I Iran har fotbollen alltid varit politisk

Lyon, Frankrike. Den 21 juni 1998. Klockan är nio på kvällen. Huvuddomaren Urs Meier har fått uppdraget att döma en historiskt match. Närmare 40 000 åskådare kommer under kommande 90 minuter att bevittna Iran besegra "Den store satan", USA, med två mål mot ett. Världsmästerskapet i fotboll 1998 var Irans första sedan revolutionen 1979 och det åtta år långa kriget mot Irak. Under ledning av den reformsinnade presidenten Mohammad Khatami var landet på väg in i en ny era av varmare relationer med väst och USA. Iran andades framtidstro.

Elva år senare befinner sig Iran i utbrottstillstånd. Hundratusentals människor har intagit gatorna för att protestera mot avsaknaden av grundläggande fri- och rättigheter. Missnöjet med resultatet av presidentvalet, den sittande presidenten Ahmadinjads jordskredsseger över motkandidaten Mousavi, har övergått i en revolt mot den islamiska republiken. "Död åt Khamenei" och "Död åt diktatorn" är slagorden som skanderas mot den paramilitära Basijmilisen. Regimen har gått till hårt motangrepp genom att genomföra massarresteringar och förbjuda demonstrationer. Uppemot 100 personer eller mer befaras ha dödats.

Utanför Tehrans mäktiga fotbollsarena "Azadi" har människor samlats för att följa den viktiga VM-kvalmatchen mellan Iran och Sydkorea. En plats i VM 2010 står på spel. När de iranska fotbollsspelarna gör entré har sju spelare av elva spelare valt att bära gröna armbindlar för att manifestera sitt stöd för motkandidat Mousavi och hans anhängare. Det går inte att ta miste på budskapet.

I Iran har idrott alltid varit tätt förknippat med politik. Det är dock inget unikt. Hitler försökte omvandla Berlinolympiaden 1936 till ett propagandanummer för Tredje riket, men misslyckade i samma ögonblick som Jesse Owens passerade den mållinje som skulle ge honom en av de fyra guldmedaljer. Storlaget Real Madrid var diktatorn Francos kelgris under juntans tid i Spanien. Under den iranske Shahens brutala diktatur blev brottaren Gholamreza Takhti en symbol för kampen för demokrati och landets självständighet från USA och Storbritannien. Under åren 1952-62 vann Takhti tre OS-medaljer och fyra världsmästartitlar. Han var hyllad och älskad, både i egenskap av idrottare och en skarp, aktiv kritiker av Shahens regim. 1968, endast 37 år gammal, hittades Takhti död i sitt hotellrum, troligen mördad av Shahens fruktade hemliga polis, SAVAK. Hans död framkallade stora protester.

De iranska fotbollspelarna lever kanske inte upp till Gholamreza Takhtis enorma popularitet, men varenda en av deras steg på gräsmattan följs noggrant av miljontals iranier. Bilden av Ali Karimi och Mehdi Mahdavikia, landslaget stora stjärnor, bärandes Mousavis gröna kampanjfärg nådde därför djupt in i det iranska medvetandet. Det var en tyst, subtil manifestation mot en regim i fullfärd med att slå ner obeväpnade demonstranter. Därför kom det inte som en överraskning att fyra av landslagspelarna, däribland Ali Karimi och Mehdi Mahdavikia, nu lämnar landslaget för gott.

Den officiella versionen från det iranska fotbollsförbundet är att spelarna pensionerar sig med hänvisning till Irans förlust i VM-kvalet, men många spekulanter menar att fotbollstjärnorna fått sparken på grund av deras politiska manifestation inför miljontals fotbollsgalna TV-tittare. Det politiska trycket från regimens hårdföra gren blev helt enkelt för mycket. Politiken segrade över idrotten - för den här gången.

Frågan som ingen vågar svara på är hur länge protesterna, som nu är inne på sin andra vecka, kommer att fortsätta. Ledningen för den islamiska republik som lyckats överleva 30 år av militära angrepp och ekonomiska sanktioner är splittrad av en bitter intern maktkamp. Samtidigt utannonseras nya demonstrationer, strejker och sorgetåg via SMS, Facebook och Twitter.

Det iranska landslaget kommer att fortsätta sparka boll utan de omtyckta stjärnorna men inget kommer att vara som förut. Det land som hyllar och beundrar dem har startat en lång och plågsam resa - mot demokrati.