Björn Olof Lundberg

Varför är folk så upprörda över landshövding Marianne Samuelssons beslut?

Vi har i drygt 4 år försökt häva en detaljplan, på Tyktorpsvägen på Lidingö, som direkt strider mot strandskyddslagen. Precis som på Gotland, handlar det här fallet om positiv särbehandling av en storföretagare, som dessutom varit kommunpolitiker och kollega till Lidingös nuvarande kommunalråd. Den före detta kommunpolitikern har fått lov att bygga om en 6 kvadratmeter olovligen uppförd bod till ett 135 kvadratmeter, 7,5 meter högt bostadshus. Huset kunde inte byggas på den befintliga fastigheten, utan Lidingö Stad var först tvungna att avstå allmäntillgänglig och strandskyddad parkmark till den före detta kommunpolitikern. Länsstyrelsen ansåg till en början att det inte fanns särskilda skäl att häva strandskyddet. Området ligger i vad Länsstyrelsen anser vara en röd zon, där stor restriktivitet ska gälla för dispensgivning. Dessutom anser Länsstyrelsen att området har ett stort kulturellt värde, som ska sparas till kommande generationer. Efter ett möte med Lidingö Stad, ändrade sig dock Länsstyrelsen, utan att någon ny information tillförts ärendet. Vi har överklagat till både Miljödepartementet och Regeringsrätten. Men, ingen av instanserna har granskat ärendet utifrån lagen om strandskydd. På vår förfrågan lät Miljöministern Andreas Carlgren i ett brev meddela att Miljödepartementet inte granskat ärendet utifrån lagen om strandskydd, men att detta skulle kunna göras av regeringen. Regeringsrätten, å andra sidan, hävdar att de inte kan granska ärendet utifrån lagen om strandskydd, då Miljödepartementet inte har gjort det. Regeringsrätten anser också att de inte behöver ärendet i prejudicerande syfte, trots att varken den gamla eller nya strandskyddslagen medger den rätt som givits den före detta kommunpolitikern, och att det är allmänt känt att kommunernas bristande kunskap ofta leder till felaktiga dispenser. Allt oftare görs processer i Sveriges förvaltningsdomstolar, så att överinstansen inte prövar de frågor som en klagande anhängiggjort när han eller hon fört sin talan. I stället hoppar överinstanserna över de för klaganden viktiga frågorna och prövar bara vissa, mindre viktiga eller rentav ovidkommande frågor. Det sättet att arbeta gör den klagande rättslös. Dessutom riskerar kollegialitet mellan kommuner, Länsstyrelser och andra myndigheter att resultera i jävförhållande, vilket drabbar den enskilda individen. När vi har påtalat problemet, blir vi kallade rättshaverister av den som har gynnats av sin ställning och kontakter. Självklart kommer vi ändå att driva ärendet vidare. Liksom de flesta svenskar, vill vi ha en rättsstat där vi kan känna oss trygga och där man kan förlita sig på att myndigheterna följer objektivitets- och likställighetsprinciperna.