Försäkringskassans eget mål är alldeles för lågt

Liksom vid tidigare utvecklingsarbete av våra välfärdsinsatser - läs sjukförsäkringen - håller man inte tungan rätt i mun och man blandar äpplen och päron - igen. Det är en sak att förmedla arbete, en annan att skapa en rimlig försörjningsgaranti i avsaknad av arbete. Jag deltog från Handikapprörelsens sida vid tillkomsten av Aktivitetsersättningen en gång i tiden. Motivet vid tillkomsten var att inte låsa fast ungdomar i en förtidspension utan att skapa ett övergående stöd som gav den unga möjlighet att pröva arbete, utbildning, egen utveckling och rehabinsatser parat med en anständig möjlighet till försörjning. Tidigare fanns endast att välja mellan förtidspension och försörjningsstöd (socialbidrag).

Det som inte har fungerat i hela konstruktionen är utslussningen i arbete. Här får Försäkringskassan ta på sig sin del av ansvaret naturligtvis, men det finns många "skyldiga".

Det är allvarligt - om det är som Försäkringskassan säger - att de arbetsplater som bekostas av offentliga medel är de sämsta att bereda funktionsnedsatta arbete. Det privata näringslivet har till del börjat inse att man är en del av samhället och som en sådan part bör man ta ett socialt ansvar. Det kan vara bra för affärerna.

Det behövs en kulturrevolution för att ta tag i detta stora samhällsproblem. Utslagningen från arbetsmarknaden accelererar beträffande funktionsnedsatta ungdomar. Toleransen för olikheter har brister och och rädslan för att anställa personer med arbetshandikapp är stor. Det är denna problematik vi måste ge oss i kast med. Det offentliga arbetsgivarna måste gå i bräschen.

Vi löser inte problemet genom att ta bort en insats - Aktivitetsersättning -  som är att se som försörjningsstöd för utsatta ungdomar.

Jag arbetar för närvarande med ungdomar med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Av den gruppen ställer sig årligen cirka 5 000 ungdomar till arbetsmarknadens förfogande. Nu har gudskelov inte alla dessa stora svårigheter att etablera sig i arbete, men tillräckligt många för att detta ska vara ett stort bekymmer. I relation till denna siffra kan ställas Försäkringskassans ambition att slussa 1 000 ungdomar per år ut i arbete, att öka sina interna kunskaper mm. Det är naturligtvis lovvärt att man tar ett nappatag med denna problematik, men om man vill vara lite elakt kritisk kan man se detta som en låg och till intet förpliktande ambitionsnivå.