Inte om, utan när

Varje val börjar med en eller ett par frågor, så även detta:

Bryr jag mig om att miljöförstöring struntar högaktningsfullt i gränser? Ser jag några fördelar med att euron klarar den ekonomiska krisen bättre än kronan? Vill jag vara delaktig i ett fredsprojekt som fått gamla fiender att bli vänner?

Självklart bryr jag mig, självklart ser jag och självklart vill jag. Min röst gör nämligen skillnad.

Det gäller i synnerhet i det vägval som Europa står inför: vill jag att Europa ska bli en gemenskap för flera, eller vill jag att det ska vara en sluten klubb?

Det är bland annat det som jag har att ta ställning till i detta val. Ett belysande exempel är Turkiets eventuella medlemskap i EU. De olika partierna skiljer sig i sina signaler i denna fråga och även inom partierna uppvisar enskilda kandidater olika hållning. Turkiets medlemskap eller icke medlemskap berör inte bara Turkiet som stat eller dess medborgare. I Sverige finns tusentals människor som identifierar sig som turkar, syrianer, assyrier, armenier, kurder, greker och cyprioter. Därför är denna fråga viktig.

Själv följer jag intresserat denna fråga och min hållning är glasklar. Turkiet måste få komma med i EU och då tänker jag främst på EU som ett fantastiskt fredsskapande projekt. Forna fiender som Frankrike och Tyskland har försonats. En mur som delade Europa har rivits. Konflikter löses numera med diskussion och inte med vapen. Det är hög tid att denna framgångsrika process inkluderar Turkiet.

Turkiet måste få påbörja processen till medlemskap i den europeiska gemenskapen under förutsättning att den turkiska staten på allvar börjar arbeta för mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och respekt gentemot de etniska minoriteterna i landet. En kraftfull och viktig handling i denna riktning är att erkänna folkmordet på armenier, greker, assyrier och syrianer 1914-1923. Lika viktig är lösningen av Cypernfrågan. Sedan 1974 ockuperar Turkiet den norra tredjedelen av Cypern. Att ett aspirerande medlemsland skulle tas upp i gemenskapen samtidigt som det ockuperar ett annat medlemsland känns fullständigt orimligt. Turkiet bör därför välkomnas in i processen med att bli medlem i EU så snart man löst Cypernfrågan och kommit en bra bit på vägen med att bli medlem.

Resan mot ett medlemskap kan tyckas lång och slutmålet hägrande och stundom utom räckhåll. Men det betyder inte att den är omöjlig. Gång efter annan har det visat sig att Europa har en förmåga att vända blad och blicka framåt. Och exemplen är många. Jag ser hur länder med erfarenhet av förtryck och diktatur som en gång Spanien, Portugal och Grekland, har blivit integrerade medlemmar av den europeiska familjen. Jag bryr mig om att de länder som tillhört den östra sidan av den ridå av järn som drogs för Europa och som genomled totalitära regimer skulle få, och numera har samma möjligheter, samma friheter och samma rörlighet som de jag har tagit för givna i Sverige, även om skiftet från planekonomi och Warsavapakt till marknadsekonomi, NATO och EU ibland har gått snabbare än vad deras institutioner klarat av. Jag vill därför att Turkiet ska fogas till samma skara som exempelvis Polen, Slovenien, Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland och Litauen. Det som ses som omöjligt kan snart bli sannolikt. Det som betraktas som sannolikt kan omvandlas till verklighet.

Lika overkligt som att Tyskland och Frankrike en gång skulle bli vänner, lika osannolik kommer Turkiet medlemskap i Europa att verka, när historien skrivs. Min röst i valet avgör hur denna historia slutar, men endast om jag bryr mig, ser och vill.