Folkpartist: Därför måste mitt parti gå emot Europakten

Hamilton framhåller där att det grundläggande receptet mot eurokrisen är att göra resoluta åtgärder för minskade underskott och skulder, kombinerat med högre ekonomisk tillväxt i de utsatta länderna. Att skylla på euron håller inte, enligt Hamilton. Han menar att Finland, som har haft euron i drygt tio år, under dessa år haft en mycket likartad ekonomisk utveckling som Sverig. Han påpekar också att det finns länder som inte har euron som alla har stora budgetunderskott och skulder, till exempel Ungern, Island, Lettland, Storbritannien och USA. Det skulle alltså enbart handla om vilken politik man för!

För att kunna hantera och reglera gränsöverskridande verksamheter och risker måste vi därför enligt Hamilton samarbeta både mer inom EU och med USA. Men Hamilton är otydlig med vad han menar att det utökade samarbetet skulle bestå av – förutom mer sparpolitik och hårdare krav på underskottsländer, vilket knappast ger en väg ur krisen utan snarare förvärrar den. Men tydlighet är kanske för mycket begärt.

Hamilton har tillsammans med FP-statsråden Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i tidigare debatter hävdat att skuldkrisen driver fram nya samarbetsformer i Europa. Ett ställningstagande från svensk sida om att ställa oss utanför den nya stabilitetsunionen skulle enligt dem innebära att vi tappar kontroll över vårt eget öde. Viktiga beslut som påverkar Sverige skulle då fattas utan att vi är närvarande. Detta skulle också tyvärr negativt påverka vår export och därmed vår egen ekonomi. Vi måste alltså enligt dem ”tillhöra Europas kärna”.

Jag, liksom många andra inom den borgerliga sfären är tveksam till detta resonemang. För hur ska vi kunna bygga ett starkare Europa om vi fortsätter att satsa pengar på bankrutta internationella spekulanter som sitter på värde(lösa)papper. Men då säger FP-företrädare i polemik med vänsterns Jonas Sjöstedt att vi ska vara solidariska. På vilket sätt det skulle vara solidariskt att svenska löntagare och småföretagare finansierar Kontinentaleuropas storbankers förlustaffärer med t ex italienska statsobligationer framgår dock inte. Befolkningarna i dessa länder får ju aldrig se de pengar som Tyskland, Finland, Holland och Österrike (och snart också Sverige?) betalar in.

Det har visserligen av Hamilton  tidigare framförts att det inte alls handlar om att stöd till de krisdrabbade länderna innebär stödköp av dåliga statspapper. Det skulle istället handla om ett lån till IMF och inte direkt till de drabbade länderna – ett  lån med strikta krav och där Sverige skulle garanteras en normal ränta på insatta pengar. Krisländer skulle sedan kunna låna hos IMF, under förutsättning att de genomför reformer och uppfyller IMF:s övriga krav. Enligt min uppfattning handlar det dock om att inrätta vad man kan kalla för en ekonomisk diktatur för euroländer.

Att flertalet EU- länder, till synes på order av Tyskland och Frankrike, under en natt i princip godtog långtgående förändringar av fördraget, förändringar ännu ej är helt preciserade, är förödmjukande och demokratiskt ovärdigt. Sverige borde klart och tydligt sagt nej redan då.

Pakten innebär inte bara krav på att skuldgränserna ska gälla och straff utmätas och en starkt vidgad makt för kommissionen utan också en institutionaliserad nyliberal politik och uppluckringar av de fackliga rättigheterna. Detta är argument som framförts av både socialdemokratiska och (vissa) liberala företrädare. Det borde vara självklart att vi liberaler liksom socialdemokrater och fackföreningsrörelsen inte accepterar dessa ingrepp i den svenska demokratin. Vi har inte anslutit oss till euron och därför det finns det heller inga skäl till att vi ska underkasta oss EU-kommissionens styre. Skulle vi gå med för att påverka det som dikteras från Bryssel? Vi har väl redan fått bevis på att så inte blir fallet.

Den stabilitetsunion som är föreslagen kommer att innebära att unionens  ekonomisk nedgång fördjupas. Istället för att hjälpa till med lösning av dessa krisande länders ekonomiska problem kommer det enbart att ske försämringar. Balansen i utbud och efterfråga inom unionen medför en säker undergång för valutaunionen.

Så länge länder som Irland, Grekland, Spanien, Portugal och Italien inte tycks vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden hur ska de då kunna få ordning på sina ekonomier? Dem måste man bistå med hjälp till att öka produktiviteten och sänka/eller minska produktionskostnaderna genom att främja teknologiska framsteg med krediter istället för att betala privata aktörers skulder.

Frågan kvarstår dock – kan man rädda euron med tanke på alla dessa återkommande ekonomiska kriserna? Förmodligen inte. Jag är helt överens med ekonomiprofessorn Lars Pålsson Syll som fällt följande kommentar:

”Det katastrofala misslyckande som euron varit och är, borde innebära att den läggs på historiens skräphög. Att någon mitt uppe i de tragedier som utspelas inför våra ögon i Grekland och andra europeriferiländer skulle kunna dra någon annan slutsats övergår väl varje tänkande människas förstånd.”