Per Carlson

Sverige måste utbilda fler läkare

Återigen kan vi läsa hur läkarbristen slår mot de sjuka (DN.se). Regeringens svar på hälso- och sjukvårdens brister är som vanligt privatiseringar. Självklart bör stat, landsting och kommuner se över hur verksamheten är organiserad, men det måste väl ändå finnas alternativ till att våra skattepengar pumpas in i privata vårdbolag vars huvudsakliga mål är att gå med vinst? År 2008 antogs cirka 1 200 personer att studera vid medicinsk fakultet. Antalet ökar med totalt 110 ny utbildningsplatser från och med 2009 (Sveriges läkarförbund). Ökningen av utbildningsplatser är givetvis välkommen, men ser vi till vårdbehovet är denna tioprocentiga ökning bara en piss i Mississippi. Dessutom har lärosätena, enligt Sveriges läkarförbund, inte fått motsvarande ökning när det gäller resurserna. En tendens vi förövrigt kan se när det gäller många andra högskoleutbildningar. Utbildningarnas kvalitet urholkas och lärarna går på knäna.

Idag regleras läkarutbildningen i ett avtal mellan staten och landstingen. Låt universiteten själva få bestämma över utbildning och antagning och skjut till erforderliga medel. Idag startas alla möjliga och omöjliga utbildningar på landets universitet och högskolor i syfte att locka till sig nya studenter. Varför inte släppa lite på regleringen av läkarutbildningen? Socialstyrelsen ska självklart stå kvar som den instans som utfärdar legitimationen. Det är hög tid att avmystifiera läkarkåren och istället se den som en, bland flera, viktiga akademikergrupper för framtiden.

Är universiteten vänsterbastioner?

Att döma av Svante Nycanders inlägg på DN-debatt den 19/7 så har han inte varit särskilt nära ett universitet sedan sjuttiotalet. Nycander verkar mycket förskräckt över att Liedmans bok "Från Platon till Lenin" (1972) fortfarande står med som kurslitteratur idag på vissa kurser. Bara i förbigående antyds att boken sedan det radikala sjuttiotalet har bytt namn ett flertal gånger. Hade bara Svante, som jag och många andra, läst Statsvetenskap vid Stockholms universitet i mer modern tid hade han troligen sett att också andra böcker stod uppsatta på litteraturlistan. Personligen tyckte jag inte att Liedmans bok var särskilt vänstervriden men där kan man väl ha olika åsikter. Det viktiga är ändå att boken inte alls stod där alldeles ensam. I mitt eget ämne sociologi läser vi Marx en del. Enligt min mening har han en stor betydelse i analysen av det västerländska samhället och även om man inte köper hans slutsatser så vill jag påstå att det är viktigt man kan förhålla sig till dem på ett mer sofistikerat sätt än att bara droppa retoriska onliners som "opium för folket" eller "proletariatets diktatur". Marx är självklart inte det enda sociologistudenter får läsa. Både Durkheim och Weber tas upp med minst lika stort allvar. Dessa två kan svårligen betraktas som särskilt vänster. Särskilt Weber går ju i direkt opposition mot Marx. Jag har hört berättelser från äldre kolleger om att man läste Mao på metodkurserna i sociologi under sjuttiotalet, men det var under en annan tid. I dag är undervisningen absolut mer balanserad och inte politiserad på samma sätt. Utan att på något sätt ha något vetenskapligt empiriskt underlag, så skulle jag väl tro att universitetslektorers egna politiska uppfattningar varierar med institutionstillhörighet. Vänstersympatisörer är kanske mer representerade i sociologin än inom t.ex. företagsekonomin. Undantagen är dock många och det skulle vara fel att dra några långtgående slutsatser från denna iaktagelse. Under hela min tid i universitetsvärlden, först som student, sedan som doktorand, lektor och forskare har jag aldrig känt att någon lärare eller kollega har försökt saluföra någon särskild politisk åskådning inför mig eller någon student. På senare år har jag själv varit politiskt aktiv, men jag skulle aldrig drömma om att pracka på någon min ideologi i jobbet. Det skulle vara tjänstefel och det är de flesta universitetslektorer medvetna om. Ett betydligt större problem är att kurslitteratur inom samhällsvetenskap och filosofi till så stor del består av gamla gubbar och deras analyser. Kvinnors tankar och texter måste bli bättre representerade såväl vid behandlandet av samhällsvetenskapens klassiker som mer modern samhällsteori. Det finns en större genusmedvetenhet idag, men tyvärr uttrycker den sig ofta bara i något pliktskyldigt kompendium eller i någon enstaka kurs. Där har verkligen lärosätena något att förbättra. När det kommer till postmodernismen så tycker även jag att det är oturligt att den fått en så dominant position i modern samhällsvetenskap. Detta är dock huvudsakligen inte ett ideologiskt problem utan ett vetenskapsteoretiskt. Man behöver inte vara höger för att tycka att relativismen har ett alltför stort grepp om många metodkurser och att den präglar alltför många studentuppsatser och doktorsavhandlingar.