Publicerad: 2009-01-31, Uppdaterad: 2011-11-02
Det som skrivits beträffande Anna Odell gör mig beklämd som jag skriver i artikeln. Arbetar just nu på en bok om den vän jag nämnt i mitt inlägg. Har läst journaler och på nära håll följt min vän och den vård hon fick. Vill inte kategoriskt fördöma vården på något sätt men däremot finns stora komplexa problem som inte blir tillräckligt belysta och den offentliga debatten om psykiatrin och psykisk sjukdom är så förvriden och vinklad att jag inte kan låta bli att skriva detta inlägg.
Skulle förstås kunna skriva ofantligt mycket mer, men det jag skrivit här är väsentliga kärnpunkter...
Att läsa överläkaren Eberharts utfall mot konststudent Anna Odell är en fasansfullt skrämmande läsning. När sedan hur många kommentatorer som helst instämmer, applåderar, fördömer och utfärdar en medial (åtminstone bloggmedial) fatwa över tilltaget att låta sig omhändertas för psykiatrisk vård är det omöjligt att inte formulera några motfrågor i sammanhanget. Psykisk sjukdom och psykiatri debatteras uppenbart inte tillräckligt mycket och noggrant i offentligheten eftersom det blir möjligt för en ansvarig läkare att skriva på det sätt Eberhart gör. En mycket nära vän till mig som ibland vårdades på St. Görans psykiatriska klinik tog sitt liv för en tid sedan. Hon var en konstnär även om hon aldrig lyckades bli antagen på Konstfack. Jag vet att hon skulle ha applåderat och till och med skrattat väldigt gott åt Anna Odells examensarbete. Jag vill hävda att det går att skratta åt psykisk sjukdom och för ett antal år sedan gick det också att skratta åt och med psykiatrin. Men detta var före psykiatrireformens dagar. Filmen Gökboet var en gång befriande för alla inblandade, patienter såväl som personal. Den var en konstnärlig produkt som tilltalade i sin allmängiltighet. Budskapet kan väldigt förenklat sammanfattas med att gränserna är hårfina mellan vansinne och samhällsanpassning. Den berörde människor över klassgränser och andra barriärer därför att den ytterst ställde frågan vad vi människor gör med varandra i våra relationer, privat och i mer formella sammanhang. Efter psykiatrireformen försvann humorn och den djupt mänskliga och humanistiska aspekten av filmen Gökboet. Kan någon överhuvudtaget skratta åt Gökboet i dag? Psykisk sjukdom har effektiviserats. Mentalsjukhusen har försvunnit. Nu är det väldigt skarpa gränser som gäller. Samhället har individualiserats och marknadsanpassats. Vi kan inte längre lita på kollektiva strukturer och offentliga skyddsnät. Att betala så lite skatt som möjligt är en allmänt accepterad politisk riktning. Då måste också offentliga verksamheter slimmas och marginalerna krympa för både mänskliga och andra icke ekonomiskt mätbara värden. Kort sagt handlar det nu om individernas individuella kamp med och mot varandra. I en debattartikel kan alltså en ansvarig chef för en psykiatrisk klinik föreslå att en student "och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där." Den intellektuella nivån i en debattartikel skulle för 20-30 år sedan i massmedia ha förpassats till papperskorgen, den skulle ha tillskrivits "Bosse i bagarmossen" ett journalistiskt begrepp för den dumma folkmassan som dessa "genier" till journalister föraktade men samtidigt försökte ställa sig in hos. De måste redan på den tiden sälja sina tidningar. Så visst har journalisterna ett oerhört ansvar för vad människor får veta, vad de påverkas att tänka, tycka och tro. Nyheterna är silade genom redaktioner och bandhundar till grindvakter. Det här med självmord och psykiatri är något som på ett personligt plan berör nästan alla människor. Alla har någon i familjen, släkten eller bekantskapskretsen som begått självmord eller blivit tokig. Antiintellektualism, folkförakt och konformism har alltså breddat vägen för ett medvetande om att den som syns och hörs i media förmodligen har rätt eller fel, beroende på hur många supporters eller antagonister som samtidigt hörs eller syns. Konststudenten som stod på bron och fördes till psyket hade aldrig själv kontaktat medievärlden. Hennes lilla examensspex hade mycket väl kunnat passera obemärkt. För personalen på St.Görans psykakut borde förloppet ha varit vardagsmat. En människa drabbas av förtvivlan på kvällen, ställer till en scen på en bro, får spelet när människor eller vårdare försöker hindra självdestruktiviteten. Men dagen därpå får självmordskandidaten kalla fötter. Detta scenario borde vara elementa inom psykiatrin och kanske även för alla förnuftiga varelser. Jaha, men just denna kväll råkade det vara en konststudent som hade gjort ett examensarbete av ett absolut klockrent verklighetsscenario som vi alla kan känna igen. Eller kan vi inte det längre? Har Gökboets universella visdom försvunnit? Meningen med den filmen, med all litteratur och konst är att vi ska känna igen oss. Det som en gång fängslade mest med exempelvis Gökboet, var ifrågasättandet av rådande nomer och värderingar. Idag stämmer även självständiga bloggare in i överläkare Eberharts tvärsäkra gränsdragningar. Antingen är man absolut psykotisk och självdestruktiv eller så hör man inte hemma i psykvården. Det är en absolut kvalificering. Inga överlappningar, gränsfall eller nyanser tillåts i den marknadsanpassade psykiatrin där "vinna" eller försvinna gäller. När jag läste om konststudenten Anna Odells projekt påmindes jag om en värld där empati, lekfullhet, fantasi och kärlek tillåts existera. Även motsatsen kunde hanteras med omsorg värme och utrymme. Många människor var en gång beredda att betala skatt för denna frihet inom kollektiva gränser. Den världen finns inte längre. Idag finns en psykiatrimarknad där psykpatienter ska konkurrera med varandra om vem som är mest sjuk och mest vårdbehövande. Inte ens journalister orkar granska den komplicerade strukturen. Skulle de kunna vara så att vi alla spelar roller, hur allvarligt vi än gör det? Kan det vara så att även de som är psykiskt sjuka på fullt allvar – till skillnad mot konststudenten spelar en roll i samhället, i sin familj eller det sammanhang där vederbörande existerar? Är detta en obehaglig sanning? Vill alla fördömande röster slippa undan den både krävande och uppfordrande insikten; att det inte finns några knivskarpa gränser och skiljelinjer mellan människors villkor? Tänk om tjejen levde sin roll så allvarligt att hon faktiskt var sjuk på allvar den kvällen och natten? Tänk om vem som helst skulle kunna hamna där, tillsammans med människor som lever i den rollen under längre tid än en natt och kväll? Människor som inte har förmånen att gå på Konstfack och ha stöd från denna institution? Det jag beklagar mest är att inte min konstnärligt skapande vän hann uppleva denna historia innan hon på allvar lyckades ta sitt liv. Jag saknar hennes skratt och jag tror att hon kunde ha inspirerats i sin roll, att kanske ifrågasätta just sin egen roll och blivit mer medveten om konsten och medkänslan, ett slags medlevande. Hon skrattar helt säkert i sin himmel och jag måste gratulera Konstfack till detta oerhört fascinerande och djupt mänskliga tilltag.
15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Jag föddes någon gång efter att den där världen du beskriver med nostalgi, där människor skrattar med varandra, redan försvunnit och cynism stod o smålog i varje vrå istället..
jag har också jobbat på cirkus faktiskt.. inget fel i det. =)
den där överläkaren vet inte vad han pratar om....
men jag har svårt att se anna odells studentprojekt som roligt...
Beror väl vad på vilket scenario du jämför med. Några alternativ är:
1. Tjejen menade allvar. Hoppade och dog. Ingen såg henne. Sorgligt för hennes anhöriga.
2. Tjejen menade allvar och hindrades, fördes till St. Görans och skickades hem. (Dog evt. i senare suicidförsök)
3. Hon visade sig vara konststudent och blev korrekt behandlad i enlighet med vårdetiska och allmänmänskliga moraliska principer.
Kommer senare att evt. redovisa hur psykvården just i hennes individuella fall stoppade och hindrade hennes självdestruktivitet. Till skillnad mot vad som hände i alternativ 1. och 2.?
Är inte alternativ 3. väldigt "roligt" och uppfriskande jämfört med alternativen 1. eller 2.?
Att sedan massmedia och en skrupellös och väldigt tvivelaktig ansvarig chef för psykvården eldar på ilska mot denna konststudent ändrar inte min uppfattning.
En klok och kompetent chef för en psykiatrisk klinik skulle möjligen ha skrivit ett "privat" men ändå öppet brev till Konstfacks prefekt, ngt i stil med att man betackar sig för suicidala presumptiva konstnärer.
Att gå ut och förbanna konstnärer, Konstfack och denna tjej på det sätt som ansvarig chef på St. Görans gjorde vittnar för mig om en totalhavererad psykiatri.
Den lilla Konstfacks-"häxan" visade mod och insikt om sin samtid och att hon också vågade utsätta sig för sina medmänniskors förakt och förföljelse är kanske inte direkt "roligt" men modigt.
Den som blir alltför förtvivlad över häxprocessen och de alltför lätt suggerade gaphalsarna måste till slut kanske ändå skratta? Annars är det för bedrövligt...
Det kan förstås också vara så att det bara är en minoritet som fördömer Anna O. (även om det ser massivt ut på Newsmills blogg.) Att "hälsan tiger still" och då måste man också skratta av lättnad...
Alltså, jag har jättesvårt att fatta vad du menar. Din artikel känns väldigt svävande och ofokuserad. Om du svarar får du gärna punkta upp dina poänger. Jag orkar inte bena i allt du skriver, men jag tar dom grejer som stör mig mest:
Du börjar med att skriva att folk är förbannade på Anna Odell för att hon "låtit sig omhändertas för psykiatrisk vård".
Det är väl inte alls det folk är förbannade över? Dom flesta är arga för att hon spelat psyksjuk så att den psykiatriska vården tvingats slösa resurser på någon som inte behöver det. Det är en jäkla skillnad.
Sen är du kritisk till Eberhart. Jag kan inte se hur det är ett bevis på en havererad psykvård att en verksamhetschef fördömer (inte särskilt välskrivet, får man väl hålla med om) någon som utnyttjat den verksamhet han leder. Han säger en del ointelligenta saker om konstnärer, men vad har hans fördömande av Anna Odell att göra med psykvården i allmänhet eller hans förmåga att leda den? Det låter som att du tycker han beter sig oetiskt som talar om en psykpatient i så hårda ordalag. Men Anna Odell är ingen patient.
Du tycker att det ska gå att skratta åt psykisk sjukdom, exakt hur menar du då? Varför i fridens namn ska vi skratta åt något som är ett helvete för dom som genomlider det? Och skratta inom psykvården? Menar du att psykvården idag inte har nån självdistans, men förr, i den gamla goda tiden, hade den uppskattat ett sånt härligt spratt som det här? Det verkar ju helt befängt! Vilken verksamhet i vilken tidsålder skulle ha glatt sig åt att kasta bort tid och energi och göra felprioriteringar som skadat andra som verkligen behövt hjälp? Eller menar du att om vi hade haft högre skatter skulle det ha funnits utrymme för folk som ville prova på hur det känns att bli inlagd som psyksjuk?
Att vården däremot skulle behöva mer resurser för att bli så bra som möjligt och ge utrymme för de verkligt sjuka tror jag inte det är många som argumenterar emot.
Vad du vill få sagt om Gökboet fattar jag inte heller. Ja, den ifrågasätter gränsdragningen mellan vansinne och samhällsanpassning, men vad har det med det här att göra?
Efter stycket "Psykisk sjuktdom har effektiviserats.." har jag riktigt svårt att hitta nåt resonemang överhuvudtaget. Men ur allt flum tyckts jag kunna urskilja (förutom nån slags oartikulerad ansats till mediekritik) att du tycker att det inte finns nån skarp gräns mellan att vara psyksikt sjuk och att vara frisk och att Anna Odell genom att spela psyksjuk på något sätt skulle ha varit det på riktigt, och därmed ha rätt till resurser inom psykvården.
Ursäkta?
Ja, det kan vara en svår gränsdragning mellan vad som är sjukt och vad som bara är avvikande men då pratar vi om gränsdragningar för faktiska beteenden, inte för kallt kalkylerade, förplanerade, spelade beteenden som går att slå av och på! Om du inte menar att idén att spela psyksjuk tyder på att hon är psyksjuk?
Sen kommer ett i princip obegripligt stycke om människor och deras roller i samhället. Det är ett intressant ämne, men jag kan inte för mitt liv begripa vad du försöker säga om det. Är du en sån relativist att du på fullt allvar tror att det inte finns psykiskt sjuka? Att de bara "har spelat en roll" så länge att de tror att det är det? Allvarligt talat, försök berätta det för nån som genomlevt en psykos.
Att folk däremot ska ha respekt för psyksjuka och inte tro att "det kan aldrig hända mig" är en annan sak.
Okej, jag har ännu mer att säga om din artikel, men det här får räcka just nu.
Avslutningsvis: även om det finns mycket som åtminstone jag skulle vilja förbättra - ökad förståelse för psykisk sjukdom, mer resurser till vården för att minska väntetider och för att ge utrymme för mer personlig omvårdnad, mer omtanke mellan medmänniskor, mer forskning och journalistisk bevakning av vad som händer inom vårdens väggar och mer konst som kan öka förståelse och empati och ifrågasätta rådande system och strukturer - så anser jag att Anna Odells tilltag inte främjar nåt av detta utan snarare motverkar det.
Och ja, jag tror en majoritet fördömer hennes tilltag, så du får nöja dig med att skratta åt "eländet" och inte av lättnad.
s!
Även om du formulerar dig nyanserat ger du ändå uttryck för samma sorgliga BERÖRINGSSKRÄCK som genomsyrar den nästan masspsykotiska reaktionen på Anna O.
Visst kan jag gärna bena upp det hela åt dig:
Beträffande psykisk sjukdom:
Många psykiatriker och andra auktoriteter på området kan säkert verifiera att "vem som helst" kan vara tillfälligt, temporärt eller evt. kroniskt störd eller psykotisk.
Det är ett område som inte är lika lätt diagnostiserat som hjärtinfarkt eller astma.
När jag skriver att psykisk sjukdom "effektiviserats" menar jag helt enkelt att ramarna krympt för psykvården. Under senaste åren har det ändå rapporterats i media att någon "kändis" begått självmord efter att ha blivit avvisad eller illa behandlad av vården. Det har också funnits exempel på VANSINNESDÅD som utförts av personer som sökt vård men blivit avvisade. Ngn. körde helpsykotisk in i Gamla stan och dödade människor efter att faktiskt ha sökt psykiatrisk hjälp .En annan som ville ha vård men avvisades blev så desperat att han slog vilt omkring sig med en spikplanka.
Beträffande vården då och ansvarig vårdchef Eberhard:
Det blir hårda prioriteringar och Eberhard har skrivit böcker om trygghetsnarkomani. Eftersom han själv upplevt svåra förluster och sorger i sitt liv tycker han att hans patienter ska vara lika kalla, oberörda och " tuffa" som han själv. (Han passar bra in i det nyliberala systemskiftet i samhället) Han tycker också att tävling är en naturlig instinkt hos barn som bör uppmuntras. Alltså ska alla förtvivlade psykiskt labila människor som inte orkar med sin livssituation när de kommer till psykakuten som han ansvarar för faktiskt i någon mening "tävla med varandra" om vem som är tillräckligt eller mest sjuk och verkligen på allvar vårdbehövande.
I denna iver går han lite för långt. Han vädrar instinkter och fördomar hos människor; gentemot psykiskt sjuka, gentemot konstnärer inte minst och så spelar han ut skattebetalarna mot varandra.
Att kalla det respekt för de på "allvar" psykotiskt sjuka är så korkat att det inte bör bemötas. BERÖRINGSSKRÄCK igen.
Beträffande skattederbyt;
Detta är ju den riktigt svaga punkten där människor är hjärntvättade sedan några decennier tillbaka. Oj, inte ska vi väl betala skatt heller. Utan att förstå att betala skatt är förutsättningen för att få någon jävla inkomst överhuvudtaget, inte minst för regering, politiker och banker.
Om sedan journalistkåren lyckas smälla i offentliganställda "små" människor att de ska verkställa hetsen mot varandra på bloggar så är det så sorgligt.
En osedvanligt klok och ansvarskännande konstnär in spe ser faktiskt de här mekanismerna och hon ger sig ut verkligheten. Hon står på bron, upptäcker att folk trots allt inte där förlorat sina mänskliga solidariska reflexer. Hon tackar också för det. På Newsmill löper hon ändå "internetgatlopp" bland frustrerade och refuserade skribenter av alla skalor, politiska färger och personligt känslostressade individer.
SAMMANFATTNING AV MINA PUNKTER OCH SLUTSATSER
De enda människor som har någon anledning och moralisk rätt att känna ilska och indignation över Anna O;s "fejkade" psykos är personalen på akuten den kvällen, enligt min mening. Men när de lugnat ner sig och tänkt efter borde de nog känna sig mer stolta än förbannade.
Med Anna O. gjorde de sitt jobb korrekt. Hon var "stark" i sammanhanget. Hon hade och har (förhoppningsvis) en ansvarstagande statlig institution bakom sig?
Konstfack har tagit på sig den granskande uppgift som fega journalister inte längre gör.
Konstfack) kan tänka två tankar samtidigt.(!?) De iakttar, beskriver och deltar på samma gång. Politikerna som borde göra detta ansvarsfulla jobb beteer sig som debila puckon och startar namninsamlingar som ytterst är en självdestruktiv psykotisk handling. Ingen mer skatt till politiken (eller åtminstone inte Konstfackskatt) Utrota oss själva därför att en tjej från Konstfack spelar tokig och kanske möjligen - ingen vet riktigt säkert vilken tid hon egentligen tog från psykvårdspersonalen den där kvällen?
Tänk om det var så att personalen satt sysslolösa i fikarummet om inte hjältarna (vanliga människor) på Liljeholmsbron hade reagerat.? Får vi någonsin veta det?
Anna O. spelade förstås över ordentligt. De på "allvar", riktigt sjuka hade inte vågat gå så långt, de hade gått hem när Eberhards personal avvisade dem. Svalt sina piller och sällat sig till en beklaglig suicidstatistik.
Skulle inte journalister och Socialstyrelsen lära sig något av Anna O.?
Är det inte så här inspektioner ska bedrivas?
Ungefär som när tidningars Krogpatruller sitter där och spelar "vanliga" kroggäster? Oj då på skattebetalarnas pengar? Jaha, vad vet vi egentligen om bokföringen?
Socialstyrelsen gör ibland små inspektioner efter att försumliga vårdinrättningar anmäler sig själva enligt ett tillrättalagt politiskt "skådespel".
MYCKET VÄRRE ÄN KONSTFACKSTJEJENS!
Hej Olivia Hall!
Jag vill bara säga att det du skriver är det mest klarsynta och långt ifrån flummiga som jag har läst i hela Odell-debatten.
Särskilt detta:
Idag finns en psykiatrimarknad där psykpatienter ska konkurrera med varandra om vem som är mest sjuk och mest vårdbehövande. Inte ens journalister orkar granska den komplicerade strukturen.
Så sant, så sant!
Bra artikel!
Men jag har svårt att se empati och eftertanke hos konststudenten, och vill inte ha institutioner som sanktionerar lagbrott, även om det nog skulle vara roligt ibland.
Mycket bra och insiktsfullt skrivet, Olivia Hall!
Olivia!
Du säger att "de enda människor som har någon anledning och moralisk rätt att känna ilska och indignation är personalen på psykakuten".
Förbipasserande på bron då? Dom som trodde att den här unga tjejen tänkte hoppa? Hade jag varit en av dom som sedan fått reda på att hon fejkade, då hade jag blivit mer än skogstokig.
Skitunge, hade jag tänkt. Konst-närig felnavigerare som utan eftertanke och empati utnyttjar sina medmänniskor på ett mycket osmakligt sätt.
Sen hade jag åkt till Konstfack och gett räkan en omgång.
Marmor, använd inte andras upplevelser och känslor som portalfigurer för din egen ilska gentemot Anna O. Du vet inte alls allt om hur de upplever saken, och det är fult av dig att ta parti för dem när det i själva verket är du som är förbannad, så stå för dina egna känslor.
De kan få vara förbanande, besvikna, ledsna utan att du ska rida på deras upplevlser för att legitimera en hets emot Anna O.
I övrigt:
Olivia Hall, tack snälla för ett mycket bra och klargörande inlägg!
psykiatri är bra för folk. Mer folk borde informeras om psykiatri. De är så goda och empatisk. Patienter bär med så enormt god erfarenhet för livet av psykiatri. VI MÅSTE STÖDJA PSYKIATRI mot värdelös granksning. CIVIL OLYDNAD TOLERAS INTE AV MEDBORGARE..LYD PSYKIATRI..DET ÄR AUKTORITETEN SJÄLV
Nej, jag blev rörd av artikeln.
men ett annat offer i psykiatrin fått i tre år sedan 2007 försökt stoppa psykiatrisk vård som fördärvat hans liv. Lagt av med läkarstudier på grund av det
nej, jag vill hjälpa andra patienter drabbas. Men tålt mycket, orkar inte