Karin Stensdotter har kommenterat på:
Tack för era kommentarer. Jag fäste mig vid ett par saker:
Jens skriver: "Vi missar ofta att skolan är ett resultat av den kultur som råder. Svenskar är inte alls lika hierarkiska som fransmän och jag tror inte många föräldrar faktiskt skulle acceptera en "fransk skola" i Sverige."
Vilket förstås stämmer. Skolan är en produkt av kulturen och svensk och fransk kultur skiljer sig i mycket. Få svenska föräldrar (hur få är ju svårt att säga) skulle antagligen acceptera den franska modellen, men samma sak gäller förstås omvänt också; lika få fransmän skulle acceptera den svenska modellen.
Det som inte framkommer i svensk debatt vad gäller det franska systemet är att det elitistiska i det faktiskt också kan ha positiva effekter. Det franska systemet bygger på sållning och åter sållning, det bygger i viss mån på en bild av en stark stat där alla vinner på att begåvning (oberoende av bakgrund) ska ge resultat, både för individen och samhället.
Men det är intellektuell kapacitet som mäts, inget annat, och det, bland annat, ger en större utslagning, och den sker ofta tidigt. Å andra sidan, för normalbegåvade och rejält begåvade elever (det vill säga trots allt majoriteten) som är beredda att arbeta, fungerar detta system faktiskt bättre än det svenska. De har något att göra, skolan kräver något - också av dem. Man skulle kunna säga att den franska eliten blir bredare, eller att fler kommer med i den på köpet så att säga. MEN, gänget som inte hänger med alls blir OCKSÅ större.
Samtidigt är det som du, Mats, säger:
Den franska skolans kris är snarlik den svenska, jag ser i alla fall många likheter. Större utslagning, och antagligen är det även svårare att göra det som kallas klassresa, något som här blir extra känsligt eftersom hela systemet är just en meritokrati. Det är arvet om de mänskliga rättigheterna som i förlängningen blir statt i gungning. Länge fungerade ju det franska systemet just på det sättet, och nu går antalet klassresenärer tillbaka, liksom jag TROR att det gör även i Sverige, men antagligen i mindre omfattning.
Någonstans har jag läst eller hört att jordens två största statliga byråkratier/institutioner är först Röda Armén, sen l'éducation nationale française.
Även om det är ett skämt säger det något om sakernas tillstånd, och bekräftar ju även de utsagor du hört vid ditt möte med representanter från det franska utbildningssystemet.
Positivt med systemet är viljan att hålla samma nivå över hela landet. Här är det fortfarande studentskrivningar som gäller, de rättas av lärare från andra skolor och elevernas namn är dolt.
Negativt är en hel del: lärarnas hierarkiska befordringsgång, rektors totala förbud att välja vilja lärare han nyanställer, omöjligheten att få bort en totalt olämplig lärare, ambitiösa lärares brist på karriärmöjligheter/befordran. Säkert mer som jag inte kommer på i alla hast.
Här krävs säkert stora reformer som lärarkåren, trots allt, inte är särskilt pigg på vad det verkar, kanske inte gemene fransman heller. Eller jo för resten, parallellt med den statliga skolan finns de skolor som drivs av religiösa institutioner. De har en lika lång historia (egentligen längre) och läroplanen skiljer sig inte alls från den i den statliga skolan, skillnaden ligger i att barnen även får undervisning i sin egen religion - det är inbakat i schemat.
På platser i de här skolorna är det idag en enorm efterfrågan (då de för tio, tjugo år sen ofta hade svårt att överleva) och det beror så vitt jag kan se inte på att folk blivit mer religiösa. Däremot på att dessa skolor kan slänga ut dem som bråkar eller inte jobbar. Tempot är högre och resultaten bättre.
Om jag fick önska något för den svenska skolans räkning inspirerat av den franska så är det klar och tydlig konfessionslöshet, bättre utbildning i vad det är att vara medborgare, skyldigheter och rättigheter, samt demokratins grundpelare, tydligare fokus på kunskaper (kunskapen i centrum, inte eleven i centrum) och möjligen mindre "mys". Jag ger inte mycket för det där tvångsmyset på arbetstid, och vägrar alltså baka bullar då det inte passar mig.
Det är en inställning som respekteras här, och samma sak önskar jag svenska barn och föräldrar.
Sen har det ju framgått i olika studier att de svenska lärarnas ämneskunskaper blivit sämre, där tror jag att man måste vara tydlig också. En lärare ska i första hand kunna sitt ämne.
Och för att återgå till min egen erfarenhet av svensk skola, så var det inte något de hade alla gånger - då.
Bättre i svensk skola är förmodligen förmågan att få även svagare elever att hänga med längre och en uppmuntrande och positiv grundinställning från lärarhåll gentemot eleverna generellt. Svenska lärare (enligt min erfarenhet) börjar alltid med att tala om vad eleven är bra på och gjort bra, i slutet kommer en försiktig fråga om eleven inte skulle kunna jobba lite mer i vad det nu kan vara. Här är det tvärtom. Man tar öht inte upp det som fungerar och är bra. Men skäller omedelbart på det som är dåligt. Kulturkrocken är ett faktum, åtminstone inledningsvis.
Slutligen minns jag att jag läste en illa skriven artikel av Mona Sahlin om hur bäst i världen Sverige var därför att så många gjorde klassresa. Vad hon glömmer är väl utgångspunkten, Sverige är ett sent utvecklat land. Den historiska borgerligheten (inte den politiska, utan de bildade/redan ägande grupperna) på på kontinenten, från och med Danmark egentligen, är betydligt större. Så färre KAN göra klassresan på samma sätt här. Den är liksom redan gjord, av tidigare generationer.
Vilket naturligtvis inte motsäger att ett samhälle fungerar bäst då denna "sociala hiss" som de kallar det här, fungerar.
