Det är ingen tvekan om att det förekom valfusk i det iranska presidentvalet
På Aftonbladets kultursida skriver Ali Esbati den 16 juni en krönika där han förminskar händelserna kring valets utgång till att handla om anekdoter och konspirationsteorier. Det uppenbara valfusket benämns som ”oegentligheter”, trots att Esbati är välmedveten om att en internationell granskning nekades.
Därmed pantsätter han sig själv.
På ett nästan obegripligt sätt klamrar sig Esbati fast vid att förneka att valfusk förekommit och samtidigt är det svårt att undgå hur han, famlandes i mörkrets dimmor, försöker ge Ahmadinejad en oförtjänt legitimitet. Att det har förekommit valfusk är mer sannolikt än att hävda motsatsen.
Esbati nämner i sin artikel att rapporteringarna om valet i efterhand tycks ha glömt bort att Ahmadinejad hade ett stort försprång. Vi kan åtminstone vara överens om en sak, det är svårt att lita på iranska opinionsinstitut då alla verkar favorisera sina egna kandidater. Det framgår tydligt av Wikipedias lista över 29 iranska opionsundersökningar. Veckorna innan valet, närmre bestämt 11 maj – 20 maj gjordes det en opinionsundersökning av amerikanska Terror Free Tomorrow. Rundringningar till 1001 iranier (samtalen gjordes från ett grannland, oklart vilket) visar att 34 procent var för Ahmadinejad och 14% för Mousavi.
Men vad ville egentligen de resterande 52 procenten? Av dessa hade 27 procent ingen åsikt, ytterligare 15 procent vägrade svara på frågan alls och 8 procent skulle inte rösta på någon av de listade kandidaterna. De övriga 2 procentens röster föll på någon av de övriga kandidaterna. Vi vet av erfarenheter från tidigare val och med hänsyn till att denna undersökning gjordes cirka tre veckor innan valdagen, att många ännu antingen inte bestämt sig för vilken kandidat de skulle rösta på eller så tänkte de bojkotta valet. Mousavis valmaskin gick igång ungefär två veckor innan valdagen. Förändringarna i väljaropinionen i Iran ska således inte underskattas.
För att sätta mer perspektiv på valfuskets grova utformning ser ni i nedanstående tabell den procentuella ökningen av röster på Ahmadinejad i detta val, jämfört med valet 2005. Siffrorna är hämtade från Irans inrikesdepartement och får tala för sig själva.
Provins | Antal röster Ahmadinejad 2005 | Antal röster Ahmadinejad 2009 | Ökning i % | ||
Lorestan | 69'000 | 677'000 | 981% | ||
Ilam | 32'000 | 168'000 | 525% | ||
Khorasan | 23'000 | 341'000 | 148% | ||
Zanjan | 93'000 | 444´000 | 477% | ||
Fars | 242'000 | 1758'000 | 726% | ||
Sistan | 47'000 | 450'000 | 957% | ||
Golestan | 56'000 | 515'000 | 920% | ||
Vidare nämner Esbati att ingen organiserad arbetarrörelse har backat upp Mir Hossein Mousavi. Det finns inte en enda organiserad arbetarrörelse eller fackföreningsrörelse som är ”laglig” och som inte är knuten till den iranska regimen. Att de verkliga fackliga kämparna sitter i fängelse och tynar bort borde inte ha undgått en debattör som Esbati.
Esbati lyfter fokus från de egentliga frågorna när han hyllar öppenheten och intensiteten i valprocessen, precis som företrädare för Terror Free Tomorrow och andra lobbyister som Trita Parsi. Regimens dimridå förblindar. The Economist gör varje år en demokratigranskning där länder efter olika faktorer tilldelas ett demokratindex. Iran hamnar på plats 145 av 167 omgiven av regimer i länder som Kongo, Qatar och Sudan. Varför inte jämföra Iran med Turkiet, som hamnar på plats 87?
Nu gäller det för läsarna att göra sitt eget demokratindex för att förstå situationen. I mitt index hamnar Esbatis åsikter bland Dimitrij Medvedevs, Hugo Chavezs, Bashar al-Assads, Hu Jintaos och företrädare för Hizbollah och Hamas. Budbärare eller ambassadör?
