Anders Bergdahl har kommenterat på:
Claes, bra svarat..
Ett par tillägg. Wittgenstein må har sakt det mesta och egentligen gjort postmodernismen obsolet innan den fanns.
MEN för den skarpaste analysen av vetenskapens två dogmer så rekommenderar jag Quine ("two dogmas of empiricism") finns på nätet.
Sedan är det användandet att "positivism" och "teorI"..
Denna dikotomi har sitt ursprung i en debatt mellan, bland andra, Karl Popper och Jurgen Habermas. (detta är en EXTREMT förenklad version och därfär inte helt lyckad...=
Habermas stod för det som kallas "kritisk teori" att teorin skulle styra vetenskapen och vara kritisk mot maktkonstellationer. Popper varnade för detta, han menade att denna syn kan leda till gigantiska experiment liknade Sovjet. I sovjet var ju Marxismen "sann" och allt utgick från denna "sanning". Habermas stod för en liknande syn men Popper menade att vetenskapen endast kan beskriva samhället och inte egentligen bör styra utvecklingen. Habermas kallade i denna debatt Popper positivist, när det i själva verket var så att Poppers skrivande var en reaktion mot logisk positivism. Man kan säga att Popper och Quine motbevisade positivismens dogmer. Dock gjorde det detta utifrån en insikt i deras tankesätt. Wienpositivismen var förövrigt starkt inspirerad av den tidige Wittgensteins tänkande, inom gruppen fanns också redan början till de idéer sem Quine och Popper driver till sin spets.
Problemet med genusteori är alltså att den inte bygger på en empirisktteori utan på en ideologisk övertygelse. Genusteori KAN analyseras vetenskapligt OM den lyckas formulera vetenskapliga hypoteser som naturligtvis måste vara falsifierbara och så tydligt formulerade att de kan analyseras.
OCh nu kommer vi till postmodernismens kärnproblem, den är medvetet flertydig vilket gör att inga hypoteser kan produceras. Dessutom öppnar postmodern teori bildning upp för personkritik då man i sin diskursanalys analyser VEM som säger något inte VAD som sägs...
Många med vetenskapsteoretisk insikt menar att postmodernismen, precis som Claes visar ovan, snarast är på samma nivå som vetenskaps teori från 1700talet och därför har alla de problem som denna primitiva positivismen från 1700 talet.
PÅ ett viktigt sätt är det alltså så att den är postmodernismen som öppnar upp för en vetenskap styrd av ideologi och det är postmodernisterna som i själva verket står för en positivism (vilket inte a priori är "fel")...
Så postmodenisterna skulle vinna på att läsa lite grundläggande vetenskapsteori och också gå tillbaka till pragmatikerna som inspirerade Husserl.