Jag och min man är trötta på att vara alliansens älsklingar
Herregud, tänker jag, Hur i hela friden ska vi som enskilda individer kunna avgöra själva var vårt eventuella överskott ska fördelas för att komma till bäst nytta? Jag tvivlar oerhört starkt på att vi skulle anse oss "ha råd" att göra oss av med lika stor summa på välgörenhet om det hamnade på vårt eget ansvar.. Nej, vi skulle bli små egoister. Små lyxkonsumenter. I ett skevt, kallt samhälle, kantat av utslagna. Lite ont i magen skulle det nog göra att se hur fattiga somliga är och tappade vi någon gång våra feta plånböcker skulle vi aldrig återse våra rara guldkort, ty i ett samhälle där resurserna ligger hos eliten och endast hos den, finns det inte längre någon svensk god tro. Där lämnas inga plånböcker in för att hitta tillbaka till sina ägare. Där slåss man för överlevnad. Jag blir så förbryllad av att läsa flertalet kommentarer. Är det rimligt att Eva Broms och hennes man anser sig ha ohanterbart mycket pengar? Det handlar om att de anser sig ha orättvist mycket pengar. Vad hjälper det om Eva tömmer sin plånbok och varje månad skänker hela sin inkomst till en väl vald välgörenhetsorganisation? Det ger henne inte den förändring i samhället hon önskar. Vi måste vara många som delar med oss mycket för att det ska göra skillnad. Låt en folkvald grupp fördela ut en stor summa pengar till så många som möjligt. Jämna ut skillnaden mellan stark och svag. Ett behagligt klimat att leva i är där så få som möjligt har det illa. Rösta grönt eller rött. Blått står för kyla. I längden. Fett och gött i plånboken ett tag för den som redan har det välställt, men plågsamt fattigt på sikt för de som inte kan vara med och strida med vassa armbågar.
