Med enhetligt pensionssystem för kommuner skulle pengabristen bli uppenbar
"det är små avfolkningskommuner som har de största problemen." Och vilka pensionsräddare är det man nu "fyller" dessa kommuner med? Märk väl: Jag sparkar inte på de människor som gör vad varje person skulle göra som befann sig i samma sits, nämligen söka sig till något bättre. Däremot vänder jag mig emot alla dessa godhetens apostlar som istället för att hjälper snarare själper, och "offren" är såväl ny-svenskar såväl som "gammelsvenskar". Ju mer man läser/får veta, desto mer nedslående känns hela situationen. Kanske mormor hade rätt när hon halvt på skämt och halvt på allvar frågade mig "men ska ni verkligen sätta ett barn till denna värld". Vilken framtid lämnar vi över egentligen?




