Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen
Glömmer aldrig vad min dotter sade när vi högläste ur boken långt innan vi visste att den slulle bli film. -Äntligen någon som fattar hur det verkligen är i skolan. Mamma det här e ju min vardag, fattar ru? Så länge jag är tyst och beskedli...g, presterar väl och tar på mig ansvar för killarnas eller stökiga tjejers uppförarnde så är jag godkänd i lärarnas ögon. Snälla "Olle" behöver inte ta samma ansvar i klassen. Ingen ifrågasätter att det ska vara så, inte ens tjejerna i klassen. - Tjejer ni måste verkligen säga till " Lena" när ni ser henne att hon måste komma till idrotten om hon ska nå målen, utbrister läraren uppgivet i omklädningsrummet - Visst fröken, säger flickorna i kör och känner sig genast viktiga och bekräftade. - Nej, varför ska vi göra det, det är väl inte vårt ansvar att tala om det för henne, svara Leylee modigt tillbaks. - Har du aldrig hört talas om solidaritet, klappar läraren henne på huvudet och säger. Det här är bara en av de historier min dotter brukade berätta att det kunde gå till. - Mamma, varför är det så? Du är ju lärare själv, gör nåt åt det!!! I kraft av bokens Saga vågade Leylee, min dotter, mer och mer ifrågasätta maktstrukturena i hennes klass och i skolan. Fortfarande vänlig men mer bestämd och tydlig i sina åsikter. Inte ens det hjälpte. Det dröjer inte länge för hennes klassföreståndare tar in henne för att tala om för henne att vissa av lärarna och andra elever tycker att hon sprider dålig stämning i skolan, och det är dags att sluta med det. - Vilka är dem, och varför tycker de så, kan du ge mig exempel på när jag sprider dålig stämning? Jag vill veta, hur ska jag annars kunna förändra mitt beteende? En relevant fråga som läraren vägrade svara på eller inte vågade eftersom de faktiskt då skulle avslöja sig sjäva om hon besvarade det på riktigt. Nyss fyllda 13 och min dotter kände sig som förgjord. Och så tystnade hon... trots en rasade mamma som även hon krävde svar och använde all den aktoritet hon kunde i kraft av att vara lärarkollega om än på en annan skola, för att få rätsida på vad de menade. Vi gav upp, kom aldrig igenom den muren, min dotter valde att byta skola ,och kom i en klass där uppdelningen av killar och tjejer inte är lika tydliga. Ungdomsboken tog upp något väldigt viktigt, den berörde och påverkade min dotter. Hon kände sig förstådd. Hon blev tusen gånger starkare. En bok som varje vuxen borde läsa eller åtminstonde gå och se filmen (obs. säger det fast jag inte hunnit se filmen ännu) men Nour får mig övertygad att filmen tar just upp det som min dotter kan gå till svars för och som flickan Vilja säger, "det är också min historia". Jag med hyffsad inblick vet att det finns fler sådana historier i skolans värld, men säkerligen på vilken övrig instution, arbetsplats, eller familjesituation som helst. Tack för en bra artikel!!
