Blåblodigheten

Prästen Arius, som levde åren 256 - 336, fick denna idé: Ande är en sorts fin, lysande blå materia. Gud har skapat Himlen av den. Till Jorden använde Gud en enklare smutsfärgad materia. Gud blandade ibland sorterna.

Alla har Guds ande sig, men somliga har fått mer. Arius hade mycket mer än andra, men mest hade Jesus, hundra procent blått! Nutida ockultister säger ektoplasma. Den som består av sådan, kan gå både på vattnet och genom väggar. Då är några spikar genom händer och fötter inget problem. Jesus kunde alltså hänga på sitt kors, hånflina och tänka ut helvetesstraff åt dem som hängt upp honom där.

Arius stred hela livet om lärofrågor med sina överordnade, biskoparna av Alexandria, Alexander och Athanasios. De tänkte nog som Paulus: Han ironiserade om "väldiga apostlar", motståndare som han beskrev med det grekiska ordet psychikós.

För Arius var Himlen ett fysiskt territorium, enligt Guds vilja feodalt organiserat. Där var storleken viktig! Ju större ande, ju heligare. Här nere likadant. Ju mer blått, ju bättre. Jesus fick ett lansstick i sidan. Enligt Arius var det verkningslöst. Att tåla blankt stål, är att vara fylld av helig ande. Då är du bra på att slå ihjäl!

De Gud älskar har Han skapat av mer blått än andra. Segrar visar vilka de är, och Arius förklarade varför. Det var inte den första kristna framgångsteologin. Redan Paulus såg sig föranlåten bestrida resonemang om storlekens betydelse (1 Kor 13).

Det är viktigt, att bestå av fin blå materia. Behövde man mer, för att räknas som människa, visste Arius hur det skulle ordnas. I nattvarden förvandlades vin till Kristi blod. Det gick alltså att tanka på!

Inte bara biskoparna i Alexandria vände sig mot Arius. Hela kyrkan gjorde det, och han uteslöts och fördömdes av flera kyrkomöten. Dessa beslut upphävdes av kejsar Konstantin, som talade om för kyrkan vad man skulle tro på. Även följande kejsare och all aristokrati anslöt sig till Arius idéer. Så gjorde även germanerna.

Den germanske missionsbiskopen Wulfila översatte Bibeln (Silverbibeln i Uppsala) och var mycket framgångsrik. Biskop Wulfilas konfirmander ville givetvis inkassera frukterna av sin kristlighet. Vrålande av fromhet erövrade de Västeuropa och lade beslag på den egendom de skulle ha enligt Guds arianska vilja. Då bytte den plundrade gamla aristokratin åsikt, och alla följande kyrkomöten fördömde ånyo arianismen.

Kyrkans trosbekännelser blev därför under ett par hundra år noggrant utformade, för att bestrida Arius tänkande. Dessa trosbekännelser gäller fortfarande! När germanerna och de erövrade folken så småningom smälte samman, hade den likaså sammansmälta adeln ett stort problem. Arianismen kunde inte återinföras, men hur skulle man då förklara sin blåblodighet och den feodala samhällsordningen?
Lösningen blev att man förbjöd kunskapen om vad orden betydde. Kunskap heter gnosis på grekiska, och i kyrkan blev det ordet ännu fulare än arianism. Man kunde behålla den behagliga i feodalismen i ytterligare 1500 år. Om man inte vet, att det är hädiskt, kätterskt och ogudaktigt, så syndar man inte om man tror på det. Men i Sverige har blåblodigheten delvis ändå avskaffats. Det skedde genom en lagändring redan 2003-06-01. Men i kungahuset finns den kvar.