Alliansen bör vara en vakthund mot EU-centralism

I synen på Europeiska Unionen, EU, och dess utveckling kan mycket väl en alliansväljare och alliansföreträdare lyfta fram grundläggande värden som demokratins folkliga förankring, en gradvis och stabilt förankrad samhällsutveckling i stället för snabba och tvära kast, vaktslåendet om närhets- och subsidiarietsprincipen, behovet av överblickbarhet och tydligt ansvarsutkrävande i politiken samt nationalstatens unika roll som den politiska nivå som samlar ett helt annat valdeltagande och folklig uppslutning än EU-nivån - och därmed landa i en EU-minimalistisk eller EU-kritisk inställning.

Jag tillhör dem. Kortfattat skulle jag kunna definiera mig som en gemenskapsvän, en tillskyndare av den Europeiska Gemenskapen, EG-bygget, men en skeptiker och minimalist när Maastrichtfördraget 1992 ville omforma detta till ett unions- och statsbygge. Där står jag.

Det borde inte vara något konstigt med det, lika lite som att man kan ifrågasätta hur mycket politisk makt skall läggas på kommunal, regional eller statlig nivå - eller på civilsamhället, familjerna och individerna själva.

Fredstanken är ett djupt motiv inom det europeiska samarbetet, något alltid att stödja och främja. Ändå kan uppenbarligen en stat förhandla om EU-medlemskap och samtidigt ockupera en annan EU-medlem. Det är vad som nu sker, för första gången i unionens historia, då Turkiet - som sedan 1974 militärt ockuperat är 36 procent av nuvarande EU-medlemmen Cyperns territorium - förhandlar om att bli medlem. Inget tyder på att Turkiet har för avsikt att häva sina militära ockupation. Som europaparlamentariker lade jag förra mandatperioden ett ändringsförslag med krav på att Turkiet måste häva militära ockupation av norra delen av republiken Cyperens territorium. Förslag vann stöd i utrikes- och människorättsutskottet och i kammaren en bred majoritet.

Samma kandidatland Turkiet drog tillbaka sin ambassadör från Washington när det amerikanska representanthusets utrikesutskott för något år sedan uttalade att USA rubricerar massdödandet 1915-1919 av de kristna minoritetsbefolkningarna i östra Turkiet som ett folkmord.

EU:s förhandlingar med Turkiet om ett framtida medlemskap måste alltså leda till att Turkiet upphör att ockupera EU-medlemmen Cypern samt erkänner folkmorden av 1,5 miljoner kristna armenier, syrianer och kaldéer. Till detta måste bl a läggas den kristna minoritetens situation i Turkiet idag, inklusive att syrianskt ortodoxa Sankt Gabriel-klostret inte utsätts för rättsövergrepp och konfiskation.

Det kan vara viktigt att påminna om att Sveriges riksdag i sitt yttrande förra mandatperioden, under konventsprocessen som föregick det föreslagna EU-fördraget, avvisade förslaget om att EU:s regeringschefer, d v s Europeiska rådet. i framtiden skall få en permanent ordförande, det vill säga en EU-president.

Jag är stolt över att Kristdemokraterna här i riksdagen var en tydligt pådrivande kraft i att avvisa ett centralistiskt ämbete som EU-president. Samtliga partier utom socialdemokraterna sade nej till tanken på en EU-president.

EU-presidenten är tänkt att fungera som en permanent ordförande i Europeiska rådet för medlemsstaternas regeringschefer. Det är också just dessa regeringschefer som i sin tur skall utse EU-presidenten.

Med 2,5 år som mandatperiod ges möjlighet till omval vid ett tillfälle, d v s totalt 5 år för en innehavare av EU:s presidentämbete.

Vid två tillfällen i riksdagen har statsminister Reinfeldt (M) på frågor från mig instämt i oron över att en EU-president skulle kunna tunna ut det reella politiska innehållet för det roterande nationella ordförandeskapets roll och i praktiken komma att överta dess uppgifter. Jag delar statsministerns bedömning.

Det nationella ordförandeskapets betydelse för varje medlemsland, att få leda hela unionen under en viss period, skall inte underskattas. Betydelsefulla värden står på spel som det nationella ordförandeskapet ger - i form av delaktighet, identitet och närhet för ett lands politiska ledning och befolkning i relation till unionen.

Även om en EU-president i första hand ges en samordnande och koordinerande roll, bär det fröet till ett mycket mäktigt och centraliserande europeiskt politiskt ämbete. Media och politiken kommer att fokusera mer och mer, över tiden, på EU-presidenten och dennes ledarskap.

Detta är en utveckling mot ett centralistiskt politiskt ämbete inom EU jag verkligen vill varna för - utifrån subsidiaritetsprincipen - och som i mycket präglar min sammanfattande hållning till Lissabonfördragets framtida konsekvenser för ett medborgaraktivt Sverige och Europa.

Tillsammans med moderaten Anne-Marie Pålsson motionerade jag i riksdagen ifjol med kristdemokraterna Annelie Enochson och Ingemar Vänerlöv om att ett eventuellt godkännande av Lissabonfördraget bör fattas med två riksdagsbeslut och ett allmänt val emellan, det vill säga som vid en grundlagsändring, en motion jag röstade bifall till.

En sittande riksdag ska nämligen inte kunna ändra villkoren för sig själv. Medborgarnas ges med ett mellanliggande val en möjlighet att säga sitt genom att rösta in en annan sammansättning av riksdagen än den som först lade förslaget.

Denna beslutsmodell signalerar EU-fördragets stora betydelse, och den ges dignitet som en grundlagsändring utan att formellt definieras som en sådan av regeringen. Ökad delaktighet i beslutsprocessen för medborgarna samt att värna grundlagens anda utgjorde andra motiv för vår motion.

Självaste lagrådet skrev i sitt yttrande att de befogenheter som i och med Lissabonfördraget nu överlåts "är så omfattande och betydelsefulla att riksdagens ställning reellt sett urholkas i väsentlig grad".

Inför medlemskapet i EU 1995 uttryckte däremot riksdagen att överlåtelse av makt till EU kan ske inom ramen för grundlagen - dock bara om det inte strider mot principerna för det svenska statsskicket. I annat fall måste grundlagen ändras, något som den politiska majoriteten i EU-frågor vill undvika.

Riksdagens tolkning av principerna för statsskicket är att "riksdagens ställning får inte urholkas i väsentlig grad". Det är nog ingen slump att lagrådet i citatet ovan använt exakt samma ord som riksdagen, och det gör slutsatsen enkel: det som kan överlåtas av makt har passerat den gräns som riksdagen själv satt.

Alliansregeringen tillsammans med S såg dock inte en ändring i beslutsformerna som något problem, och detta innebär enligt dem inte heller någon ny överföring av beslutanderätt.

Lagrådet skrev i sitt yttrande att det införs en ny princip i den svenska självstyrelsen: "Majoritetsbeslut leder till att varken de svenska väljarna eller riksdagen kan ställa någon till ansvar i de fall där den svenska representanten blivit nedröstad i ministerrådet. Detta innebär att vad som är en fundamental princip för den svenska självstyrelsen inte får genomslag inom de områden där överlåtelse av beslutanderätt sker".

I alla sina uttalanden tidigare har riksdagen betonat vikten av det mellanstatliga samarbetet, byggt på enhällighet, och som därmed ger Sverige och riksdagen veto i varje fråga. Nu försvinner denna vetorätt inom ett 50-tal beslutsområden, bland annat delar av straffrätten.

Allians för Sverige samlar liberala och värdekonservativa väljare i just en bred allians för att föra en politik som är långsiktigt hållbar och god för vårt land - och som, självfallet, är till gagn för vår omvärld och kan förtjäna att vara en förebild internationellt.

I den alliansen ryms, bevisligen, både ett stort antal väljare och riksdagsledamöter som vill betona uppgiften att vara vakthundar, som prioriterar bevakningen av att unionen inte utvecklas till en europeisk centralistisk statsbildning på behörigt avstånd från sina uppdragsgivare, medborgarna i de olika europeiska folken. Om Lissabonfördraget träder i kraft - med fler majoritetsbeslut, ny EU-kompetens och ett nyinrättat europeiskt presidentämbete - behövs dessa vakthundar än mer i framtiden. Jag är tacksam gentemot alla de som går in i denna - nödvändiga - uppgift.