Åke Wredén

Prenumerera Åke Wredéns aktiviteter

Åke Wredén har kommenterat på:

Tobleroneaffären en struntsak jämfört med Juholt

Svar från artikelförfattaren: I ett tidigare inlägg i kommentarspalten (nr #17) återges summan av de belopp som Mona Sahlin hade i privata utgifter på kanslihusets kontokortsräkning, och som sedan skulle dras från hennes lön. Beloppet ser stort ut, och det användes flitigt under den mediestorm som blåste för i dagarna 16 år sedan. I kommentaren menas det att jag borde ha slagit upp beloppet på Wikipedia innan jag skrev. Poängen är dock att beloppet på inget sätt var någon kostnad eller förlust för staten. Den verkliga belastningen för statskassan var obetydliga belopp i räntor. Detta bortsåg många från när det hände 1975, och sedan tillkom ett antal andra tecken på oordning och slarv i skötseln av den Sahlinska privatekonomin, som p-böter och dagiräkningar som inte betalts som de skulle. Därmed tog partiledarfrågan en ny vändning. Efteråt har mytbildningen om Sahlin som förskingrare blivit bestående. Den har dock varit fel från början, vilket några av oss också påpekade från början. Tilläggas kan också att det på den tiden - när privata kontokort inte hade blivit så vanliga som de sedan blev - var både ganska vanligt och på många håll helt accepterat att tjänstemän i privat tjänst betalade en del privata utlägg med arbetsgivarens kort, förutsatt att det skedde i begränsad omfattning och reglerades med avdrag på lön så snart fakturan kommit. I det perspektivet var Mona Sahlins användning av kortet inte en så väldigt allvarlig sak. Däremot var det ett faktum att kanslihuset hade en regel som sade att sådan privat användning av tjänstekort inte skulle ske, vilket naturligtvis också var en administrativt klok regel som sedan blivit allmän på arbetsmarknaden, såvitt jag vet. Hon borde givetvis ha följt kanslihusets regelverk, men när en rad medier på den tiden inte kunde skilja mellan inköpetns belopp och statens obetydliga lilla räntekostnad uppstod en myt som lever än i dag. Vänliga hälsningar Åke Wredén wredenblogg.blogspot.com

Tobleroneaffären en struntsak jämfört med Juholt

Det talas om Håkan Juholts felaktiga hyresersättning som om den var en affär i klass med kontokortsfakturorna som 1995 satte stopp för Mona Sahlins första försök att bli statsminister. Jämförelsen är väldigt fel - så fel att den ger substans åt misstanken att det mäts med hänsyn till kön.

Åke Wredén, 2011-10-11 07:37 1454 30

Åke Wredén har kommenterat på:

SNS-kritikerna var tysta när Petersson kampanjade

Hemkommen från en resa nere på kontinenten upptäcker jag att mitt inlägg här på Newsmill 22/9, om SNS, tryckfriheten och enögdheten hos en del SNS-kritiker, följdes av ett antal inlägg i kommentarspalten där det användes en hel del hårda ord mot mig. Debattkulturens nivå i nätkommentarer är ju ett ämne som diskuterats åtskilligt och som jag nu lämnar därhän. Men det finns skäl att påminna om bakgrunden: SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige. Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004: " Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna. Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat. Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort. På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare. Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå. På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott. Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på." Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS. Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan förresten tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav. Vänliga hälsningar Åke Wredén Eksjö wredenblogg.blogspot.com

SNS-kritikerna var tysta när Petersson kampanjade

Olof Petersson, som nu lämnat SNS i protest, drev själv en kampanj mot den svenska tryckfrihetsförordningen i förbundets namn. Men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker, skriver Åke Wréden, tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda.

Åke Wredén, 2011-09-22 17:10 8

DI och Veckans Affärers förfall visar att Bonniers är försvagat

Att Affärsvärlden så grundligt överflyglat Veckans Affärer och även jämfört med Dagens Industri blivit den uppenbart mest respekterade och läsvärda affärstidningen tyder inte på att Bonniers maktposition räcker så långt som det ibland sägs. Det är tänkvärt att jämföra Dagens Industri med det som en gång var Sveriges ledande affärstidning - Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med Torgny Segerstedt i ledningen. Den var också en kulturtidning och en nyhetstidning med både bredd och lokal förankring.

Åke Wredén, 2010-11-13 16:01 117 3

Aftonbladet är den eritreanska regimens nya språkrör

"Det är inte vem som helst som kan räkna med att få intervjuva Eritreas hårdföre president Isaias Afwerki eller hans språkrör och nära medarbetare. Men Donald Boström får göra det gång på gång. Han har tillträde som få andra. Förklaringen är rimligen att han av regimen i Eritrea ses som hyfsat välvilligt inställd, utan att för den skull vara något lydigt redskap för de styrande. Inte i år, men tidigare, har Donald Boström varit programpunkt på regimens propagandafestival, som ordnas varje sommar i norra Stockholm. Det är inte vanligt med en svensk reporter i en sådan roll på ett stödarrangemang för en diktatur."

Åke Wredén, 2010-10-12 10:45 201 4

Åke Wredén har kommenterat på:

Så försökte Pia Kjærsgaard stoppa andras yttrandefrihet

I ett par kommentarer till min artikel ovan hänvisar skribenterna till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige. Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard. Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare. Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten. I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick. Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Smeds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. Försöken att urskulda Pia Kjaersgaards högst avslöjande juridiska angrepp på en meningsmotståndare har alltså inte nämnvärd substans. Av större intresse är däremot hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Men nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig. På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över.

Så försökte Pia Kjærsgaard stoppa andras yttrandefrihet

Pia Kjærsgaard har varit i Höganäs. Där har hon talat illa om Sverige. Det gör hon ofta och gärna. Att hon talar så illa om Sverige gör henne till idol i det parti som har Sverige i sitt missvisande partinamn. Enligt Pia Kjærsgaard har de yttrandefrihet i Danmark medan det är dåligt med den saken i Sverige. Det som vi i Sverige kallar hets mot folkgrupp kallar de i Danmark för yttrandefrihet, sade hon enligt Kvällspostens reportage. Yttrandefriheten som Pia Kjærsgaard ser den har dock sina gränser. Angrepp mot Pia Kjærsgaard ska statsmakten ta hand om, med domstolsutslag och påföljd enligt strafflagen.

Åke Wredén, 2010-09-15 16:25 8

Åke Wredén har kommenterat på:

Israels ambassadör bör respektera svensk grundlag

Ett par rader bara, med anledning av signaturen "Blue Prints" kommentar till min artikel ovan. Det är en dessvärre korrekt beskrivning av den omdebatterade artikeln i Aftonbladet att argumentationen byggs upp med att brott av jude väster om Atlanten knyts ihop med påstådda handlingar av Israels armé. Det intryck som man redaktionellt på Aftonbladet hade att ta ställning till var därmed just detta med "judarnas armé". Det är inte alls konstigt att detta gett upphov till en debatt om antisemitiskt färgad journalistik. I den delen av sakfrågan har en rad tänkvärda saker framförts i inlägg här på Newsmill av Anna Veeder och Niklas Ekdal. Själv har jag, efter en kort inledning om bakgrunden, uppehållit mig vid den fråga jag blivit ombedd att skriva om, hur utrikesdepartement och ambassadörer lämpligen bör uppträda så att pressfriheten respekteras.

Israels ambassadör bör respektera svensk grundlag

Det krävs bara en ganska grundläggande kunskap om 1900-talets svenska politiska historia för att känna till hur diktaturstaters sändebud marscherat in på UD med utgångspunkten att det som står i tidningarna är regeringens indirekta ansvar. Israels Stockholmsambassadör bör välkomna en fri press, inte tysta den, skriver Åke Wredén, debattör i tryckfrihetsfrågor.

Åke Wredén, 2009-08-20 07:41 2961 92