Ingen katastrof med ett samhälle utan funktionshindrade
Den tekniska utvecklingen stannar inte vid att vi har möjligheten att hindra embryon med genetiska defekter från att utvecklas; man kommer att i högre grad kunna selektera fram egenskaper som överträffar normen. Man kan kanske säga att normen i sig är ”intellektuellt utvecklingsstörd” i förhållande till ekvationsvirtuoserna vid CERN; den har i så fall också fysiska handikapp i förhållande till elitidrottare som tar guldmedaljer på olympiader. Jag simplifierar en hel del uppenbarligen; det är klart att personlig motivation och ekonomiska förutsättningar spelar stor roll också. Men det genetiska inslaget kan inte ignoreras; man kan inte motivera en Sankt bernhardshund till att bli en Chihuahua... lika lite som man kan motivera en vanlig människa till att memorera 83000 decimaler av pi (vilket är möjligt med rätt gener :). En fördel med genetisk selektion kan ligga i att vi tar fram ett artificiellt substitut för det naturliga utvalet, vilket i stora delar satts ur spel. Vi har inte längre kvar jägar- och samlarmänniskans levnadsbetingelser. Modern sjukvård, välfärd och övrig samhällsgemenskap skapar goda möjligheter för de flesta att reproducera sig. Jag vill inte moralisera alldeles för mycket. Tycker inte att man ska abortera foster pga ”petitesser”. Däremot är det mycket mer etiskt försvarbart att selektera bland könsceller (spermier, äggceller) eller mycket tidiga embryon som ännu inte hunnit utveckla en enda nervcell. Egenvärdet hos en orgasm associerar vi ju framför allt med nervvävnad, och vi tenderar att rangordna vårt moraliska ansvar inför organismer efter deras neural komplexitet, vilket får följden att många samhällen inte ser några problem med preimplantatorisk genetisk diagnostik eller forskning på embryonala stamceller, tex.
