Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Jonas Lundgrens aktiviteter 
Kulturpolitisk debattör: Som martyrer och hjältar kastar de sig ut som egentligen har det reella politiska inflytandet över kulturpolitiken. Lena Adelsohn Liljeroth angrips i Expressen av skådespelaren Ulf Brunnberg för en passiv kulturpolitik. Bengt Ohlsson meddelar på kultursidorna i Dagens Nyheter om hur kulturvänstern styr kultur- och samhällsdebatten. 
Håller helt med! Komiskt dock att ni borgare tenderar att tycka att "idrott och politik inte hör ihop" när det handlar om bojkott av matcher med Israel pga terrorism och förföljelse av palestinierna. Eller när det handlade om fasciststaten Chile i Båstad på 70-talet.
Hej Jag svarar så gott som aldrig på kommentarer på Newsmill. Den som vill ha en dialog med mig får söka sig till andra fora. Vad jag kan skriva är följande: - Den text jag skrivit står jag för och det är den som borde diskuteras i kommentarsfälten snarare än min ålder, Clarté eller liknande. - De som vill ge mig tips på hur jag eventuellt borde resonera när jag blir "gammal och klok", tiden får helt enkelt utvisa om ni har rätt. I skrivandets stund tvivlar jag på det men man vet aldrig. En tråkig aspekt av debatt på Newsmill är att min ålder ofta ses som mer relevant än mitt budskap. Det är problematiskt ur den aspekten att min seriösa ambition att föra en diskussion naggas lite i kanten av irrelevanta kommentarer med just den typen av innehåll. Mvh /Jonas Lundgren
Gunilla: Problemet med att Palatset gått i putten är att det; 1: är ett symtom av den borgerliga kulturpolitik där den starke överlever och det är ju trist, Palatset var ett utmärkt barnkulturinitiativ. 2: Stockholms skattebetalare hade gått in med pengar projektet, pengar som nu försvunnit. Det är trist! När det gäller tidskrivtstödet visade det sig igår att Brand, Bang, Expo, Mana och Pockettidningen R (vilka inskränkningarna av kulturtidskriftsstödet onekligen var riktade mot) fått stödet tillbaka. Dock visar inskränkningarna precis vad som är problematiken, viktiga publikationer har finansieringsproblem pga inskränkningarna. När stödet försvinner försvinner också viktiga röster. Personligen sitter jag i förbundsstyrelsen för Svenska Clartéförbundet. Vi ger ut tidningen Clarté som tillsammans med Folket i Bild/kulturfront är två av väldigt få tidningar som inte accepterar utgivningsstöd eftersom vi vet att det skulle kunna hota både innehållet i tidningen och utgivningen av den (vilken vi klarat utan statlig hjälp sedan 1921). Det finns problem i utgivningen men det är samtidigt väldigt viktigt att det finns.
Jonas Lundgren, kulturpolitisk debattör som ger sig in i debatten om "kulturvänstern" för andra gången: Att vara orolig för det som av borgarna kallas kulturvänstern är en ganska naturlig reaktion när borgarna försöker ta över kulturfrågorna och för en gångs skull stöter på motstånd.
För det första tycker jag Patrik Magnusson har gjort ett väldigt tydligt inlägg, möjligen klarare än även min artikel. När det gäller låtskrivare och Ica så är min mening främst att påvisa det absurda i samhällets reaktion på vissa lagbrott kontra andra trots att de båda är relativt likartade. Det är ett ganska uppenbart problem och den som inte håller med om att rättsamhället borde skydda även "de förhatliga lösdrivande låtskrivarna" har en ganska allvarlig brist i sin syn på juridik, i alla fall i mina ögon. Vidare anser jag att ett ganska stort problem borde vara varför en lobby som egentligen bara vill ha gratis musik ska göra sig till talesmän för en grupp de inte representerar, nämligen branschfolket. I detta fall gäller ju helt uppenbart förhållandet konsument/producent. Jag tycker också att skivbolagsindustrin är ett onödigt mellansteg däremot är det ganska talande att de som anser att skivbolagen ska bort sällan är artisterna utan just fildelningslobbyn. Det blir på något sätt som att de gör sig till talesmän för de "utsugna låtskrivarna och artisterna". Visst kan jag förstå resonemanget, jag delar det också, men det är ju ganska talande att det ser ut på det sättet och dessutom att det fåtal artister som lyfts fram i den frågan är de som är negativt inställda till skivbolagens roll, och vilka lyfter fram dom och av vilket intresse? Jag tycker också att det är problematiskt att man inte har samma märkliga syn på författare/bokförlag som på musiker(eller låtskrivare)/skivbolag. Gängse norm, innan Piratförlaget kom in och i viss mån förändrade det förhållandet genom att helt enkelt bestämma sig för att fördela intäkterna för en bok 50/50, var att förlaget tog 75 % och författaren 25 %. Det förhållandet motiverades av förlagets åläggande att hitta och ge ut nya förmågors alster. Att det förhållandet uppenbart inte motiverade fördelningen är en sak, men man skulle ju potentiellt sett kunna ha samma syn på skivbolagens roll som på bokförlagens, eller hur? Argumentationen kring att det inte går att förbjuda teknik är också självklart hållbart i sammanhanget (ovan framfört av bland annat Hans Berkegård). Däremot är det väldigt märkligt att man inte inser förhållandet mellan de två parametrarna här; att ägna sig åt låtskrivande kostar pengar, precis som allt annat, det innebär i förlängningen att de omkostnader som finns måste täckas upp av intäkter, gör de inte det (vilket är fallet för lejonparten av Sveriges låtskrivare, vilket framgår av brevet som är undertecknat av medlemmar i Unison) så sjunker produktionen. Om efterfrågan på ny musik är hög men intäkterna för ny musik är låga så sätts så att säga den marknadsekonomiska principen på området ur spel eftersom musikerna och låtskrivarna inte har en skälig ersättning för det höjda produktionstrycket. För att stimulera marknaden måste då priset höjas så att ersättningen stiger och helst motiverar en produktion som motsvarar efterfrågan. Mvh /Jonas Lundgren
Annie Lööf och hennes regeringskollegor tycker inte att det är okej att sno fläskfilé på ICA, däremot är det okej att sno musik och att beröva musiker och låtskrivare deras inkomster, vad är det för inställning? undrar Jonas Lundgren, kulturpolitisk debattör.
Lars Johansson tillskriver mig åsikter jag inte har. Det är ofta följden av att publicera sig på Newsmill. Artikeln har lästs av cirka 260 personer, av dessa har två stycken, varav Lars Johansson är den ena, kommenterat artikeln. Att dra paralleller mellan försvar av diktaturer och att anse att det krävs utbildning för att ha vissa jobb är ganska märkligt. Jag vet inte riktigt vad Lars tycker, kanske ska vi ha outbildad personal på sjukhusen som utför operationer, skulle du vilja lägga dig under kniven när du är sjuk och bli opererad av någon som inte är kvalificerad för det? Jag skulle det inte och jag ser ingen anledning till att kräva att kulturarvet heller ska opereras av outbildade. Vem som helst borde se en viss skillnad på kulturpolitik på 2000-talet och planekonomiska dårfinkerier i Sovjetunionen. Det är märkligt att diskussionen så fort hamnar där... Kan det helt enkelt vara så att man vägrar diskutera sakfrågan för att man inte tycker att den är intressant utan det intressanta är att hoppa på en 20-åring för något människor i hans morfars ålder eventuellt tyckt en gång i tiden? Detta är min sista kommentar i denna diskussion. Dock tänker jag hålla koll på kommentarsfältet och anmäla vidare personangrepp. Mvh /Jonas Lundgren
Tanken med Kulturarvslyftet är att ge arbetslösa jobb genom att slänga in dem i verksamheter som egentligen kräver universitetsutbildning. Men arkivarie eller bibliotekarie blir man inte över en natt, skriver Jonas Lundgren, kulturpolitisk debattör (V).
Kungliga biblioteket vill ha in privatpersoner som sponsrar verksamheten. Regeringen för en ekonomisk politik som går ut på att underfinansiera viktiga samhälleliga verksamheter och tvingar dem in i sponsringsberoende, kulturinstitutionernas version av bidragsberoende, skriver Jonas Lundgren, kulturpolitisk debattör.
För denna sida ansvarar Jonas Lundgren
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.
