Sökmotorn som andlig kraft

Det senaste året har jag börjat blogga. Jag började av nyfikenhet med ett tema i januari. I mars hade jag fyra stycken. En är min helt privata, en är bybloggen där jag bor, Tjörnarpsbloggen. En tredje sköter jag åt en organisation. Sen är det en hemlig, och en femte som jag håller på och bygger upp.

Nu tittar jag på söktermerna som folk använt för att finna vägen till min blogg. Plötsligt på en rad står där en hel lång fras:

"meningen med livet egentligen"

Å jag har längtat efter den! Dagens själ som sträcker sig ut. Mitt bland de sakliga korrekta söktermerna spirar en hel mening, som en slingrande blomma mitt i en cementplatta.

Jag är ingen storbloggare. Totalt har jag väl haft knappt 30 tusen besök på mina bloggar. Jag har modererade kommentarer, som måste godkännas innan de kommer in. Jag slipper dumt spam men får, sanningen att säga, inte så mycket annan diskussion heller. Det viktiga samtalet äger i stället rum bakom kulisserna. Det är en trevlig daglig ritual att kolla besöksstatistiken, en vana som säkert kan bli beroendeframkallande. Besökssiffrorna, vad är de egentligen? Förutom en mätsticka på popularitet? Kanske en stege rest mot ingången till himmelriket...? Och en bekräftelse på min existens? "Bloggläsarna ser mig, alltså finns jag."

I kontrollpanelen till mina bloggar kan jag se de sökord som folk har använt för att ledas till mig. Och dagligen häpnar jag. Folk skriver ner helt konstiga ord i sökrutan, som jag aldrig skulle använt själv i det sammanhanget:

meningen med livet (utan frågetecken)

få pappa att lyssna + respekt

bada utan kläder, var

lära papegojor tala - dialekt, hur

Jag har använt dator i snart 30 år. I början av 80-talet låg jag på nätterna och pluggade ms-dos. Jag är fostrad i att datorn bygger på en maskinell logik. När jag kommunicerar med datorer använder jag klart språk och anstränger mig att vara tydlig. Jag tänker mycket på hur mina ord ska landa i det mottagande systemet. "Ord" förresten, nej söktermer.

Då är jag logisk, rationell och fåordig. Jag försöker aldrig nånsin att uttrycka känslor i det sammanhanget, .

På liknande sätt lärs söktekniken ut i skolor, på kurser, på sajter. Att söka på internet har blivit en egen fristående disciplin. Långsamt har sökandet smugit sig in i våra liv, inte bara som arbetsredskap när vi sitter vid datorn, men även som motpart i vårt tankeliv, dag och natt. I mitt huvud har jag en speciell liten plats där jag lägger sökord på minnet. "Ska söka på internet nästa gång" Så snart det är något jag vill veta eller någon jag vill ha tag i, så memorerar jag det där. "Ska söka på internet nästa gång" Det är en behaglig tanke, det finns en förväntan i den, att kunna få ett svar, och mina frågor eller undringar är färgade lite grann av den där framtida belöningen, då en löshängande tanke ska kroka fast i ett svar som ska skapa en ny kedja av händelser. Jag vet inte varför, men jag föreställer mig mina obesvarade frågor som ivriga spermier som slingrar sig mot det utvalda ägget, svaret. Tillsammans ska de växa till en kunskap, insikt eller en handling och ett beslut. "så är det. den vägen ska jag gå. Där ska jag köpa den. Så ska jag hitta. Var det så det var!"

Det är en trygghet. Sökandet följer mig vart jag går.

Är det möjligen så, som religiösa människor gör i sitt samtal med Gud? När de läser Ave Maria och evangeliet, och söker de rätta svaren i Bibeln, sin Heliga Sökmotor?

Men i formulerandet av all denna tankeverksamhet har jag alltid varit logisk och aldrig försökt uttrycka känslor för jag vet ju att jag kommunicerar med en dator..

Så där tänker tydligen inte alla. Många snackar med datorn som om den var en lyssnande varelse, en som framåtlutad och uppmärksam försöker uttyda all undermening och undvika alla missförstånd. Listan över de blommande sökmeningarna i min bloggstatistik håller på att förvandla bloggen till ett slags blandning av biktstol och orakel.

Gud vad ska jag ta mig till med henne? står det.

Och lite längre ner

Låt honom leva, låt honom leva.

Deras sökord är böner, tänker jag. De låter mig kika in i själens sängkammare på ett sätt som jag aldrig varit med om förr. De använder inte den torra, av myndigheterna fastställda söktermen, Fader Vår. De talar fritt ur sina hjärtan.

Kräkångest kräkångest, hur blir jag fri?

Aldrig förr har jag fått blicka så djupt in i vanliga, främmande människors inre. I själens sängkammare är det inte bara dunbolster och lavendeldoft. Smutstvättkorgen skymtar också i ett hörn. Jag ser den. Jag ser dem.

Förr såg man dessa bråddjup endast på de offentliga toaletternas dörrar, insmorda i lager av skam med doft av kallnande urin och hemligt smussel. Nu kommer de in i sökmotorerna, men skillnaden är att där finns det chanser till svar.

Kräk + ångest, (76.000 träffar)
Hur blir jag fri (245 träffar)

Det fanns en tid, när mobilerna var nya, då jag var omåttligt irriterad över att tvingas lyssna på privata samtal överallt. Det kunde förstöra en hel tågresa till Stockholm, hur jag satt och retade mig på alla samtal som jag tyckte invaderade mitt privatliv. Vad har jag med deras privatliv att göra? Stör mig inte!

Sedan en tid tillbaka har jag kommit på mig med att inte bry mig. Jag hör fortfarande vad de säger. Men jag retar mig inte. Jag tycker till och med det är en trevlig del av det mänskliga livet, att i bakgrunden höra skvallret och bekymren med saker som ska ordnas därför att tåget är försenat. Nej älskling, jag är på tåget. Sätt dig och gör läxorna så länge, mamma är snart hemma.

Jag retar mig lika lite som det skulle falla mig in att reta mig på bofinkens kvitter i buskarna. Människosnacket, på mobil eller andra ställen, är ibland som sparvars tjattrande, ibland som ormvråkens jamande, ibland som koltrastens poesi. Det är som det är, en del av den mänskliga kören, som jag faktiskt är glad över att jag är en del i. Jag kan höra det utan att känna att jag behöver ta ställning till det.

Efter att ha varit utan TV-mottagning i ett och ett halvt år får jag slutligen min nya digitala antennen monterad på taket. Ett knippe nya tv-kanaler dimper ner. Kanske har det blivit fel vid installationen, eller så är det ett försåtligt reklamerbjudande, men plötsligt är samtliga 40 kanaler tillgängliga, inte bara det betalfria utbudet som jag bestämt mig för.

Det är mitt i natten, jag har slutfört ett arbete, och ska bara bläddra igenom kanalerna innan jag släcker ner. Plötsligt hamnar jag i en porrvideo. Det är ett naket par hemma i en vanlig vardagsrumssoffa och först blir jag störtgenerad. Inte så mycket på grund av nakenheten och den sexuella exponeringen, som över hur taffligt det är. Det är inga proffsskådespelare. Den enda personinstruktion de fått är att de hela tiden måste röra sig så att kameran kommer åt att se så mycket som möjligt. Det är nästan komiskt hur tvärtom det är mot den s k konstfilmen, där all uppfinningsrikedom ägnas åt att undvika just könsdelarna. Här är det tvärtom. Isär med låren, vänd huvudet, dra lite där med fingrarna. Allt ska synas. Det är en mycket pedagogisk demonstration.

När den första förvåningen har lagt sig tycker jag det är ganska intressant. Det har i alla fall inte i mitt liv varit så ofta som jag sett andra människor ha samlag så utstuderat demonstrativt framför mina ögon, och de är ju snälla och omtänksamma mot varandra. Jag tittar en stund och tänker, jaha, där håller dom på.

Människorna. Den mänskliga kören.

Vi är ju innerst inne samma sort, allesammans. Inget annat än olika konstellationer av samma beståndsdelar, som vi är satta att förvalta ett litet ögonblick i universum. Varför ska vi bevaka våra gränser så noga?

Hemmaporren håller på att etablera de folkliga reglerna för sexualiteten. Det är inte präster, lärare och fostrare som dikterar moralen och det är inte de som har patent på det andliga samtalet.

När de tekniska möjligheterna finns, visar det sig att unga människor väljer att lägga merparten av sina pengar på att kommunicera med andra - är inte det fantastiskt? Unga konstnärer och musiker experimenterar med nya uttrycksmöjligheter och delar fritt med sig på internet - är inte det fantastikt? Den mänsklga kören formulerar sina egna frågor och söker själv efter sina svar, bortom papprets och böckernas akademiska elit.

Den mänskliga kören håller på att ta makten, utan mellanhänder.

Kanske är vi på väg in i en mer kollektiv tidsålder, när media och informationsteknik ger oss en möjlighet att slippa kroppens och rummets begränsningar?

Jag tittar i min bloggstatistik på söktermerna.

Finns Gud minus jesus, står det

Plötsligt slår det mig att de sökord jag ser, endast är de som fått träffar på min blogg. De träffar därför att det finns minst ett likadant ord där, kanske en hel fras, som deras sökning korresponderar med. Som man ropar får man svar.

Det är då jag kommer på att jag kan locka de blommiga sökmeningarna till mig genom att ge de rätta lockbetena. Mina ord i bloggen är också den mänskliga kören för de andra. Kan jag få detta att svänga, att förstärka vartannat. Få det att växa och vibrera?

Jag startar en blogg där jag använder varje blommig sökmening som rubrik till ett inlägg. Taggar orden ordentligt. Plingar åt alla håll. Nu ska vi se vad som händer.

Jag vänder ryggen till ett tag. För nu ska jag upptäcka vad som händer om jag själv börjar använda de blommiga irrationella mångordsmeningarna i sökmotorerna.

Det tar emot. Jag känner mig löjlig. Det är som att försöka prata naturligt i luren med en digital telefonist

Sen lossnar det när jag inser att det inte är en dator jag kommunicerar med. Det är ju människorna. Alla de andra. Den mänskliga kören, som noga räknat faktiskt inte är nåt annat än själva Guds röst.

Kolla, vilka söktermer:

meningen med livet, egentligen, på trettondan

1.060.000 träffar