Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Jonas Himmelstrands aktiviteter #9 Max Din njutning beror nu inte i första hand på Haro utan på Newsmills rubriksättare. Inte heller valde vi millningen. Haro hade valt rubriken: "Alliansregeringens familjepolitiska svek". Som du ser i artikeln är hemundervisning bara ett av ett flera svek. Haro driver ingen annan linje än den som finns i majoriteten av demokratier: Barnen är i första hand föräldrarnas ansvar - inte statens.
Jonas Himmelstrand från Haro: Många föräldrar hoppades att äntligen få ta eget ansvar för sina barns utveckling. Men istället utvecklade alliansen den statliga styrningen av familjen utifrån politisk ideologi, och gav staten en betydande plats vid det omtalade köksbordet i de svenska hemmen. Idag uppfattar många detta som ett djupt svek.
Max, Vill du ha ett kausalt bevis för sambandet mellan ökad psykisk ohälsa och offentlig barnomsorg så kan du få vänta i evighet. Sambanden är för komplexa för att kunna bevisas. Men något måste göras. Då måste man försöka hitta "rimliga och möjliga samband". Ledarskap, även politiskt, handlar om att kunna fatta beslut på bristande underlag. Jag nöjer mig här att konstatera att åtskilliga erkända utvecklingspsykologer och psykoterapeuter som jag mött runt om i världen tycker att sambandet är både rimligt och sannolikt. Inte heller har våra svenska statliga institutioner, trots enorma resurser och ett ännu större politiskt intresse av att försvara modellen, förmått hitta någon troligare förklaring. Vidare kan man vända på frågan: Vad skulle skulle kunna hjälpa svenska barn idag att må bättre? Våra politikers förslag brukar stanna vid fler skolkuratorer. Psykologer talar om mer föräldranärvaro och föräldraanknytning. Sedan har du erfarenheterna som många hemmafamiljer gör i Sverige, att en hög grad av föräldranärvaro särskilt i unga år ger mycket positiva resultat som står sig ända tills barnen är vuxna. Men resonemanget låter sig inte reduceras ens till en lång artikel. Läs min bok om du vill veta mer. Den avgörande punkten är dock följande: Jag skulle aldrig skrivit den här artikeln, och du och jag skulle aldrig haft den här diskussionen, om svenska föräldrar kunnat välja sina barns omsorg och skolgång utan statlig styrning motiverad av att statlig omsorg skulle vara bättre.
till #1 Max Tack Max för dina frågor. Källor till allt i artikeln kan du hitta i källhänvisningen till det föredrag jag höll på ett riksdagsseminarium i december 2008, http://www.thc.se/dec10sem.html . Artikeln förklarar grunderna i det möjliga och rimliga kausala sambandet. Längst ner i artikeln finns en länk till källorna. Detta är ingen politisk slutsats. Det är en slutsats dragen på utvecklingspsykologiska grunder. En fullständig genomgång av olika kausala varianter på detta tema finns i min bok "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige". Det finns många svenska barn som mår bra, och visst kunde man önska att slutsatser kunde dras av antal pappor med småbarn på stan. Men sambanden är mer komplexa än så, och statistiken jag anför talar sitt tydliga språk, tyvärr.
Obligatorisk förskola för treåringar? De sista dagarna har denna debatt rasat på SvD Brännpunkt och på Newsmill, där två (s)-företrädare önskar sig ett sådant obligatorium. Kritiken i kommentarerna har dock varit skoningslös. Men förslaget innebär en så allvarlig inskränkning i elementära mänskliga rättigheter att ett tydligt besked från socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson, Mikael Damberg, krävs.
Bissen Winroth har skrivit en utmärkt artikel med ett tydligt exempel på vad som av en del psykologer idag benämns som "jämnårigorientering". "Jämnårigorientering" är när barn och unga placeras i stora grupper jämnåriga med otillräckligt vuxenstöd - en vanlig situation i dagens förskola och skola. I bristen på vuxen handledning börjar unga uppfostra varandra, något de självfallet saknar mognad för. Detta kan bl.a. yttra sig i jakten på "tronen" för att slippa vara på botten, som artikeln så väl beskriver. Situationen liknar en blind som leder en blind - ett slags Flugornas Herre-situation i analogi med William Goldings roman. Svenska skoltjänstemän benämner detta som "social träning" och menar att det är något bra. De hävdar att detta lär barn lyhördhet, medkänsla och konfliktlösning, och att det är absolut nödvändigt för barn att utvecklas normalt. Fenomenet kan inte helt lösas inom skolans ram. En betydande orsak är förmodligen de informationskampanjer från våra statliga institutioner som direkt och indirekt ger budskapet att staten fostrar bättre än föräldrar genom förskola, skola och fritids. Detta har lett till att många föräldrar abdikerat, och att skolan sällan har förutsättningarna att klara den uppgift som våra politiker ger den, trots många heroiska försök av ambitiösa lärare och skolledare. Vad som behövs är ett rejält nytänk inom såväl inom familjepolitik och barnomsorg, som inom skola och fritids, vilket jag skrivit åtskilligt om i andra sammanhang. Tyvärr är det dock idag svårt att se från vilket politiskt håll ett sådant nytänk skulle komma. Att socialdemokratin skulle vakna i frågan är kanske en alltför naiv och fromm förhoppning.
Dagens skoldebatt handlar om hur skolan kan bli bättre, lärarna bättre, läroplanen bättre och utvärderingen bättre. Men eleverna då? Tyvärr ses eleverna mest som objekt till vilka en lämplig – helst politiskt beslutad – skolmix skall tillsättas. Är bara skolmixen rätt så skapar skolan kunniga, socialt kompetenta, medkännande och ansvarstagande vuxna – förefaller man tro. Detta är dock ett feltänk.
Till Anna #18 Det kan delvis vara sant som du säger om dagens svenska familjer, även om min bild nog är lite mer positiv, i varje fall under den tid som föräldraförsäkringen gäller. Men problemet är, att om mödrarna inte engagerar sig i barnen så är det sällan som någon annan som gör det heller - exempelvis papporna. Mödrarna har den oomtvistat största sensoriska kontakten med barnet genom graviditet, födsel och amning – av dessa skäl allenast har de störst motivation till engagemang i barnet. Om mödrar signalerar ointresse, vad skulle då väcka pappornas engagemang? Statlig propaganda från Försäkringskassan? Om inte huvuddelen av förskolepersonalen har egna barn med eget engagemang och god anknytning, kommer de att kunna engagera sig i andras barn? Kommer de ens att veta hur man skapar en god anknytning till ett barn? Då har jag ändå bortsett ifrån att i dagens barngrupper klarar knappast den mest kompetenta personalen av att knyta an till alla barn på grund av för stora barngrupper och för låg personaltäthet. Den stora frågan är varför föräldraskapet utarmats på det vis som du beskriver. En rimlig slutsats är att en familjepolitik som osynliggör moderskapet och får mödrar att tvivla på sin modersroll undergräver både föräldraskapet, barnens utveckling och familjen roll som samhällets viktigaste institution för nära relationer. Drar man hypotesen ett steg längre kan man säga att när vi bryter, osynliggör eller trivialiserar kontakten mor-barn så börjar vi sakta bryta sönder den kulturella fernissa som håller vårt samhälle samman. Vi ser redan idag tecken på så sker. Vår grundutbildning i god social förmåga får vi under våra första tre år i livet. Vi minns inte dessa år, men vårt beteende och våra reaktioner bär vittnesmål om resultatet av "utbildningen". Bästa första lärare är modern av rent fysiologiska skäl, även om en engagerad pappa är viktig som stöd till modern och är den bästa "lärarvikarien". Men varje gång förste läraren blir någon annan än modern, eller modern tappat sin känslighet, har något gått fel. Det behöver inte ge stora problem, men risken ökar definitivt. Erfarenheten från hemmafamiljer visar att pappans direktkontakt med barnet blir riktigt viktig i 2-3 års åldern, för att därefter bara öka i betydelse under barndom och tonår. Men var är de flesta barn då? Inte hos sin bästa lärarvikare, utan hos kvinnorna på förskolan, uppmuntrade till detta av svensk familjepolitik. Undra på att svenska pappor ibland tvivlar på sin betydelse. Sammanfattningsvis spelar det ingen hur engagerade svenska mödrar egentligen är, eller inte är. Det avgörande är att engagemanget för barnen börjar med modern beroende på de synnerligen elementära fysiologiska skäl jag beskrivit tidigare. Därför behöver vi tänka om. Vi behöver sätta moder och barn främst, därnäst fadern, därnäst familjen, släkten och närsamhället. Vi måste erkänna att det viktigaste arbetet i vårt samhälle utförs av mödrar som har små barn. Det är vårt samhälles mest svårersättliga arbete beroende på evolutionens komprimiss för att föda fram våra stora hjärnor. Detta är en utmanade tanke – visst. Det kräver förändringar – absolut. Det kräver en ny syn på jämställdhet – definitivt. Men det faktum att det är svårt är inget skäl att bortse från utmaningen. Haro är att gratulera som vågar ta i frågan.
Till Anna #14 och Mister J. #11 Intressanta synpunkter om modersinstinkt, som dock skjuter lite vid sidan av målet. Sett ur perspektivet av alla 18 åren av barndom är mamma och pappa tveklöst lika viktiga. Men artikelförfattaren avser nog här i första hand de första åren och i synnerhet det första året. Dessa tidiga år påverkas starkt av en utomordentligt tydlig fysiologisk skillnad mellan mamma och pappa: 1) Barnet har vuxit upp i moderns mage, inte i faderns mage. 2) Modern ammar barnet, pappan ammar inte barnet. En del mödrar ammar 6-36 månader. Det torde även vara ett oomtvistat faktum att spädbarnet inte kan kommunicera sina behov i ord, utan meddelar sig icke-verbalt, inte sällan med subtila signaler. Helt klart har varje mor, i synnerhet varje ammande mor, ett övertag i att lyssna på barnet - hon har nio månaders försprång! Detta är inget "biologistiskt snömos". Detta är solida fysiologiska realtiteter. Modersinstinkt må vara ett flummigt begrepp, men det bygger på lätt observerbara fakta. Om man trots allt ska våga sig på lite mer påtaglig biologi så torde det vara accepterat att den mänskliga avkomman är skapelsens mest hjälplösa, med det minst utvecklade nervsystemet. Egentligen borde det ligga i moderns mage ytterligare ett år menar biologerna, men då skulle hjärnan bli för stor för att födas - alltså fick evolutionen lov att göra en kompromiss, en kompromiss som innebär att modern blir extra viktig under de första åren. I brist på plats i livmodern får hon bära barnet nära sin kropp med sina armar. Sedan är det en annan sak att det i vårt rationalistiska, "jämställda" och karriärorienterade samhälle finns både mödrar och fäder som aldrig riktigt får grepp om spädbarnets subtila signaler. Då upplevs givetvis hela detta resonemang som ytterst flummigt, vilket är fullt begripligt om man aldrig erfarit det. Lyhörda fäder kommer också att uppfatta dessa signaler, men min erfarenhet är att ingen pappa har en chans mot en känslig lyhörd mamma under barnets första år. Därmed inte sagt att en pappa inte kan vara minst lika viktig eller viktigare under de återstående 15-17 åren av barndomen. Inte heller att det skulle vara svårare att ta pappa-rollen. Självklart kan man hitta många undantag där detta resonemang inte håller, till exempel på grund av att modern är ointresserad eller okänslig för barnets behov. Men man kan inte använda undantagen för att generellt avfärda moderskapets vikt under de första åren. I en typisk familj med friska föräldrar kommer modern att bäst kunna svara mot barnets behov under dessa år. Dessutom är det ett önskemål hos en väldig stor mängd mödrar. Men självklart kvalar en villig pappa in på en ohotad andraplats om mamma inte är tillgänglig. Förutom modern kan ingen annan kvinna konkurrera med en engagerad pappa som tar omsorg om ditt barn. Det kan inte ens de utbildade kvinnliga pedagogerna på förskolan. Slutgiltigen då argumentet i ett inlägg om att jämställdhetspolitiken ska möjliggöra lika ansvar för både försörjning och barn, och så vidare. Detta argument osynliggör både barnets behov och många mödrars önskningar - typiskt för dagens jämställdhetsdebatt. Jämställdheten blir då ett redskap för att anpassa barnets behov och mödrars önskningar till vårt nuvarande samhälle, snarare än att söka en fördjupad jämställdhet som kan anpassa samhället till barn behov och mödrars önskningar, vilket jag uppfattar som budskapet i Madeleine Wallins utmärkta artikel.
Detta var en intressant vinkel på jämställdhetsdiskussionen, att fördjupa den, snarare än att förkasta den på grund av en del mer extrema tolkningar. Det ligger mycket i vad författaren säger. En jämställdhetssyn med lika chanser för alla oavsett kön är knappast kontroversiell. Kan man då fördjupa jämställdheten till att också inkludera moderskap, hemmamödrar och hemmaföräldrar så blir diskussionen en helt annan. Då bör jämställdheten kunna få en långt bredare acceptans - och många barn må bättre. Synd för Sveriges Kvinnolobby att den nytänkande organisationen Haro inte ville vara med längre.
För denna sida ansvarar Jonas Himmelstrand
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
