Gårdagens bödlar har blivit dagens ”reformister”

I februari 1979 anlände Ruhollah Khomeini till flygplatsen i Irans huvudstad Teheran. Från Paris hade han lett en islamisk revolt i Iran och knappt två månader senare grundades den islamiska republiken. Den nya regimens födelse firades med massavrättningar. Från Khomeinis återkomst till Iran februari 1979 till och med början på december 1981 avrättades mer än 3200 människor. Bara under tre dagar, 18-20 september 1981, avrättades mer än 300 personer (Amnesty International rapport. AI Index: MDE 1981-12-13. Distr: NS/C).

Mellan juli 1988 och ungefär sex månader framåt avrättades mellan 2000 och 30 000 politiska fångar i Iran (http://www.amnesty.org/en/library/asset/MDE13/021/1990/en/5c32759d-ee5e-11dd-9381-bdd29f83d3a8/mde130211990en.html). Dessa avrättningar startades under Mir Hussein Mousavis premiärministerskap och fortsatte efter att han förlorade makten. Unga personer ner till 13 år avrättades. Enligt Amnesty International är det fortfarande oklart hur många som avrättades, men siffran ligger på minst ett par tusentals avrättningar. "Telegraph" skriver att uppemot 30 000 förlorade sina liv. (http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/iran/1321090/Khomeini-fatwa-led-to-killing-of-30000-in-Iran.html).

Det var under dessa tider med avrättningar, tortyr, förföljelse och fängelsedomar utan rättegång som Mir Hussein Mousavi var premiärminister i Iran. Vi talar om samma Mousavi som idag lyfts fram i media som en "reformist", någon som vill förändra Iran i demokratisk riktning.

Vid den här tiden var Irans nuvarande president Ahmadinejad tonåring och medlem av den ökända Hizbollah-milisen som stöddes av Mousavis regering. Ahmadinejad tillhörde alltså de grupper som sprang runt på stan med ett rakblad i ena handen och syra i den andra handen. Kvinnor som var sminkade fick syran i ansiktet och kvinnor som hade läppstift fick sina läppar skurna av rakbladen. Barn gick inte heller säkra. För att citera Asadollah Lajevardi, som var chefsåklagare i Teheran: "Even if a 12-year-old is found participating in armed demonstration, he will be shot. The age doesn´t matter" (Amnesty International rapport. AI Index: MDE 1981-12-13. Distr: NS/C).

När regimen i Iran var som mest odemokratisk och brutal var det Mousavi som ledde landet. Att man idag kan kalla Mousavi för reformist med gott samvete är hårresande, och ett direkt hån mot dem som har fått sätta livet till under hans tidigare styre.

Mousavi är dock inte den enda "reformisten" som har sina händer fläckade med det iranska folkets blod. Irans förra president, Mohammad Khatami har av väst blivit deklarerad som en "fredens man", en "demokrat". Man har glömt att Khatami, "reformisternas" fader i Iran, var en av de som grundade och därefter ledde terroristorganisationen "Azaraxhs" med uppgiften att mörda motståndare till den islamiska republiken som lever i exil samt utföra terrorattentat mot länder negativt inställda till den islamiska regimen.

Gårdagens bödlar har blivit dagens "reformister".

I 30 år har den islamiska republiken av Iran varit en fullvärdig medlem i den internationella världen. De har varit med i samtliga kultur-, idrotts- och internationella evenemang. De har till och med årligen fått stå inför den fria världen i FN och basunera ut sina antisemitiska och hatfulla slagord och kommentarer. Även vad gäller handel har världen och då främst västvärlden varit generös mot regimen i Iran. Samtidigt som statistik från FN, Eurostat statistical yearbook 2008 och US census burea visar att handeln med Iran ökat drastiskt de senaste 30 åren, visar både Freedom house samt siffror från reportrar utan gränsar att dem politiska och civila rättigheterna i Iran, den demokratiska utvecklingen samt respekten för mänskliga rättigheter konstant blir sämre. Inte nog med det erkänner regimen själv via Saeid Madani som är forskare vid den statliga myndigheten "Social welfare organisation in Iran" (Februari 2008) att cirka 25 miljoner människor lever under den absoluta fattigdomsgränsen. Detta händer samtidigt som ett fåtal ledare i Iran, däribland den förra presidenten och Mir Hussein Mousavis främsta anhängare och finansiär, Akbar Hashemi Rafsanjani, badar i pengar.

Samtidigt som regimen i Iran rent handelsmässigt har varit en god vän till västvärlden och inte minst Sverige, har det iranska folket fått det allt sämre. Samtliga statsministrar och presidenter som kommit och gått inom den islamiska republiken har bidragit till att Iran blivit ett sämre land för de 70 miljoner iranier som lever där. Alla dessa har tusentals om inte fler iraniers död på sitt samvete.

Ovanstående påpekar på ett viktigt faktum och det är att den islamiska republiken inte på något sätt är reformerbar. Det spelar ingen roll vem som blir landets president. Och att skylla allt på den andliga ledaren Khamenei är helt fel. Det är systemet det är fel på. Det är styrelseskicket det är fel på. Efter den islamiska republikens grundande, har Iran haft två andliga ledare, fem statsministrar och sex presidenter. Under samtliga har Iran gått åt ett håll, och det är inte i demokratisk riktning. Iran fortsätter att toppa listan av länder som stödjer internationell terrorism och bedriver omfattande statsterrorism.

Västvärlden trodde det skulle bli förändringar i Iran efter Khomeinis död, men det var fel. Man trodde Iran skulle demokratiseras när Rafsanjani kom till makten. Det var också fel. Med Khatami vid rodret trodde väst att regimen i Iran skulle reformeras, men landet satsade istället helhjärtat på urananrikning och slog brutalt ner studentupproret den 9 juli 1999. Väst hade fel igen. Nu görs samma misstag med Mousavi. Men faktum är att med Mousavi som reformvän behöver det iranska folket ingen fiende.

Regimen i Iran kan inte reformeras av den så kallade "opposition" som finns i landet idag. Demokratiska länder bör agera utifrån sitt samvete och uttrycka sitt stöd för ett riktigt demokratiskt Iran, fritt från religiöst förtryck. Lösningen på Irans problem är varken stöd till gårdagens bödlar eller ökad handel, inte heller ökad dialog eller större eftergifter. Lösningen ligger i den islamiska republikens störtande och en regime change i Iran.