P-O Lenander har kommenterat på:
Att vi idag kan köpa mer per arbetad timme beror på ekonomisk tillväxt genom disinflation (inte deflation). Ekonomisk tillväxt (rent tekniskt), mätt som BNP, justeras ner med BNP-deflatorn som ungefär motsvarar prisinflationen i KPI. Vi har alltså (trots inflation) en real tillväxt, d v s justerad för inflationen, ett ökat välstånd och mer köpkraft per arbetad timme.
(BNP-deflatorn är ett prisindex som används för att kompensera för inflation när BNP jämförs mellan olika år. BNP-deflatorn skiljer sig definitionsmässigt från exempelvis KPI genom att den baserar sig på hela ekonomin snarare än en viss varukorg av konsumentvaror. Det nominella tillväxttalet anger ökningstakten i löpande valutaenheter. Vid beräkning av real tillväxt har man korrigerat för inflationen. Inflationssiffror som kan härledas från BNP-deflatorn och konsumentprisindex ligger dock oftast nära varandra.)
Som en parentes kan nämnas att under den nordiska valutaunionen (1873) så var kronan värd 0,4g guld. Idag får man ca 0.003g guld för samma krona. Så mätt i guld har ”prisinflationen” (ojusterad) varit över 12.000 % sedan guldmyntfoten övergavs 1924 men vi kan ändå köpa mer guld per arbetad timme.
Vad som inte framgår i en resurspris-variation (KPI) med mätvariabeln som den är utformad idag är ”obalansen” som uppstår mellan produktivitetsutveckling (disinflation) och monetärinflation.
Det framgår dock tydligt om vi ser på kvantitetsteorin:
För att pengars värde ska vara konstant skall samma mängd pengar (M, penningmängden) som tidigare kunna bytas mot samma mängd värde (varor) eller nytta (tjänster) vara detsamma. För att detta ska gälla ska kvoten mellan den totala mängden producerat värde som existerar (Q den totala transaktionsvolymen) och den totala mängd pengar (M) som existerar vara konstant.
I sin allra enklast form skrivs därför Kvantitetsteorin som M*V = P*Q
”Om” pengarnas omloppshastighet är konstant (V) och mängden varor och tjänster som omsätts i ekonomin är konstant (Q) så ökar priserna (P) om penningmängden (M) ökar, då minskar penningvärdet d v s vi får inflation (monetärinflation). Det är detta inflationsmått som centralbankerna styr över genom att expandera penningmängden.
Vad som är viktigt att tänka på är att det hela tiden adderas mer värde och nytta till vår ekonomi vilket möjliggör att addera mer pengar (M) utan en direkt ”penningmängds försämring”, vi drabbas alltså inte av monetär inflation om penningmängden växer i en jämn takt med realekonomin utan kommer att kunna köpa mer per arbetad timme utan att drabbas av någon nämnvärd inflation. Penningmängden baseras därmed på landets BNP, mängden varor och tjänster i ”cirkulation”.
Detta sker genom den kommersiella industrialisering av en ny dominerande industrinäring som tillför mer värde till samhället (ekonomin), vilket sker ca vart 60 år då vi går från en dominerande industrinäring till nästa (Schumpeter). Här utgår vi från den ”historiska materialismen”, det enda av ”värde” som blev kvar av Marx korståg mot bourgeoisien. Doktrinen menar på att historiens förlopp bestäms av produktionsapparatens autonoma utvecklingen, eller ”lite förenklat” att historiska skeenden kan förklaras utifrån materiella faktorer. Samtidigt ”rullar” idag den 4:e vågen av industrialisering över världen.
Den första vågen av industrialisering bestod egentligen bara av England och Belgien som industrialiserade ca 1810 – 1820, under den andra vågen kopplades de flesta länder som vi idag känner som ”västvärlden” på under 1870 - talet med en liten ”tjuvstart” av Frankrike något decennium tidigare (Japan industrialiserades som ända icke västland under den andra vågen ca 1870).
Den tredje vågen kom under 1930 - talet med framförallt Sovjetunionen men även Australien, Sydafrika och till viss del Spanien.
Den 4:e vågen som vi ser idag kom att inträffa på 1970 - talet med Brasilien och Indien samt Sydkorea och sen Kina från och med att Deng Xiaoping tog över från de ”fyras gäng”. Den 5:e och sista vågen är såldes industrialiseringen av Afrika där några länder redan tagit de första stegen.
P g a den kapitalallokering som krävs kan inget land ”hoppa” över en tidigare industristruktur utan måste alltid börja ”från början” (investeringskostnaden i en textilfabrik är ca 50 ggr lägre än i en bilfabrik, vilken i sin tur bara har en investeringskostnad på ca en sjundedel av en halvledarfabrik.
Varje gång vi dubblar antalet enheter av en produkt så minskar initialkostnaden med 20 %, maskinerna skrivs av och lånen som tagits till investeringar blir därför över tiden självlikviderade. Lån till företag är självlikviderande lån, d v s det skapas intäkter för att betala igen lånen.
Det är det ena sättet som disinflation uppstår och vi får ökad köpkraft och kan köpa mer till lägre pris genom den konkurrens som uppstår då drivkrafternas natur i en fri ekonomi får spela fritt genom att fler entreprenörer väljer att steget in och konkurrera på nya marknader (Porter), i ny teknologi och investeringarna skrivs av genom de vinster som görs och som återinvesteras i en ökad produktivitet.
Det andra är när vi idag kan köpa den där tröjan som på 80 – talet kostade 180:- och var gjord i Portugal för 80:- idag när den är gjord i Kambodja eller Bangladesh. För många av dessa länder i Sydostasien har de komparativa fördelarna kommit att just bli den låga arbetskraftskostnaden då man saknar både naturresurser och möjligheterna till att bygga upp ett överskott i sin bytesbalans via jordbruks-varor mycket p g a klimatet (men även tullar som rika länder satt upp). Disinflation uppstår alltså på två sätt.
Vi adderar mer värde till ekonomin både genom att vi inom den nu dominerande industristrukturen (IKT) ökar produktiviteten genom avskrivningar av investeringar samt att fler länder kopplas på den 4:e vågen av industrialisering (Asien) som rullar över världen vilket möjliggör för oss att konsumera billigare genom den relativt lägre arbetskraftskostnaden som dessa varor nu produceras till genom det globala arbetskraftsarbitraget, (ca 1,5 mdr människor beräknas ha tillkommit på den globala arbetsmarknaden sedan 1995) och vi upplever därigenom ett ökat välstånd genom disinflation (inte deflation).
Det är enligt min mening ”lättare” att addera värde inom ramen för kvantitetsteorin med fiat valutor istället för en koppling till Guld men detta förutsätter då naturligtvis att det skuldbaserade system för att ge ut pengar vi har idag tyglas och att man inte accepterar fristående centralbanker som manipulerar inflationsmått, (KPI) vilket leder till en negativ realränta. Samt har ett explicit ramverk för banker och finansbolag med en rimlig begränsning av hävstången uppåt i ”goda tider” med ett adekvat utformat dynamiskt kapitaltäckningskrav för bankerna som kan tänkas hålla över en hel konjunkturcykel d v s att man kan ”gå i mål” också utan att staten och därmed skattebetalarna skall behöva gå in vart tionde år för att rätta upp soliditeten i bankerna. Problemet är alltså inte systemet med fiat valutor i sig utan det skuldbaserade system vi har och bankerna som tillhandahåller för mycket krediter samt centralbanker som genom det expanderar penningmängden för mycket.
Man kan inte som riksbanken öka M3 med över 10 % årligen (11,5 % 2009 och 2010) och sen hävda att vi har en inflation på ca 2 % eftersom det redan är bevisat genom kvantitetsteorin att ett direkt samband löper mellan pengar och priser. Enligt Monetaristerna utgår allt ifrån penningmängden (M) och man får eller bör inte öka den ekonomiska aktiviteten med annat än genom att öka M i takt med ekonomins potentiella tillväxttakt! (det var detta som Friedman fick deras eget pris för 1976).
En Guld eller Silver myntfot är alltså ingen lösning. Inte heller ett bimetalliskt system med en homogen prissättning där valutaenheten stipuleras till en viss mängd guld eller silver och den andra metallen rör sig sedan fritt mot den valutaenheten (tanken med det är att då flyter guldet och silvret fritt mot varandra vilket gör systemet rörligt och mer svårmanipulerat).
Precis som i tidigare bimetalliska system i historien kommer då förmodligen förhållandet mellan guld och silver till att börja med regleras av staten. En sådan prisfixering gjorde dock tidigare i historien att det avgörande förhållandet mellan guld och silver motsvarades av marknadsförhållandet till att börja med. Men om någon av metallerna ansågs mera värdefull än den andra, givet det inbördes prisförhållandet kunde detta mycket väl innebära att den metallen drevs ur cirkulation. Den industriella efterfrågan på Silver ökar hela tiden och frågan är hur mycket mer man kan höja produktionen då efterfrågan i Kina:s industri bara ökar hela tiden. Vidare måste man naturligtvis ställa sig frågan vad som händer om den ständigt växande kinesiska medelklassen får för sig att Silver erbjuder en god likviditetspremie, kommer det då att drivas ur cirkulation i ett bimetalliskt system?
Därför är inte heller ett system med en Guld eller Silver myntfot något idealiskt som många brukar hävda. (det ingår ju som en del av österrikarnas ”evangelium”). Det var förr i historien vanligt att politiker och statstjänstemän propagerade för en guldmyntfot då dessa därigenom fick sin lön ”dubbelt upp” garanterad av staten och skattebetalarna. Först genom skattesystemet varifrån deras inkomster togs och därefter att värdet på inkomsten ytterligare garanterades genom kopplingen till guld. Jag är inte någon anhängare av ett sådant system utan håller här med både Schumpeter och Friedman, Guld eller Silver är ingen lösning (History of Economic analysis, a monetary history of the united states).
Dagens central-banksystem är och förblir dock tyvärr ett sätt att exploatera det värdeskapande arbetet som byggs upp i realekonomin genom monetariseringen av ekonomin. Det är ett ytterst subtilt sätt att tillförskansa sig värden (skapade i realekonomin) genom symbolekonomin med hjälp av det skuldbaserade systemet av krediter vi har. Ökar man penningmängden med 10 % eller mer som riksbanken gjort de senaste åren så får man följaktligen en inflation på 8 – 10 % (plus minus 1 - 2 procent). Allt annat är bara nys och har inte med ekonomi att göra precis som både Fisher och Friedman menade.
Riksbanken styr över den totala penningmängden i samhället så naturligtvis måste man mäta inflationen på allt som går att köpa för pengar. Allt annat hör hemma i fablernas värld. Detta för att måttet skall bli adekvat utformat så att krediterna inte tillåts att ”smita igenom systemet” och ”dyka upp” långt bortom prognoshorisonten.
Agerar riksbanken fel med penningpolitiken och väljer ”duvornas väg” och bygger upp obalanser i takt med att det globala arbetskraftsarbitraget tar fart även här och jobben lämnar Sverige kommer vi precis som USA att få en ”negativ feed” av penningen i takt med att vi förlorar arbetstillfällen inom realekonomin och dessa istället ersätts med konsumtion (en expansion av symbolekonomin).
Istället för en penningpolitik baserad på resursutnyttjande och inflationstämjande baserad på ett icke adekvat utformat inflationsmått måste penningpolitiken användas för att dämpa det ökade utbudsöverskottet som uppstår när vi kan konsumera mer till ett ständigt lägre pris i spåren av den fjärde vågen av industrialisering och det globala arbetskraftsarbitraget som följer i dess spår.
Om man med penningpolitik väljer att få ner utbudsöverskottet genom att höja räntan dämpas kreditexpansionen betydligt varvid tillväxten går i ett lägre tempo vilket naturligtvis är en absolut förutsättning för att inte drabbas av en negativ bytesbalans (USA). Vi kan inte låna till konsumtion, och skapa tillväxt genom konsumtion (café jobb) på bekostnad av sparande och investeringar.
