Om författaren:
Hanna Hellquist är kulturjournalist och kolumnist i DN. Just nu är hon aktuell i P3:s "Morgonpasset" och med sin pappaskildrande roman "Karlstad Zoologiska".
Min pappa är inte riktigt som andra pappor, sa jag allvarligt till mina vänner när jag var liten. Min pappa är annorlunda än era. Jag kände att jag var tvungen att förklara det för dem. Min mamma behövde jag aldrig förklara för någon.
Nu jag har skrivit en bok, som till största delen handlar om min pappa. Jag har skrivit den för mig och för honom. Min pappa har fått en bok.
Är det egentligen min mamma som den här boken borde handlat om? Den trygga, tysta, den som alltid fanns där och aldrig behövde ifrågasättas, och som aldrig ifrågasatte. Som älskade utan motprestation, som jobbade och slet och ställde upp? Och som jag för den skull inte kan få mig för att ifrågasätta idag. Ingen rör min mamma, inte ens jag.
Då är det så mycket lättare med pappa. Honom står jag inte i skuld till för pappa var så sällan hemma.
Jag är uppvuxen i en tid då papporna kunde komma och gå lite som de ville. Jag inbillar mig att det inte är lika socialt accepterat idag. Inte i innerstadens bostadsrätter i alla fall. Inte bland de människor som jag umgås mest med, nuförtiden. Men på 80-talet var det papporna som flyttade ut vid skilsmässa, och tog hand om sina barn varannan helg.
Männen från 40-talet behövde inte bry sig och valde därför att inte göra det. Om de valde att vara närvarande fick de beröm, om de valde att åka till Tonga i ett halvår så var det inte mer med det. Min pappa valde att åka till Tonga ett halvår, och det var inget konstigt alls för mig. Sån är min pappa, det är sån han är, det är inte mer med det.
Det är så tacksamt att klä av män. Man kan nästan inte misslyckas. 40-talistpapporna är en utgående vara. Vi suger ur det sista ur dem och det blir bra läsning. Fascinerande.
Överhuvudtaget så gör sig vissa människor bättre i skrift än andra. Min pappa är ingen lycklig människa. Han har inget rent hem, inget vanligt jobb, inga vanliga vänner, ingen partner. Det är tacksamt för mig. Det finns mycket att ösa ur. Jag kan alltid skriva om pappa, om det blir riktig panik. Men det var inte därför jag skrev boken.
Jag har aldrig känt mig tvungen att analysera min och mammas relation. Den är där. Pappa däremot, han har aldrig varit självklar. Trots det älskar jag honom och jag vill älska honom ännu mer. Jag vill förstå honom och jag vill att han ska förstå mig, innan det är för sent, innan pappa har rökt ihjäl sig eller flyttat till Thailand eller vad han nu ska göra av sin pension. Jag vill prata till punkt, utan rädsla för vad han ska säga.
Jag skrev boken och sen skickade jag den till honom, och efter tre sidor ringde han upp mig och grät. Sen läste han igenom alltihop och ringde mig och grät igen. Sen läste han allt en gång till. Och ringde och grät. Han hade ingen aning om det här, sa han. Han hade ingen aning om att jag kände så här, att jag hade upplevt honom så här när jag var mindre.
Nuförtiden pratar vi i telefon varje dag, jag och pappa, flera gånger om dagen. Vi pratar om allt. Han har stenkoll på allt jag gör, han ger mig de allra bästa råden, han drar de bästa skämten, han är min bästa vän. Det är egentligen den enda anledning jag behöver.
Vi skriver om våra pappor för att de är ofarliga för oss. De är ofarliga, för de var helt enkelt aldrig där. Vi är inte lika skuldsatta hos dem. De kom och gick. Nu är det vi som äger dem. Nu har vi vuxit upp och lärt oss att formulera långa meningar, nu har vi makten. Nu är det vi som äger dem.
Det kan ju vara som så att du tror att du äger din far, och att det ännu är han som äger dig. Han fick ju dig att skriva en bok om honom. Jag tror också att frånvarande pappor kan ha minst lika mycket inflytande som närvarande pappor. Inte pga någon skuld till dem, utan för att de lämnat ett tomrum som kanske måste tolkas och fyllas med något.
-
Jag tror att våra liv präglas mer av våra föräldrar än vad vi vågar erkänna. Vi ska ju vara så fria, autonoma och starka individer idag. Men det är inte alltid så lätt att se vilka mönster man upprepar förrän långt efteråt.
-
Den store George Costanza kan förövrigt lära oss mycket om föräldrars makt över sina barn. Den mannen är ett själens reningsbad!
Permalänk | Anmäl
Niclas Kuoppa, 2009-01-26, 14:46
Like father. like doughter.
Permalänk | Anmäl
lars erik hellquist, 2009-01-26, 15:21
Bra skivet. Du bygger en generell bild som bygger på din personliga upplevelse. Å andra sidan håller jag inte med din generella skiss. 1980-talets pappor var snarare födda på 50-60talet. Jag och de jag känner som blev pappor på 80-talet var hemma, tog föräldraledigt och stred om vårdnaden i de fall föräldrara skilde sig. Din pappa var relativt gammal, 40talisterna red redan då på sista varvet. Lycka till med försäljningen av boken. I nästa kan du ventilera de skuldkänslor du antyder om din mamma. I den garderoben kanske väntar jobbigare skelett. mvh
Permalänk | Anmäl
Kjell EK Kihlberg, 2009-01-27, 05:11
Det som verkar skilja denna pappa-bok från alla andra är att Hellquist vågat skriva om en relation som fortfarande existerar, d.v.s. att pappan i det här fallet inte är död och att boken på det sättet faktiskt har haft en chans att påverka relationen.
Och det finaste är att den verkar ha gjort det. Det ger mig hopp.
Permalänk | Anmäl
Andrea L, 2009-01-27, 13:56
Du är min idol.
Permalänk | Anmäl
Eric, 2009-01-27, 14:37
Min dotter är inte riktigt som andras döttrar och jag är mäkta stolt!!!!
Permalänk | Anmäl
lars erik hellquist, 2009-01-27, 18:26
Som vanligt är det fel att generalisera när det gäller att dra slutsatser utifrån sina egna erfarenheter.
I verkligheten finns en mycket stor andel närvarande pappor.
Men det kan eventuellt finnas en viss sannolikhet att deras döttrar inte blir journalister, författare eller "kulturmänniskor".
Dom blir kanske istället sjuksystrar, lärare, socionomer, ekonomer och nu för tiden kemister och ingenjörer.
Och dom hinner inte skriva böcker och speciellt inga böcker som säljer. Allt har ju varit så där vardagsvanligt.
Permalänk | Anmäl
Anders B Westin, 2009-01-27, 22:18
Hanna Hellqvist Du kan vara ursäktande mot din pappa därför att du klarade dig vad jag förstår hyfsat här i livet utan hans omsorger om dig, då du har en mamma som förstått vad uppgiften att vara förälder består i. Tack vare henne kan du nu ha en välfungerande och givande relation till din far.
Troligtvis hade din pappa agerat annorlunda mot dig om han inte vetat att din mor fanns där hela tiden.
Vad händer när ingen av föräldrarna förstår sin uppgift, utan är upptagna av sig egna liv och problem? Då blir det stora problem för barnet.
Permalänk | Anmäl
Eva Lisen, 2009-01-29, 12:23
Är det inte lite förolämpande mot mamman att bli beskriven på det sättet? Att hon inte behöver förklaras, hon är bara trygg och tyst?
Permalänk | Anmäl
Mimmi, 2009-01-29, 23:51
Otroligt bra skrivet. Jag började gråta innan jag kom till stycket där din pappa började göra det.
Permalänk | Anmäl
Gunnar B, 2009-01-30, 23:22
Jag är 17 år, och jag är glad att jag inte har dej som mamma. Hela din uppenbarelse känns förlegad, trött och gammal. Såg dej just i TV (Skavlan) och hamnade här via Google. Din bristande livsglädje äter upp min energi. Du är ett strålande exempel på en människotyp som jag undrar mycket över - varför äter du och er sort upp min energi med er trötta, fittstimmiga , existens? Jag pallar inte med att se hur du tittar på Hamrén med uppsynen hos en som tror sig veta allt - fy, fy, fy. Jag äcklas.
Det finns både pappor och mammor som inte är särskilt närvarande - och det konstiga är att du tycker att då är allt bra - det viktiga i ditt liv är nämligen att det inte finns några skillnader. Din uppfattning är lyckligtvis föråldrad. Att göra karriär på att gnälla över män är såååååå 90-tal. Väx upp, snälla du!
Permalänk | Anmäl
Sanna, 2009-11-06, 22:07
Hej Hanna
Jag har läst din bok och vill bara lufta några tankar inför behovet av att ha förebilder. Det här med "rätlinjigt och perfekt " är ju så tryggt och inordnat och jämförelsevis så undrar jag om någon familj kan leva upp till det? Din subjektiva upplevelse är förmedlad med barnets tillit och successiva tillblivelse. Pappa och mamma som alltings centrum, blir plötsligt individer med fel och brister är också din och alla andras resa i uppväxtens faser. Vems behov som står i centrum, är det växelspel som vi får lära oss och länge och helt konsekvent så har föräldern den makten och tillgången till utrymmet. Konstigt vore det annars. Dina föräldrar har, tror jag , givit dig redskap för att välja vad som är acceptabelt och vad som är uteslutet. Däremellan får du, precis som många andra, brottas med vad som är okränkbart för att bibehålla värdighet och integritet.
hälsn.ERT
Permalänk | Anmäl
Eva s-Tadell, 2009-12-27, 13:46
Hej Hanna
Jag har läst din bok och vill bara lufta några tankar inför behovet av att ha förebilder. Det här med "rätlinjigt och perfekt " är ju så tryggt och inordnat och jämförelsevis så undrar jag om någon familj kan leva upp till det? Din subjektiva upplevelse är förmedlad med barnets tillit och successiva tillblivelse. Pappa och mamma som alltings centrum, blir plötsligt individer med fel och brister är också din och alla andras resa i uppväxtens faser. Vems behov som står i centrum, är det växelspel som vi får lära oss och länge och helt konsekvent så har föräldern den makten och tillgången till utrymmet. Konstigt vore det annars. Dina föräldrar har, tror jag , givit dig redskap för att välja vad som är acceptabelt och vad som är uteslutet. Däremellan får du, precis som många andra, brottas med vad som är okränkbart för att bibehålla värdighet och integritet.
hälsn.ERT
Permalänk | Anmäl
Eva s-Tadell, 2009-12-27, 13:46
Great article instead! thinking of it ,m it's really awesome!
Permalänk | Anmäl
cheap essays, 2010-03-27, 12:15
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Permalänk | Anmäl
Muslim, 2010-03-27, 15:52
@ Gunnar.
.
Jag gråter därför att jag gav 10 minuter av mitt liv till att läsa ytterligare feminist artikel , vars syfte är att skuldbelägga , männ.
.
Dock var det intressant att se hur artikel författaren övergick från jag-upplevelsen till vi-skrivningen.
.
Skall aldrig denna penisavund ta slut.
.
Per Hagman
Permalänk | Anmäl
Per Hagman, 2010-03-27, 16:15
Hjärtat, ingen äger någonsin någon, jag vill önska dig lycka till i din nuvarande relation till din pappa, jag finns här varje sekund för min dotter, för att jag, ja hur säger man, inte äger henne utan bara lånar henne en stund...
Permalänk | Anmäl
Andreas Söderqvist, 2010-04-11, 13:14
Smyghat på hög nivå, på flera ställen får man ett mycket surt intryck. Ett intryck av någon som vill göra män illa, förlöjliga och förminska.
"Männen från 40-talet behövde inte bry sig och valde därför att inte göra det"
Vad är detta för patetiskt skitsnack?
"Man kan nästan inte misslyckas. 40-talistpapporna är en utgående vara. Vi suger ur det sista ur dem och det blir bra läsning." Ännu mera smyghat.
". Min pappa är ingen lycklig människa. Han har inget rent hem, inget vanligt jobb, inga vanliga vänner, ingen partner. Det är tacksamt för mig."
Den som kan förklara för mig att detta inte är baserat på rent och skärt hat som inte ens finns i helvetet får gärna göra det. Usch kvinna!
"De kom och gick. Nu är det vi som äger dem. Nu har vi vuxit upp och lärt oss att formulera långa meningar, nu har vi makten. Nu är det vi som äger dem."
Samma sak här, ännu ett tappert försökt till att förlöjliga. Jag förstår inte hur kan man stå för något sådant, skulle jag skriva något sådant om min morsa skulle hon säga upp kontakten. Alla mina kvinnliga kompisar skulle skicka brevbomber.
Jag häpnar över frustrationen, hatet som tvingats in på pappret. Usch nej för att läsa en sådan bok, som troligen är full av hat.
Permalänk | Anmäl
Magnus Johansson666, 2011-05-15, 18:01
19 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Det kan ju vara som så att du tror att du äger din far, och att det ännu är han som äger dig. Han fick ju dig att skriva en bok om honom. Jag tror också att frånvarande pappor kan ha minst lika mycket inflytande som närvarande pappor. Inte pga någon skuld till dem, utan för att de lämnat ett tomrum som kanske måste tolkas och fyllas med något.
-
Jag tror att våra liv präglas mer av våra föräldrar än vad vi vågar erkänna. Vi ska ju vara så fria, autonoma och starka individer idag. Men det är inte alltid så lätt att se vilka mönster man upprepar förrän långt efteråt.
-
Den store George Costanza kan förövrigt lära oss mycket om föräldrars makt över sina barn. Den mannen är ett själens reningsbad!
Like father. like doughter.
Bra skivet. Du bygger en generell bild som bygger på din personliga upplevelse. Å andra sidan håller jag inte med din generella skiss. 1980-talets pappor var snarare födda på 50-60talet. Jag och de jag känner som blev pappor på 80-talet var hemma, tog föräldraledigt och stred om vårdnaden i de fall föräldrara skilde sig. Din pappa var relativt gammal, 40talisterna red redan då på sista varvet. Lycka till med försäljningen av boken. I nästa kan du ventilera de skuldkänslor du antyder om din mamma. I den garderoben kanske väntar jobbigare skelett. mvh
Det som verkar skilja denna pappa-bok från alla andra är att Hellquist vågat skriva om en relation som fortfarande existerar, d.v.s. att pappan i det här fallet inte är död och att boken på det sättet faktiskt har haft en chans att påverka relationen.
Och det finaste är att den verkar ha gjort det. Det ger mig hopp.
Du är min idol.
Min dotter är inte riktigt som andras döttrar och jag är mäkta stolt!!!!
Som vanligt är det fel att generalisera när det gäller att dra slutsatser utifrån sina egna erfarenheter.
I verkligheten finns en mycket stor andel närvarande pappor.
Men det kan eventuellt finnas en viss sannolikhet att deras döttrar inte blir journalister, författare eller "kulturmänniskor".
Dom blir kanske istället sjuksystrar, lärare, socionomer, ekonomer och nu för tiden kemister och ingenjörer.
Och dom hinner inte skriva böcker och speciellt inga böcker som säljer. Allt har ju varit så där vardagsvanligt.
Hanna Hellqvist Du kan vara ursäktande mot din pappa därför att du klarade dig vad jag förstår hyfsat här i livet utan hans omsorger om dig, då du har en mamma som förstått vad uppgiften att vara förälder består i. Tack vare henne kan du nu ha en välfungerande och givande relation till din far.
Troligtvis hade din pappa agerat annorlunda mot dig om han inte vetat att din mor fanns där hela tiden.
Vad händer när ingen av föräldrarna förstår sin uppgift, utan är upptagna av sig egna liv och problem? Då blir det stora problem för barnet.
Är det inte lite förolämpande mot mamman att bli beskriven på det sättet? Att hon inte behöver förklaras, hon är bara trygg och tyst?
Otroligt bra skrivet. Jag började gråta innan jag kom till stycket där din pappa började göra det.
Jag är 17 år, och jag är glad att jag inte har dej som mamma. Hela din uppenbarelse känns förlegad, trött och gammal. Såg dej just i TV (Skavlan) och hamnade här via Google. Din bristande livsglädje äter upp min energi. Du är ett strålande exempel på en människotyp som jag undrar mycket över - varför äter du och er sort upp min energi med er trötta, fittstimmiga , existens? Jag pallar inte med att se hur du tittar på Hamrén med uppsynen hos en som tror sig veta allt - fy, fy, fy. Jag äcklas.
Det finns både pappor och mammor som inte är särskilt närvarande - och det konstiga är att du tycker att då är allt bra - det viktiga i ditt liv är nämligen att det inte finns några skillnader. Din uppfattning är lyckligtvis föråldrad. Att göra karriär på att gnälla över män är såååååå 90-tal. Väx upp, snälla du!
Hej Hanna
Jag har läst din bok och vill bara lufta några tankar inför behovet av att ha förebilder. Det här med "rätlinjigt och perfekt " är ju så tryggt och inordnat och jämförelsevis så undrar jag om någon familj kan leva upp till det? Din subjektiva upplevelse är förmedlad med barnets tillit och successiva tillblivelse. Pappa och mamma som alltings centrum, blir plötsligt individer med fel och brister är också din och alla andras resa i uppväxtens faser. Vems behov som står i centrum, är det växelspel som vi får lära oss och länge och helt konsekvent så har föräldern den makten och tillgången till utrymmet. Konstigt vore det annars. Dina föräldrar har, tror jag , givit dig redskap för att välja vad som är acceptabelt och vad som är uteslutet. Däremellan får du, precis som många andra, brottas med vad som är okränkbart för att bibehålla värdighet och integritet.
hälsn.ERT
Hej Hanna
Jag har läst din bok och vill bara lufta några tankar inför behovet av att ha förebilder. Det här med "rätlinjigt och perfekt " är ju så tryggt och inordnat och jämförelsevis så undrar jag om någon familj kan leva upp till det? Din subjektiva upplevelse är förmedlad med barnets tillit och successiva tillblivelse. Pappa och mamma som alltings centrum, blir plötsligt individer med fel och brister är också din och alla andras resa i uppväxtens faser. Vems behov som står i centrum, är det växelspel som vi får lära oss och länge och helt konsekvent så har föräldern den makten och tillgången till utrymmet. Konstigt vore det annars. Dina föräldrar har, tror jag , givit dig redskap för att välja vad som är acceptabelt och vad som är uteslutet. Däremellan får du, precis som många andra, brottas med vad som är okränkbart för att bibehålla värdighet och integritet.
hälsn.ERT
Great article instead! thinking of it ,m it's really awesome!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!
@ Gunnar.
.
Jag gråter därför att jag gav 10 minuter av mitt liv till att läsa ytterligare feminist artikel , vars syfte är att skuldbelägga , männ.
.
Dock var det intressant att se hur artikel författaren övergick från jag-upplevelsen till vi-skrivningen.
.
Skall aldrig denna penisavund ta slut.
.
Per Hagman
Hjärtat, ingen äger någonsin någon, jag vill önska dig lycka till i din nuvarande relation till din pappa, jag finns här varje sekund för min dotter, för att jag, ja hur säger man, inte äger henne utan bara lånar henne en stund...
Smyghat på hög nivå, på flera ställen får man ett mycket surt intryck. Ett intryck av någon som vill göra män illa, förlöjliga och förminska.
"Männen från 40-talet behövde inte bry sig och valde därför att inte göra det"
Vad är detta för patetiskt skitsnack?
"Man kan nästan inte misslyckas. 40-talistpapporna är en utgående vara. Vi suger ur det sista ur dem och det blir bra läsning." Ännu mera smyghat.
". Min pappa är ingen lycklig människa. Han har inget rent hem, inget vanligt jobb, inga vanliga vänner, ingen partner. Det är tacksamt för mig."
Den som kan förklara för mig att detta inte är baserat på rent och skärt hat som inte ens finns i helvetet får gärna göra det. Usch kvinna!
"De kom och gick. Nu är det vi som äger dem. Nu har vi vuxit upp och lärt oss att formulera långa meningar, nu har vi makten. Nu är det vi som äger dem."
Samma sak här, ännu ett tappert försökt till att förlöjliga. Jag förstår inte hur kan man stå för något sådant, skulle jag skriva något sådant om min morsa skulle hon säga upp kontakten. Alla mina kvinnliga kompisar skulle skicka brevbomber.
Jag häpnar över frustrationen, hatet som tvingats in på pappret. Usch nej för att läsa en sådan bok, som troligen är full av hat.