Om författaren:
Jag är journalist och har skrivit två böcker om ämnet, den senaste Mobiltelefonins hälsorisker (2010).
När den internationella WHO-studien Interphone publicerades i maj i år skrev svensk press att resultaten visade att mobilen inte ökar risken för cancer. De svenska Interphone-forskarna från Karolinska Institutet hade under sin presskonferens tonat ner den ökade hjärntumörrisk som setts för dagens normalanvändare. De hävdade att de ökade riskerna var isolerade resultat. Man bortsåg från de resultat som gruppen vid Universitetssjukhuset i Örebro redovisat tidigare. De senare kritiserades för att ha visat högre risker än Interphone och andra mobilindustrifinansierade studier.
Jag och många andra utländska journalister och experter pekade däremot på att Interphone led av allvarliga brister som undervärderade risken, samt att studien, trots det, visade en ökad risk för dagens normalanvändare.
Forskarna vid Universitetssjukhuset i Örebro beslöt mot bakgrund av kritiken, som enbart baserades på att de sett högre risker än andra studier, att göra en analys av sina egna data utifrån samma förutsättningar som gällt för Interphone. Resultaten av analysen presenteras i senaste numret av International Journal of Epidemiology: Då samma avgränsningar görs i deras studie som i WHO-studien erhålls snarlika resultat och de observerade riskerna sjunker. Detta bekräftar att Interphone genom sina avgränsningar undervärderar risken samt att Interphone i själva verket bekräftar Örebroresultaten.
WHO-studien Interphone omfattade enbart personer som fått en hjärntumör när de var i åldern 30-59 år och man tog inte hänsyn till dem som använde vanliga trådlösa telefoner (DECT), trots att de utsätts för samma strålning som från mobiltelefoner. Dessutom begränsades den mest exponerade gruppen till dem som använt mobiltelefon i endast 1640 timmar eller mer. Det motsvarar enbart en halv timme om dagen utslaget på tio år eller lite drygt en timma i fyra år.
Örebrostudierna innefattade däremot patienter i åldern 20-80 år med hjärntumör. Användning av DECT-telefon kartlades på samma sätt som användning av en mobiltelefon. Analysen för den högst exponerade gruppen gällde en högre exponerad grupp: personer som använt mobilen i 2000 timmar eller mer.
När Örebroforskarna begränsade analysen till det som WHO-studien gjort, dvs. endast inkluderade patienter i åldern 30-59 år, uteslöt DECT-telefonanvändare, samt sänkte ribban för den högst exponerade gruppen till 1640 timmar, föll riskökningen för gliom från 131 % till 75 % för den mest exponerade gruppen (1640 timmar eller mer). Interphones motsvarande resultat var 40 % förhöjd risk, det vill säga nästan samma resultat. Snarlika resultat erhölls även för tumörer i den mest strålningsexponerade delen av hjärnan (tinningloben), men nu är det Interphonestudien som ger den högre riskökningen, 87 % mot Örebrogruppens 46 %
Förutom att liknande resultat erhålls under samma förutsättningar i båda studierna, bekräftar analysen den kritik som framförts om WHO-studien. Risken har undervärderats på grund av att Interphone uteslutit hjärntumörfall i åldrarna 20-29 år samt 60 år eller äldre, betraktat DECT-telefonanvändare som oexponerade och inte analyserat risken för de verkligt tunga användarna.
Det är inte längre hållbart att fortsätta att hävda att den mobilindustrioberoende Örebrogruppens resultat, som genomgående visat att mobilanvändning är kopplat till en förhöjd risk för hjärntumör samt att risken är högst för ungdomar, är isolerade. I själva verket har Örebroresultaten bedömts hålla högst kvalitet i såväl en internationell analys av samtliga studier, pulibcerad 2009.
Förtroendet för forskarna från Karolinska Institutet måste nu allvarligt ifrågasättas. De har, till mobilindustrins lättnad och belåtenhet, på konstiga grunder tonat ner de ökade hjärntumörrisker de själva obeserverat. Dessutom har de avfärdat Örebroresultaten enbart på den grunden att de visat högre risker än andra, något som nu visats vara fel. Detta är allvarligt i synnerhet som KI-forskarna har mycket stort inflytande över myndigheters riskbedömningar av mobiltelefonin då de är experter åt såväl regering, Strålsäkerhetsmyndigheten och Socialstyrelsen. De har dessutom påtagliga intressekonflikter som verkar påverka deras bedömningar.
Den senaste forskningen visar således en statistiskt säkerställd ökad risk för den mycket allvarliga och ofta dödliga hjärntumörformen gliom. Det är hög tid att man går ut och varnar allmänheten för riskerna med mobiltelefoner. Barn och ungdomar bör undvika att använda mobiltelefon och trådlös telefon eftersom riskerna för dem är högre än för vuxna.
Mona Nilsson
Jouranlist, författare till Mobiltelefonins hälsorisker
[1] http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/13/s-f-r-mobilbranschen-forskare-och-journalister-att-tiga-om-riskerna
[2] http://electromagnetichealth.org/wp-content/uploads/2010/12/Hardell_et_al_Int_J_Epidemiol_2010.pdf
Mona Nilsson journalist
(3 artiklar)
6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Det är dags att byta ut industrilobbyisterna som bitit sig fast i Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM). Jag håller med Birger Schlaug som i samband med en intervju med Mona Nilsson kallade henne för "en egen myndighet". Hon gör ett riktigt jobb som får mig att skämmas för de desinformatörer som SSM anlitat.
Och Mona fortsätter med reklamen för sin egen bok, förtäckt till "debattartikel". Monas egna åsikt är att vi ska upphöra med denna typ av trådlösa kommunikationer. Men även om risken ökar med 100% så är inte det skäl nog. Fetma ökar risken för sjukdomar i betydligt större utsträckning men vi förbjuder inte människor att var feta ändå. Inte heller förbjuder vi bilar trots att ett par hundra människor dör i trafiken varje år. Man måste alltid göra en avvägning vad som är minst dåligt. Mobiltelefonin sparar många liv, men hur många dödar den?
Intressant syning. Ett par kommentarer med brasklappen att jag inte har läst någon av de berörda studierna utan får hålla mig till allmänna funderingar.
1. Det är inte orimligt att ställa högre krav på en studie som kommer fram till helt andra resultat än befintliga studier på ett område. På så sätt så kan man rikta in fokus på att granska de resultat mer som kan komma att förändra den allmänna inställningen i en fråga.
2. Vad specifikt gör Interphones urvalskriterier bättre eller sämre än Örebros? Är det inte rimligt att anta att om DECT-telefoner och mobiltelefoner har ungefär samma strålningsrelaterade risk så skulle resultatet bli detsamma oavsett om man tog med DECT-telefoner eller inte? Och vad som anses vara högdosanvändning är ju inte nödvändigtvis självklart.
3. Om man ska skärskåda statistiska analyser så hade det varit intressant att inte bara ta upp de saker som talar för de argument som man redan förfäktar. En viktig fråga är ju bland annat att båda de här studierna är retrospektiva vilket anses vara mer problematiskt ur relevanssynpunkt än prospektiva studier. Något annat som hade varit värt att kommentera är ju det faktum att gliomincidensen i samhället inte tycks ha ökat trots införandet av mobiltelefoner för nu nästan 20 år sedan (http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/406/7431.pdf). Jag menar inte att detta med nödvändighet motbevisar en riskökning, men det vore i alla fall intressant att nämna för att inte framstå som talande för mycket i egen sak.
Om mobiltelefoner är så farliga, var är då epidemin av hjärntumörer?
Jag kunde förstå denna debatt för tio år sen när mobiltelefonern fortfarande vara ganska nya, men nu har nästan alla svenskar haft mobil i över ett decennium utan att det syns några mätbara effekter.
Inom parentes sagt gäller samma resonemang för den åter debatterade risken med våldsamma datorspel. Med tanke på att exponeringen för dataspelsvåld och mobiltelefoner har ökat säkert tusenfalt de senaste 20 åren, så borde vi ha sett dramatiska ökningar av våld i samhället respektive hjärntumörer om de alarmerande forskarna hade haft rätt.
Svar till Erika: Hur man ska göra avvägningen mellan risk och nytta med den trådlösa tekniken är en intressant fråga, men den ska avgöras av de politiska beslutsfattarna och rättstillämpningen. Inte av de naturvetare som undersöker och utvärderar riskerna. EU-rätten ställer ett klart uttalat krav på att riskerna måste redovisas på ett rättvisande sätt så att beslutsfattare inte luras att fatta beslut på felaktig grund. Som Mona helt riktigt påpekar utgör KI:s redovisning av Interphone-studien ett exempel på hur hälsorisker förringas, vilket omöjliggör en ändamålsenlig prövning enligt försiktighetsprincipen. Denna problematik behandlas utförligare på: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/02/h-lsoriskbed-mning-av-emf-en-k...
Bra! Fortsätt att forska om detta ämne, MVH HB