Expresen tar i dagens tidning upp det omfattande näthatet som florerar i kommentarsfälten på var och varannan blogg, twitter och på Facebook. Givetvis är dessa personers åsikter ofta anonyma. Man vet aldrig vem man debatterar med eller om det i själva verket är flera olika.
Hur kan det vara så att man har en sådan stark vilja att uttrycka sina åsikter men ingen vilja och inget mod att stå upp för det man verkligen tycker? Brinner man för en sak borde man väl rimligtvis kunna uttrycka detta publikt.
De anonyma kommentatorerna är i mångt och mycket en stor grådassig, illaluktande massa som kan dyka upp var helst någon, som vågar stå för sina åsikter, uttrycker dessa.
I landet lagom skall alla få ha en åsikt men ingen skall ta ansvar. I landet lagom kan vuxna människor bete sig som ouppfostrade snorungar, det är ju ändå ingen som kommer att få veta. I landet lagom tillåts mobbing, personangrepp, ryktesspridning och hot av anonyma extremister.
Våra rättigheter om yttrandefrihet utnyttjas till bristningsgränser av denna skara. Jag undrar vad de själva anser att de har för skyldigheter om yttrandefriheten på grund av detta skulle behöva inskränkas.
Många bloggare och tidningar väljer att moderera sina kommentarer, de anses då fega och anklagas för att inte acceptera oliktänkande. Jag är helt övertygad om att de allra, allra flesta välkomnar oliktänkande, det är ju en del av poängen av att ha ett kommentarsfält. Men det är en väsentlig skillnad att tycka olika och förmedla sin åsikt och en helt annan att kränka, hata och trakassera någon.
Kristina Holmström, 2011-02-04 14:49
