Oroa dig inte – för framtiden finns inte…
Vill man dra det till sin spets, kan man ju hävda att det Sanna skriver också bara är "hittepå". Och till slut står vi där med hjärnbarken bar; ingenting finns, eller ingenting har någon mening i och för sig själv. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att säga emot. Vad ska allt då tjäna till? Oro är oftast inte konstruktiv. Särskilt inte nu, komplexiteten i tillvaron blivit så stor att ingen längre kan säga säkert hur en enskild handling påverkar helheten. När helheten var begränsad till en by, eller ett självhushåll över ett par generationer, då kunde var och en lättare se och förstå konsekvensen av sina egna handlingar och sitt eget bidrag. Det innebar överblick och gav mening åt livet. Nu behövs inte längre alla människor, åtminstone inte i produktionen (arbetslöshet, längre skolgång etc). Och hoten som möter oss föregås inte av en kraftig smäll (ett fallande träd eller annat närliggande hot) eller ett hastigt annalkande objekt (djur som anfaller). David Spiegelhalter (Professor of the Public Understanding of Risk) referer i en artikel i på BBC:s hemsida till en FN-rapport som identifierar psykologiska problem som den största hälsorisken. http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-pacific-12785274 Detta är baksidan av myntet, där framsidan är global ekonomi, stordrift och tekniska landvinningar. Antagligen är vi som art inte kapabla att hantera denna förändring, åtminstone inte känslomässigt. Oron har mist sin funktion. Den handlar inte längre om att skydda de som står oss närmast; ett barn som är sjukt, eller är på väg att ramla från en hög höjd. Experterna ger oss läkare, cykelhjälmar och säkerhetscertifierade lekplatser. Hotet framstår mest som brist på mening med själva tillvaron. Och det hotet är alltför djupgående för att adresseras direkt. Lättare då att engagera sig i något som ger en lättnad för stunden. Som att källsortera eller köpa en miljövänlig bil (som om en bil kunde vara _bra_ för miljön). Den enda möjliga vägen vidare som jag kan se, är att identifiera problemet - inse att reaktionen 'oro' är irrationell - och gå tillbaka till de värden som verkligen är viktiga. För de allra flesta gissar jag att detta är nära relationer och en känsla av att ha kunnat bidra till någon annans välbefinnande och utveckling. Meningen blir då att finnas till hands. Och oron byter skepnad: från självupptaget, känslomässigt kaos till insiktsfullt engagemang.
