SANNING OCH VERKLIGHET

Det är svårt att motstå Mediemakten. Aftonbladets intervju av "Mia" (14/2) utstrålar samma ytliga dumhet som en gång gjorde Liza Marklund till superkändis.

Man publicerar sekretessbelagda utredningar och en ung journalist har jagat upp "Mia" i Arizonas öken.

Kan det finnas en och annan sällsynt läsare som låter sig påverkas av detta journalisternas bottenskrap?.

Utan att missunna Liza Marklund sina framgångar vill jag påstå att det handlar om journalismens absoluta och totala nederlag.

De (journalisterna) kan tjäna pengar och bli miljonärer med hjälp av varandra. Skriva om och blåsa upp någon, nosa varandra i rumpan och sedan nosa på sina redaktörers korrupta näsor.

De skyddar sedan varandra, de ljuger, överdriver, undanhåller väsentlig motinformation.

Murvlar kallades dessa personer för femtio år sedan. Det fanns mycket berättigat förakt i den benämningen.

Så sorgligt med tanke på hur viktigt och väsentligt det ändå är med vad vi får läsa, vad som inte går att undvika på löpsedlarna och på varenda trottoar och i vartenda hörn av alla offentliga rum.

Journalister skulle kunna förmedla något väsentligt om världen, verkligheten och villkoren vi alla människor lever under idag. Tänk vad de skulle kunna berätta. Orättvist behandlade människor och sanslöst kriminella och skrupellösa makthavare.

Så gör inte journalister längre.

Liza Marklund gjorde ett gott försök. Att ingen enda redaktion under hennes uppblossande karriär publicerade Elisabeth Hermons version av sin verksamhet är inte Liza Marklunds fel. Det är journalistkårens absoluta moraliska inkompetens.

Anledningen till att böckerna om Mia sålde så bra och gjorde Liza Marklund till superkändis och mångmiljonär är förstås att det finns hur många historier som helst liknande "Mias" i verkligheten.

Det finns tusentals vårdnadstvister och sociala utredningar, kvinnomisshandel osv.

Så många människor längtade efter dessa historier som beskrev den verklighet som alla kan känna igen.

Journalisterna behöver sina (ofta ofarliga) galjonsfigurer. De klarar sig inte på egen hand i sitt yrke. De måste alltid blåsa någon framför sig. Antingen någon de tar sig an - som Liza Marklund gjorde med Mia - eller också Liza Marklund som Sveriges samlade journalistkår och även kulturjournalister blåste upp och framför sig från början.

Det är knappast Liza Marklunds fel eller förtjänst.

När sedan en annan journalist (inte lika flashig) gräver vidare i historien, hittar luckor och andra versioner skapas ett scenario av journalistikens allra värsta avarter.

Det handlar fortfarande i sak om angelägna frågor - kvinnomisshandel, våld och svek. Men allt försvinner i journalismens maktfullkomliga och i grunden verklighetsfrämmande spekulativa draperier.

Liza Marklund sitter med en journalistkollega exklusivt i TV4 och menar att Elizabeth Hermons version av hennes reportage kan avfärdas med att Elizabeth Hermons är en kvinna som länge "mått dåligt". Hon får inga frågor, inga sakliga frågor från sin intervjuande kollega om varför detta är relevant - då har återigen journalistkåren visat sig lätt debil. En och annan okritisk person kan möjligen fortfarande påverkas och imponeras av TV, radio och tidningar. Men den skaran krymper. På Internet hittar allt fler alternativ till goddagspiltarna i "gammelmedia". Bloggarna omnämns numera med viss respekt av vissa etablerade journalister.

Bloggarna visar dock ibland tendenser att kopiera sina hatobjekt (etablerade media) - men ändå förebilder. Det kallas "bloggdrev".

Riktiga gammelmediala journalister betecknar ofta andra kollegor som "drev". Finns det någon som använder ordet drev så ofta som journalister själva? De talar om journalistdrev i efterhand, så där i tredjeperson, som om de svär sig fria från varje ansvar bara genom att tala distanserat och nedlåtande om sin egen yrkeskår som ett "drev". När man väl gjort det kan man förstås med botat samvete hoppa in i drevet igen. Ännu värre denna gång.

När Aftonbladet låter en ung kvinnlig journalist jaga upp "Mia" i Arizona-öknen och sedan publicera alla intetsägande och dessutom sekretessbelagda handlingar har Aftonbladet gått under botten igen.

Det finns hur många liknande historier som helst; om misshandel, domar och sociala utredningar.

Aftonbladets journalist skriver i sin presentation av sin intervju med "Mia" i Arizona att hon har bevis för att "Mias" och Marklunds version är Sanningen. Den unika publiceringen av handlingarna och utredningarna från socialtjänst och domstolar bekräftar detta. Det är sanningen. Om det står i sociala utredningar och andra myndighetsbeslut så är det Sanningen.

Gud bevare Journalistiken och Aftonbladet!

Hjälp Hallå.

Visst visste vi att kvällstidningar är äckliga och korkade. Men så här illa ställt kan det väl ändå inte vara?

Jo så är det. Så står det tryckt i tidningen.

Kvinnan som intervjuat "Mia" skriver apropå sin egen intervju och det unika med publiceringen av sekretessbelagda handlingar så här;

”Allt blandas huller om buller – med en gemensam önskan att komma åt oss i media”.

Hon skriver det som få journalister öppet skulle medge. Nämligen att "oss i media" är en sammanhållen grupp som folk vill ”komma åt”.

Alltså ”oss i media” är ett tydligt kollektiv och ordentligt paranoida också. Om någon ifrågasätter deckardrottningen Marklunds sanningshalt och dessutom undersöker verken ordentligt så är motivet att ”komma åt oss i media”.

Både Liza Marklund och ”Mia” i Arizona förtjänar en bättre advokatyr än denna journalistik .

Sakfrågorna är allvarliga.

Om något står skrivet i utredningar från myndigheter, domstolar och andra offentliga institutioner är det därmed inte automatiskt sant. Sådana elementära fakta borde Aftonbladets ansvariga utgivare känna till.

Gör de inte det?

Har de blivit så desperata av konkurrensen från bloggarna att de tappat varje tillstymmelse till trovärdighet?