Jonas Himmelstrand

"Det svenska jämställdhetsperspektivet är föråldrat"

Till Anna #18 Det kan delvis vara sant som du säger om dagens svenska familjer, även om min bild nog är lite mer positiv, i varje fall under den tid som föräldraförsäkringen gäller. Men problemet är, att om mödrarna inte engagerar sig i barnen så är det sällan som någon annan som gör det heller - exempelvis papporna. Mödrarna har den oomtvistat största sensoriska kontakten med barnet genom graviditet, födsel och amning – av dessa skäl allenast har de störst motivation till engagemang i barnet. Om mödrar signalerar ointresse, vad skulle då väcka pappornas engagemang? Statlig propaganda från Försäkringskassan? Om inte huvuddelen av förskolepersonalen har egna barn med eget engagemang och god anknytning, kommer de att kunna engagera sig i andras barn? Kommer de ens att veta hur man skapar en god anknytning till ett barn? Då har jag ändå bortsett ifrån att i dagens barngrupper klarar knappast den mest kompetenta personalen av att knyta an till alla barn på grund av för stora barngrupper och för låg personaltäthet. Den stora frågan är varför föräldraskapet utarmats på det vis som du beskriver. En rimlig slutsats är att en familjepolitik som osynliggör moderskapet och får mödrar att tvivla på sin modersroll undergräver både föräldraskapet, barnens utveckling och familjen roll som samhällets viktigaste institution för nära relationer. Drar man hypotesen ett steg längre kan man säga att när vi bryter, osynliggör eller trivialiserar kontakten mor-barn så börjar vi sakta bryta sönder den kulturella fernissa som håller vårt samhälle samman. Vi ser redan idag tecken på så sker. Vår grundutbildning i god social förmåga får vi under våra första tre år i livet. Vi minns inte dessa år, men vårt beteende och våra reaktioner bär vittnesmål om resultatet av "utbildningen". Bästa första lärare är modern av rent fysiologiska skäl, även om en engagerad pappa är viktig som stöd till modern och är den bästa "lärarvikarien". Men varje gång förste läraren blir någon annan än modern, eller modern tappat sin känslighet, har något gått fel. Det behöver inte ge stora problem, men risken ökar definitivt. Erfarenheten från hemmafamiljer visar att pappans direktkontakt med barnet blir riktigt viktig i 2-3 års åldern, för att därefter bara öka i betydelse under barndom och tonår. Men var är de flesta barn då? Inte hos sin bästa lärarvikare, utan hos kvinnorna på förskolan, uppmuntrade till detta av svensk familjepolitik. Undra på att svenska pappor ibland tvivlar på sin betydelse. Sammanfattningsvis spelar det ingen hur engagerade svenska mödrar egentligen är, eller inte är. Det avgörande är att engagemanget för barnen börjar med modern beroende på de synnerligen elementära fysiologiska skäl jag beskrivit tidigare. Därför behöver vi tänka om. Vi behöver sätta moder och barn främst, därnäst fadern, därnäst familjen, släkten och närsamhället. Vi måste erkänna att det viktigaste arbetet i vårt samhälle utförs av mödrar som har små barn. Det är vårt samhälles mest svårersättliga arbete beroende på evolutionens komprimiss för att föda fram våra stora hjärnor. Detta är en utmanade tanke – visst. Det kräver förändringar – absolut. Det kräver en ny syn på jämställdhet – definitivt. Men det faktum att det är svårt är inget skäl att bortse från utmaningen. Haro är att gratulera som vågar ta i frågan.