Välfärdsstaten dominerar fortfarande våra sinnen
Min lösning på bidragsberoende, lättja och fusk som artikelförfattaren vill angripa är att det ska finnas motprestations- eller närvarokrav på samtliga bidrag i den omfattning bidragstagaren är arbetsför. På soc-bidrag måste man praktisera av statliga inrättningar, för A-kassa ska man vara på Arbetsförmedlingen 8-16. I längre tids sjukperioder ska man inrätta s.k. "sjukarbete" i den mån som den sjuke klarar av, antingen med den vanliga arbetsgivaren eller med en annan, som kan klara av detta, med insatser som liknar den för funktionshindrade, där den sjuke arbetar i den takt de kan. För studiemedel ska studiemedlena betalas ut i efterskott och missade poäng ska resultera i avdrag, mot en höjd bidragsdel. Fribeloppet sänks till 1 020 kr / (max 5 h arbete per poängvecka) vecka då arbete ofta leder till försämrade studieresultat och gör att påkostade utbildningar blir förluster (tänk att studenter som tar plats och inte får poängen blir kostsamt för samhället, ungefär som ett byggprojekt som inte slutförs), sammanlagda medlena höjs till 11 050 kr / månaden. Färre utbildningar ska omfattas av studiestödet, privata skolor måste finansiera studiemedlena på andra sätt än via CSN. Riktigt flitiga studenter ska belönas med avdrag på den totala skulden med 5 % per VG-poäng. Studiebidraget och lånet utgör 50/50 av medlena. Bidragen är inte problemet utan lättja. Om mindre folk arbetar får vi en sämre standard i landet då mer viktiga uppdrag i samhället blir ogjorda. Det resulterar i mer blufföretag, sämre utfördja jobb vilket äventyrar kvaliteten på all samhällsservice och varor. Sverige behöver en statsskuld. Våra ministrar med Borg i spetsen om att vara rädda om statsfinanserna för tankarna till rumäniens Ceausescu-fascism. En stadsskuld är nödvänligt för att ett land ska fungera, ungefär som att man behöver en boskuld eller hyra föra att ha tak över huvudet.




