Publicerad: 2009-01-29, Uppdaterad: 2011-11-02
Claphaminstitutet är en kristen tankesmedja som verkar för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige.
Vi har vant oss vid att ta religionsfrihet, yttrandefrihet, samvetsfrihet och föreningsfrihet för självklara, oomtvistade mänskliga rättigheter som hör till en demokrati. Men religionsfriheten är inte oomtvistad, ateisternas organisation Humanisterna har krävt att den avskaffas (Expressen 2007-05-17) och exemplen kan göras många på att religionsfriheten inte respekteras i Sverige och övriga Europa idag.
Religionsfriheten är garanterad i artikel 18 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: "Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor." Religionsfriheten och rätten till tankefrihet och samvetsfrihet garanteras i artikel 9 i Europakonventionen, som från 1995 är svensk lag. Artikel 10 av Europakonventionen garanterar yttrandefrihet, vilket också inbegriper åsiktsfrihet och informationsfrihet. Föreningsfriheten och församlingsfriheten garanteras i artikel 11. Religionsfriheten slås dessutom fast i den svenska Regeringsformen 2 kap. 1§, 6 p. och regeringsformen är tydlig vad gäller yttrandefrihet: "Varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor."
Världen skulle vara bättre utan religion hävdar de ateistiska Humanisterna i Sturmarks bok Tro och vetande 2.0. Men till det faktum att rätten till religion är en omistlig mänsklig rättighet, som har sin egen inneboende motivation och berättigande, kommer att religiös tro faktiskt kan visas vara nyttig för både den enskilde och samhället. Det finns idag en gedigen sociologisk och psykologisk forskning kring religionens betydelse för hälsa och välbefinnande. Det senaste exemplet (Svenska Dagbladet 2009-01-07) är psykologen Michael McCullough vid universitetet i Miami, som metodiskt har gått igenom 80 år av forskning i ämnet. Själv ser sig inte McCullough som troende. Hans slutsats är dock att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra. Detta faktum medges även av den brittiske ateistiske biologen Lewis Wolpert som härom året kom ut med en bok som försökte förklara religionens uppkomst. Det var en bok som han såg sig nödgad att skriva sedan hans son kommit hem med det chockerande beskedet att han blivit kristen. Efter att ha satt sig in i forskningsläget sammanfattar Wolpert: "Det finns goda belägg för ett positivt samband mellan att vara religiös och att vara lycklig."
Oavsett det exakta orsakssambandet till alla dessa vinster står det klart att en kristen tro inte är skadlig att ge sina barn, inte är en krycka för svaga människor i en utsatt livssituation, att en religiös fostran och bakgrund inte är en nackdel eller berövar människor livskvalitet. Tvärtom, vi mår bra av att vara troende, och sämre av att inte vara troende.
Men religionens förtjänster sträcker sig tveklöst längre än till det rent personliga välbefinnandet. Gudstron får uppenbara konsekvenser för hur människor praktiskt handlar mot sina medmänniskor. Under rubriken "Som övertygad ateist tror jag av hela mitt hjärta att Afrika behöver Gud" i London Times 2008-12-27 förklarade Matthew Parris, en annan uttalad ateist - i och för sig något motvilligt - att: " I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Den leder till en andlig förvandlig. Pånyttfödelsen är verklig. Förändringen är god... Svarta och vita kristna som arbetar i Afrika helar de sjuka, lär människor att läsa och skriva, och bara de mest envetna sekularisterna skulle kunna se på ett missionssjukhus eller skola och säga att världen skulle vara bättre om dessa inte fanns." Det finns många andra vittnesbörd om trons positiva betydelse för människans inre liv, men även för hennes sätt att behandla sin nästa.
Det finns flera exempel under senare år i Sverige och övriga Europa på hur yttrande- och religionsfriheten kommer i kläm.
Under rättegången mot Åke Green uttryckte hundratals utländska jurister och människorättsaktivister sin bestörtning över utvecklingen i Sverige, och att yttrande- och religionsfriheten hotades. Åke Green friades av Högsta domstolen i november 2005 men man har försökt straffa honom på andra vägar, som genom uteslutningen ur IOGT-NTO. "Som ledare för ett globalt nätverk av tusentals jurister kan jag inte tänka mig att det finns någon försvarare av mänskliga rättigheter som skulle godkänna eller försvara uteslutningen av Green ur IOGT-NTO", skriver advokaten Sam Ericsson, ledare för Advocates International, ett globalt nätverk av 30 000 jurister i 150 länder. Juristen Benjamin W Bull från USA menar att IOGT-NTO:s agerande liknar en sekulär inkvisition. Nationella juristorganisationer från 20 länder i Latinamerika har också reagerat med bestörtning och Rule of Law Institute i Bulgarien uttrycker också sin oro för att yttrande och religionsfriheten successivt inskränks i Sverige.
I Sveriges riksdag hölls ett seminarium om familj och det positiva som familjeliv medför för föräldrar och barn. Forskningsrapporter presenterades som påvisade detta. Riksdagsledamöter protesterade mot att en katolsk diakon var inbjuden, med hänvisning till att han hade "fel" inställning i abortfrågan. Aftonbladet 2006-03-30 rubricerade sin artikel om detta seminarium "Homohat i Riksdagen", eftersom man utgick ifrån att äktenskap är mellan en man och en kvinna.
Alf Svensson utmanövrerades från posten som ambassadör för postkodlotteriet för att han har "fel" åsikt i en kyrklig fråga, DN 2006-03-19. Förra statsrådet Ingela Thalén (s) låg bakom beslutet, som ordförande i välgörenhetslotteriets styrelse.
En viktig aspekt av religionsfriheten är samvetsfriheten. Märkligt nog har den friheten i Sverige inget grundlagsskydd. I 1809 års regeringsform fanns den ofta citerade formuleringen i paragraf 16: "Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid fri utövning av hans religion, så framt han icke därigenom stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer". Den blev ett viktigt argument i kampen mot den länge kvarlevande religiösa ofriheten. Men när de nuvarande grundlagarna antogs fick inte samvetsfriheten något skydd alls.
Inför lagen om rätt till abort, antagen 1974, ville många ha respekten för sjukvårdspersonalens samvetsfrihet inskriven i lagen. I stället gjorde socialutskottet ett uttalande, där man förutsatte att sjukvårdspersonal som hade samvetsbetänkligheter mot aborter inte skulle tvingas att delta i abortverksamheten.
När det sedan blev strid om tillämpningen av det utlåtandet fastslog JO Bertil Wennergren (Dnr 675/75) i ett yttrande den 19 januari 1976 :
"Med den begränsade innebörd religionsfriheten ... fått i regeringsformen, faller sådana sidor av vad som i allmänhet brukar förknippas med religionsfrihet utanför grundlagsskyddet som t ex friheten att vägra göra sådant som strider emot den religiösa övertygelsen. Sjukvårdspersonal kan alltså inte hämta stöd i den grundlagsskyddade religionsfriheten för en vägran att medverka vid abort. Samvetsfriheten åtnjuter till skillnad från religionsfriheten över huvud taget intet grundlagsskydd".
Socialutskottets uttalande som än en gång underströks av riksdagen betydde dock säkert att man lokalt sökte finna lösningar på den här typen av problem. Men det är mycket märkligt att Sverige till skillnad från en lång rad EU-länder inte har velat lagstifta om samvetsfriheten. De motioner som regelbundet väckts i riksdagen har lika regelbundet avslagits.
När vi nu håller på att få en lag om könsneutralt äktenskap och riksdagsmajoriteten samtidigt garanterar att ingen präst/pastor skall tvingas att viga enkönade par, är det inte underligt att ingen litar på att den ordningen skall bestå. Det som inte är grundlagsfäst kan ändras med en enkel majoritet i riksdagen. Mer akut är risken att de lutherska präster som inte anpassar sig av lokala politiska majoriteter blockeras från de viktigaste kyrkliga tjänsterna. De politiska partierna är mer ivriga än någonsin att styra den i teorin fria kyrkan . Samhället sätter sig som domare i läro- och samvetsfrågor.
2004 föreslogs den italienske kristdemokraten och professorn i politik Rocco Buttiglione till EU-kommissionär, men nekades att få bli det utifrån de åsikter han hade uttryckt utifrån sin kristna tro om att äktenskapet var förbehållet man och kvinna.
I Belgien åtalades en katolsk präst Samuel Ozdemir för att han uttryckt rädsla för förföljelse om islam skulle få ett dominerande inflytande i Europa, enligt The Brussels journal 2006-03-27. Detta omtolkades som hat mot muslimer, trots att han kunde hävda att det finns objektiva bevis för att där islam dominerar så diskrimineras och förföljs kristna.
En nordirländsk parlamentsledamot Iris Robinson blev enligt Belfast Telegraph 2008-12-03 föremål för polisutredning för hatbrott för att hon kallat homosexualitet onormalt samt citerat bibeln.
En undersökning av BBC i Storbritannien i mars 2007 visade att var femte kristen blir diskriminerad på grund av sin tro där de bor. Var fjärde känner sig diskriminerad av kollegor på jobbet. En av tre kristna menar att deras tro framställs negativt av media och på ett diskriminerande sätt. Man talar om en "aggressiv sekularisering", där kristna hånas och diskrimineras. Ett exempel är den kristna studentföreningen på universitetet i Exeter som 2007 förbjöds eftersom som man ville att medlemmar skulle ha en kristen tro. Liknande åtgärder har tagits mot kristna studentföreningar i Edinburgh och London.
Det sker i Europa en gradvis förskjutning av yttrandefrihetsbegreppet. Det går från rätten att uttrycka sina tankar och känslor i ord och bild, till "rätten för vissa att slippa höra åsikter man inte gillar". Tyngdpunkten går från den som talar till den som hör, från det objektiva (vad sägs eller uttrycks) till det subjektiva (så här uppfattades det som sades eller uttrycktes). Förr var yttrandefrihetens gräns vid uppvigling, nu verkar det gå mot "jag eller någon känner mig sårad eller förolämpad av det som uttrycktes".
I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Kristna och muslimer, heterosexuella och homosexuella kommer att få möta åsikter de inte delar eller gillar. Sådant är livet i en demokrati - där yttrandefriheten fortfarande gäller. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. Demokratin skadas om vissa uppfattningar ska vara åtalbara eller leda till förbud till deltagande i det civila samhället. Den religionsfrihet som garanteras i Europakonventionen måste implementeras och förverkligas i de enskilda medlemsstaterna i EU.
Tuve Skånberg, teol.dr., direktor för Claphaminstitutet
Olof Djurfeldt, fil.lic. antropologi, Dagens f. chefredaktör
Mats Tunehag, utrikesredaktör Världen idag
Per Ewert, fil.mag, författare och skribent
Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Bengt Malmgren, läkare
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Claphaminstitutet håller i gång och framstår alltmer som en respektabelt avvikande ocvh balanserad röst i debatten. Jag instämmer helt med artikelns grunddrag, men jag vill samtidigt framhålla orsakssammanhanget bakom dagens bedrövliga utveckling, nämligen de traditionella religiösa samfundens andliga och intellektuella stagnation. För en effektfull och nödvändig motoffensiv räcker det inte med att påtala orättvisor och brister, för dessa bryr sig ingen om, så länge man inte kan sätta kraft bakom orden, och det kan man inte, eftersom människorna alltmer vänder sig bort från en religiositet som inte längre tycks ge dem svar på deras brännande livsfrågor. Religionen måste åter fånga människornas hjärtan, och då krävs det just att man har förmågan att talla till hjärtat - men se det har man inte. Jag skulle rekommendera Claphaminstitutet och allvarligt troende intressenter en grundlig självrannsakan, och framför allt fråga sig: kan en tro som allt färre delar vara sann? Jag undrar det, och vill med denna kommentar bidra till inspirerandet av den breda religiösa reformrörelse som tvunget måste komma om inte allt skall gå om intet. Och därvid vänder jag mig i samma mån mot traditionalister (tex katoliker) och modernister (t ex svenska kyrkan), ty båda har ett statiskt och ytligt synsätt som icke förmår att ge en levande trosrörelse erforderligt momentum. Vi behöver kombinera största vetenskapliga upplysning med orubblig principfasthet och radikalt frälsningsbjudskap. (Härvidlag har katolska kyrkan sedan länge bildat ett avantgarde, men de räcker inte; och under den nuvarande påven, en förbrukad gammal man som helt klart inte är vuxen sin uppgift, får man räklna med en fortsatt global kris med ökande ateistiskt förtryck, som faktiskt är betydligt värre utomlands än hemmavid, som artikeln klargör.)
.
För övrigt talar jag personligen av djupaste krisartade livserfarenhet. Precis som flera religiösa talesmän här på Newsmill framhållit vill jag för egen del säga: utan tro hade jag inte klarat mig; det hade gått käpprakt åt helvete. Dett är jag inte ensam om. I Sverige har vi länge haft en trend mot ökad privatreligiositet, och ateismen är i Sverige snarast svagare än fallet är för Europa i övrigt. Borde inte Claphaminstitutet och övriga intressenter bekata dena folkdjupets stora resurs? Vill man inte förstå, varför vi stannar hemma från kyrkan? Varför vi inte känner oss välkomna? Jag är rädd för att vi även framdeles får hållas för oss själva med våra patetiska och kraftlösa enmanskyrkor, som varken den ena eller andra sidan i grälet mellan religiösa och "humanister" bryr sig om det ringaste. Hur var det med åkerns senapskorn, och hur blir det? De traditionella religiösa kretsarnas problem är inte mitt, och sin egen krampaktigt defensiva kamp, som med säkerhet är utsiktslös, får de därför i huvudsak för min del klara själva. Vill man inte ge något, såf år man inget heller, och då går det som det går.
.
http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/16/betraktelse-over-friheten
Har läst och tycker naturligtvis synd om claphamsympatisörerna som har så högt ställda mål avseende samhällsomdaningen i religiös (dogmatisk kristen) riktning. Utvecklingen i stort har ju tagit en annan riktning. Orsakssambanden att religiösa mår bättre bör ju jämföras med officiell statistik och återkommande lyckoundersökningar som entydigt pekar på Nordvästeuropa och Japan där avkristnandet har kommit längst. I ett internationellt perspektiv klarar vi oss alltså bättre utan än med religion.
När nu den kristna belägringen av Sverige de senaste 1000 åren håller på att luckras upp känner de sig trängda och utsatta. Vem var utsatt och trängd under ”ockupationen”? Det var t o m olagligt att vara ateist. Fram till 1951 var vi tvungna att tillhöra en religiös församling.
Bara en kommentar till alla argumenten i artikel: Kristna insatser på sjukvårdsområdet i Afrika bygger på vetenskapliga framsteg; medicin, som inte precis de troende kan räkna sig tillgodo!
Det tillhör visserligen konventionell debatteknik att undanhålla hela eller delar av sanningen men av moralens väktare väntar vi oss mera.
Om jag minns rätt ifrågasatte Humanisterna i Expressenartikeln de religiösas behov av dubbla rättigheter. Varför skall en troende ha en extra rättighet när vi andra får nöja oss med yttrandefriheten? Förutom alla de andra rättigheterna som räknas upp i artikeln? Det verkar vara en del av den vördnad som ni har vant er vid men som i en nutida tolkning av tro och vetande inte hör hemma i vårt samhälle. Varför behöver ni ett extra skydd?
Dessutom borde det ha hört till god ton att upplysa även era läsare om att Humanisterna mycket starkt trycker på ståndpunkten ”allas rätt att tro på precis vad som helst så länge det inte går ut över andra”. Det betraktar jag som en högre moral än claphamambitionen att just påverka oss andra med bokstavstro och kunskapsfientlighet.
Kjell Eriksson! Alla insatser bygger på att någon vill göra jobbet! Denne kan alltid räkna sig det tillgodo.
Att plocka fram en odefinierad, men auktoritär och löjeväckande gudsbild tillsammans med en liknande teologi, samt anklaga alla "kristna" för att tro på detta, borde rimligen också kunna räknas som ett hatbrott.
Det är som att anklaga humanisterna för att tro på rasbiologin, som en gång räknades som modern vetenskap tillsammans med vetenskaplig barnuppfostran och vetenskaplig företagsledning (= människor är en sorts griskultingar, kreatur eller maskiner, och skall behandlas som sådana).
Tankarna i artikeln stämmer bra överens med jesu ord om att all hädelse mot Gud skall förlåtas (teologisk hädelse, angrepp på trossatser). Däremot är angrepp på goda gärningar (hädelse av anden) förbjudna. Jag får alltså säga, att Gud är en fuling, som tillåter allt ont, men inte att en viss norsk läkare i Gaza är terrorist. Förmodligen är det också förbjudet att förringa hans insats: "Det var inte den där som gjorde det! Det var de vetenskapliga framstegen och medicinen!"
Nu skall jag gå och rita några karrikatyrer.
Ja kanske kristenheten är på tillbakagång i västvärlden. Men västvärlden är på tillbakagång totalt set, minskande andel av världsbefolkningen och världshandeln. Kristenheten växer i u-länderna (också islam växer). Så förmodligen kommer västvärlden i framtiden bara vara ett sekulariserat Disneyland som kristna och muslimer från f.d. u-länder turistar i.
Att vara religös är som artikelförfattaren skriver en framgångsfaktor, inte ett handikapp. En faktor som ger framgång kulturellt, ekonomiskt och t.o.m. evulotionärt.
Den politiska korrektheten och det faktum att yttrandefriheten inte är total i Sverige (liksom i Kina som svenskar så gärna kritiserar) gör att det svenska demokratiska samhället är på väg mot en kris.
Detta är sorgligt men samtidigt är (majoriteten av) svenskarna, och i synnerhet de svenska pk-journalisterna inte värda bättre då de är de människor som varit med om att skapa denna dekadens.
Den politiska korrektheten hotar möjligtvis religionsfriheten, i den mån att friheten att leva utan religiösa vidskepligheter som kontrollerar våra liv begränsas. När det inte längre är PK att kalla religion för vad den verkligen är, nämligen villfarelser och förtyck, är vi illa ute.
Bra artikel! Jag kan inte låta bli att se på de som uttrycker "kristna" åsikter om homosexuella, äktenskap, familj, mm som omyndiga personer. Det är bara att hoppas att Åke Green lever ett fromt och lyckligt liv bakom den slöja av okunskap som skiljer hans värld från den värld med inslag av förnuft som vi andra lever i.
Jag tycker att religionsfriheten ska avskaffas eftersom den bara krånglar till saker. Det viktiga är som författarna säger att alla tokstollar får säga vad de vill.
Man undrar om kristendomen och andra religiösa dogmer i hur inbillade övernaturliga väsen styr våra liv skulle klara sig om de inte får ha en speciell status.
Om jag fattat Humanisternas polemik mot religionsfriheten är att människors rätt att tro och tycka vad de vill mer än väl säkras av yttrande-, åsikts- och förenings- frihet.
Vad som ligger implicit i religionsfrihet är att direktiv från inbillade övernaturliga väsen skall kunna övertrumfa de begränsningar av medborgarnas frihet som kan finns i demokratiska samhällen. Dessa inskränkningar kan förstås vara mer eller mindre väl sammanjämkade med ordinarie yttrande-, åsikts- och förenings- friheter, men i demokratiska samhällen är inget hugget i sten utan kan ändras av medborgarna och det utan att självutnämnda uttolkare av övernaturliga väsens eventuella vilja ger sitt samtycke
Stackars Åke Green, det dumma samhället ville trampa på hans gudagivna hets-mot-folkgrupp-frihet.
Åke Green friades i HD, alltså är inte yttrandefriheten hotad för religionen. Men Åke Green hetsade mot homosexuella och det visar att religiös fanatism och tolerans inte går ihop. Tycka vad man vill om Green, men åtminstone jag tycker att han har rätt att säga de där dumheterna han yttrade.
Kristna grupper och rasister är de enda som ännu tycker det är ballt att använda uttrycket "politisk korrekthet". Religösa grupper brukar utse sig till martyrer när deras ovetenskapliga ideer om sagofigurer kritiseras. Det handlar egentligen om vetenskaplig och historisk korrekthet som borde utplånat religionerna för länge sedan, men inte med våld utan genom människors sunda förnuft. Men tyvärr är det inte så.
Jag är medlem i Humanisterna och har inte läst någonstans att de är emot religionsfrihet. Bara att religion inte skall särbehandlas och att skolundervisningen inte skall vara religiöst färgad.
Däremot är det många religiösa människor som vill tysta religionskritik och DET är ett hot mot yttrandefriheten. Anstormningen mot sommarprataren som kritiserade kristendomen och kristusgetalten är ett skrämmande bevis.
Låt mig citera artikelförfattaren som refererar en viss Michael McCullough:
"Hans slutsats är dock att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra."
Skall religion försvaras av det skälet vare sig det finns en gud eller inte?
The first thing you notice about this shoe is bright red top. footwear upper also includes money in detail. White is put into use on the inner wall, Nike swoosh, sole, laces, and other regions around the sneaker.
shoes sneakers Dhaka, the capital of Bangladesh,
nike sneakers are Cole Haan, which designs,despite their ban in 2002.
cheap jordans is one of the world's cities most polluted by plastic bags,
asics running shoes