnar om kroppsarbete, även om det var ett tag sedan. Märkesglasögonen och guldklockan vittnar om att han tjänar okej med pengar, jeansen och flanellskjortan om en distans till medelklasstillvaron. Han är van vid att få bestämma, bestämma med stöd från den solida pelare av medlemmar och klassmedvetenhet som han bekvämt och lite självgott lutar sig mot där han står. Tryggheten i att denna pelare bär, och den underlägsenhet han känner inför den fina värld han aldrig riktigt tillhört, gör att han under åren lagt sig till med manér som kan uppfattas som stöddiga och arroganta. De andra har måhända sina fina utbildningar, sina vinklubbar, sina anor och sina vanor, men det är han som bestämmer, han som kan stå där och titta på dem lutad mot sin granitpelare. Det har väl hänt genom åren att andra gaddat ihop sig och tagit över rodret ett tag, men han har alltid kunnat luta sig tillbaka och roat sett på medan de försökt utan honom, och sedan har han med en suck kunnat rulla upp armarna och ställa allt till rätta. Visst har det varit andra än de rika som försökt få vara med och bestämma. Kvinnosakskvinnor, kommunistiska drömmare, miljönissar och ungdomar. Alla har de flockats runt honom och velat ”samarbeta”. Han har gärna hjälpt till, gärna låtit dem stötta honom när de rika blivit för besvärliga, och han har lite nedlåtande nickat åt deras naiva förslag. Han har förstått att man inte får gunga båten för kraftigt. Visst har talet om jämställdhet, miljö, egenmakt och radikal jämlikhet låtit bra, och visst har han kunnat låna ett slagord här och där, men i grunden har det handlat om att hålla sig väl med pelaren och med den industri som han motvilligt förstått trots allt skapar välståndet han sedan kunnat ta del av och som han kunnat mata sin pelare med. Men så en dag blir de små omkring honom oroliga och oregerliga. De rika börjar bli allt starkare och marken skakar. När den normalt så trygge mannen lite överseende skall luta sig mot sin pelare och styra upp situationen med kraften från graniten så ramlar han omkull. Pelaren bär honom inte utan den vacklar till, viker undan och mannen faller handlöst till golvet. Han försöker resa sig men märker till sin fasa att han blivit gammal och svag, och att han behöver de andras hjälp för att kunna resa sig igen… en bit bort står de rika, de belästa, de religiösa och de jordägande samlade och tittar på skådespelet. De tänker att det är deras tur nu, deras tur att bestämma ett tag. Runt resterna av granitpelaren blir det också en yra. Många av mannens mindre kompisar ser nu chansen att ge igen för gamla oförätter, för alla gånge den gamle klappat dem nedlåtande på huvudet, för alla gånger han utnyttjat deras ungdomliga kraft och sedan använt den för sina egna syften. Nu skall en ny ordning danas, nu skall ordningen bli att det inte finns en given ordning, nu skall den gamle få dra oket han med, om han ens orkar det, om det ens är lönt att ha honom med. Kanske skall man gå över till de rika och se om någon där vill leka? Kanske skall man ställa sig en bit bort och i smyg planera revolutionen? Kanske skall man försöka ta den gamles plats, laga pelaren och använda den för egna modernare syften? Kanske kan pelaren användas som gödning för en grönare framtid? Kanske, kanske, kanske…

Anders har kommenterat på:

Vi Kristdemokrater måste sluta skämmas för att vara höger

Ett tydligt konservativt ”back-to-pleasantville”-parti tror jag skulle ha en tydlig plats på den svenska partipaletten. Jag tror att det skulle stjäla tillbaka en del SD-röster, behålla de flesta ”riktiga” KD-röster och säkert kunna locka till sig en del besvikna högermoderater. Detta borde räcka till mer än 4%. Jag förstår inte denna typ av åsikter alls, men att 80% aldrig skulle fundera på att rösta på ett parti är ju inget problem för de som inte ser 30,66% som ett katastrofresultat. Jag är övertygad om att den svenska politiska skalan som i huvudsak mäter hur högt skattetryck man vill ha (och därmed hur stor och rättvis offentlig sektor) kommer att förbytas eller möjligen kompletteras med en tydligare liberal vs konservativ skala. På en sådan finns det just nu gott om plats till höger, och det är nog att ta ett steg in i framtiden att tydligt positionera sig på denna skala. De andra partierna (möjligtvis FP undantaget) kommer att få problem ju mer fokus denna dimension får. M har en enorm spännvidd från brinnande liberaler till blå-bruna mörkermän, och även S har en ganska stor falang som är ganska traditionella i familje- och HBT-frågor. För oss socialdemokrater som ligger tydligt på den liberala sidan i denna dimension lockar ju dessutom de nya allianser som en dylik kantring av fokus i debatten skulle kunna skapa. Tänk ett socialliberalt FP, ett förnyat och socialt liberalare S och så MP (kanske även C om Maud får kicken och jobb på svenskt näringsliv). Så mycket trevligare än att samarbeta med kommunister… Sverige skulle då kunna få en regering som värnar en stark och rättvis offentlig sektor värnandes en generell välfärd som omfattar alla, en modern och framåtsträvande familjepolitik (kanske tom FI skulle kunna vara med?), mänskliga rättigheter även för de som vill ha sex med andra än de bibeln förespråkar och en radikal miljöpolitik. Detta kräver då en tydlig motståndare, och ett KD enligt det artikeln skissar skulle kunna vara början till en sådan. Så; även om jag är mot idéerna i allt så är jag för att det finns ett parti som förespråkar dem. Det känns väl dessutom trots allt bättre att det är KD som samlar ihop dessa röster än att det är SD.

Anders har kommenterat på:

Utan självkritik kommer S-ledningen köra partiet i diket

Det socialdemokratiska partiet kan inte gärna sluta vara socialdemokrater. Då kan man lika gärna (eller till och med hellre) lägga ner. Men inom ramen för vad det är att vara socialdemokrat kan man välja att positionera sig på olika sätt, och att lyfta fram den valda politiken på olika sätt. Jag tror att man måste våga göra just det, man måste våga välja. Problemet med att välja är att man då också väljer bort. Om man prioriterar så innebär det att man prioriterar bort. Jag tror att vi (jo, jag är medlem) måste välja att öppet acceptera vissa ojämlikheter. Det får inte vara fult att lyckas, det får inte vara fult att tjäna pengar. Vi måste göra oss av med stämpeln som ett avundsjukeparti, ett alla-skall-få-samma-påse-parti där man förväntas skämmas om man tjänar lite bättre än andra. Jag vet inte riktigt hur detta skall gå till, men jag tror att det är viktigt. Om vi kan acceptera ”framgång” så kan man sedan satsa allt krut på att se till att pengar inte kan köpa en bättre vård, en bättre utbildning eller bättre omsorg för barn och gamla. Det är helt OK att köra en snyggare bil (om man bara bidrar solidariskt till den gemensamma välfärden), men det får aldrig vara plånboken som styr vilken vård man kan få. En totalt kompromisslös inställning i dessa frågor skulle skilja ut oss från de socialliberaler som väljer att blunda för att lika rätt till vård och sjukvård offras på den så kallade valfrihetens altare. Lägg därtill en tydlig profil i miljöfrågor och jämställdhetsfrågor, inte lika populärt i alla grupper, men framtidsfrågor som känns logiska om man extrapolerar det socialdemokratiska partiets utveckling in i en postindustriell värld. Jag tycker inte att vi skall välja politik efter vad vi tror folk kan tänkas rösta på. Jag tycker att vi skall ta diskussionen internt, mangla och mala och framför allt VÄLJA. Sedan när vi valt och valt bort, och fått fram vår politik DÅ skall vi titta på hur vi kan paketera den för att väljarna skall förstå och tycka om vår politik. Men först måste vi ha en politik vi själva tror på, och de som inte tror på den får då stiga av. Vi kan inte fortsätta hantera alla grupper inom partiet med silkesvantar. En öppen debatt, följt av en rad om nödvändigt jobbiga beslut, sedan tittar vi på väljarundersökningar och vad man nu gör i PR-kretsar.

Anders har kommenterat på:

Sluta könskriga, El-Refai

Det finns många människor som av olika anledning inte vill se strukturella orättvisor. Oftast är det de människor som råkar tjäna på nämnda orättvisor, och ibland är det de som lyckats "trots allt" som gärna vill påvisa sin egen förträfflighet genom att förneka orättvisan. "Jag har ju lyckats, alltså kan det inte finnas en struktur som motarbetar den grupp jag tillhör." Ett riktigt korkat argument, allt för ofta använt av liberaler och andra som inte riktigt orkar tänka färdigt. Visst kan man föra en diskussion om det offentligas ansvar. Räcker det att se till att alla har samma spelregler, eller skall man hjälpa individer att överkomma även de osynliga (för den som inte orkar titta efter dem) hinder som deras kön, klass, etnicitet eller vad det nu är sätter upp för dem. Här är det väl en legitim åsikt att det räcker med formellt lika villkor, och att det efter det är individens ansvar. Jag tycker att det är att göra det lite lätt för sig. Även hinder som är strukturella hindrar individen från att förverkliga sina bästa stämningars längtan, och de måste därför vara en del av den problembild politiken och det allmänna har att arbeta mot. Heja Nour (för allt hon är och gör), Bu för Alice (för den här artikeln, hon är säkert toppen för övrigt).

Anders har kommenterat på:

Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen

Tack Nour!! Tack till de fåtal tänkande människor här som förstår eller gör ett försök att förstå!! (Tack till Olof, Gunnel, Alexa med flera för att ni finns!!) Hoppas att FI blir stora nog för att det inte skall vara en bortkastad röst att välja dem i nästa val. Detta ÄR en större fråga än vad säldöden var 1988. Vad är det vi män är så rädda för? Är vi verkligen så rädda om våra privilegier att vi vill att våra egna döttrar och våra barns döttrar skall behöva växa upp i en värld där de systematiskt underordnas på grund av sitt kön? Är det så att vi män faktiskt inte ser underordningen omkring oss? Antagligen gör vi inte det. Jag tror att de flesta män som representeras av de rädda männen här faktiskt inte tror på att kvinnor systematiskt underordnas. Jag vill i alla fall tro att det handlar om det, för om de förstod och såg könsmaktsordningen omkring sig, inte skulle de väl kunna vara så inskränkta då? Jag blir arg och ledsen när jag tänker på vår nermonterade välfärd och på egoismen som sprider sig som en löpeld i samhället. Men jag blir ännu mer ledsen när jag tänker på könsmaktsordningen. Att vara i en underordnad position på grund av min utbildningsnivå eller till och med klasstillhörighet är något jag kan förändra. Men att vara underordnad på grund av kön är som att vara underordnad på grund av hudfärg. Nu är det ju inte så att alla kvinnor i Sverige hela tiden går runt och är förtryckta. Jag tror (utan att ha varit varken svart i sydafrika eller kvinna i Sverige) att svenska kvinnor har det ganska mycket bättre än vad de svarta hade det i apartheid-sydafrika. Detta gör ju inte att man skall strunta i att slutföra jämställdhetsprojektet, men det kan vara en förklaring till varför män känner sig provocerade. Vi män känner oss som lite bättre människor än vad regimen i Sydafrika var. Men att vara nästan bra är inte bra nog, och vi män har en stor del av ansvaret för att göra det riktigt bra. Att män och kvinnor skall bli behandlade på ett likvärdigt sätt, det är inte ett speciellt konstigt mål att sätta upp.

Anders har kommenterat på:

Moderaternas uppblåsta egoism hotar Alliansen

"Därför måste moderater sluta upp med egoismen." Det är faktiskt ganska roligt skrivet. De nya nya moderaterna kanske, ett parti som faktiskt bryr sig om andra (om än bara pytte lite). Nej, samarbetar man med Moderater får man nog finna sig att de är egoistiska. Hela deras världsbild bygger ju på att man skall vara just det. "Greed is good".