Publicerad: 2009-01-07, Uppdaterad: 2011-11-02
Fyrabarnspappa på 37 år och fritidspolitiker (m) i Nacka
Pappa, kom hem - sådan är den traditionella bilden av pappan i kärnfamiljen. Pappan som arbetar och sällan är hemma. Pappan som när han väl är hemma ändå är frånvarande. Pappan som barnet alltid längtar efter, kanske inte så mycket för kärleken som för tryggheten.
Denna typbild har sin grund i en samhällsstruktur där familjeförsörjningen i första hand är pappans område, medan kärleken och omsorgen till barnen i första hand är mammans. Den saknad som beskrivs är då självfallet riktad mot pappan - som ska komma hem.
Idag är detta på väg att ställas på helt på ända. Många är de pappor som tar ett minst lika stort ansvar för barnens kärlek och omsorg i familjen. Om detta är ett resultat av jämställdhetssträvanden, politiskt beslutade pappamånader eller kanske till och med litteraturbeskrivningar i ämnet kan vi låta vara osagt. Det väsentliga är att det har skett ett skifte. Det är numera inget udda att se en pappa gosa med sitt barn i lekparken eller att det är pappan som tar det största känslomässiga ansvaret under barnets uppväxt. Fortfarande mindre vanligt, men inget som vi höjer på ögonbrynen åt längre.
Det intressanta med denna förändring är att den är ny och öppnar möjligheter för framtiden. Trots att vi idag inte kan veta vad det kommer att innebära för våra barn och för samhället i stort, måste inställningen ända vara att bejaka utvecklingen. Så länge det sker i en anda utan tvång eller piska är det en positiv förändring som ger våra barn mer av trygghet och kärlek.
Möjligen kommer andra konsekvenser så småningom, vilka vi får beskrivna i böcker om sisådär 30-40 år. Men det kan vi inte säga något om ännu och det blir ganska fånigt att vara negativ bara för att vi inte exakt kan förutse följderna.
Det största problemet är istället att det lever kvar en hel del trångsynthet i vårt samhälle. I kontakter med skolor eller myndigheter, liksom i andra sammanhang, kan en pappa fortfarande ses som "andrahandsförälder". Detta behöver inte nödvändigtvis bero på att personen ifråga är fast i ett gammalt tankemönster. Lika gärna kan det vara en myndighets rutiner och arbetssätt som "alltid" varit på ett visst sätt. Pappor tvingas ibland kräva sin rätt och måste visa sin duglighet på ett sätt som mammor slipper göra. Det är en ordning som saknar berättigande idag.
Pappa har kommit hem. För många barn innebär det bättre förebilder en rikare barndom. Kanske inte materiellt rikare, men det är inte där svenska barn i allmänhet upplever brist. Den nya generationens pappor vågar lära känna sina barn och kan ge dem både kärlek och trygghet. Det är ett nytt och fascinerande fenomen i vårt samhälle, för att inte säga i hela Västerlandet.
2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Att vara pappa är mode idag. Och vad som menas med det är som så att man får vara pappa. Jag har inte sett någon skaka på huvudet när jag byter blöja på Ikea eller någon imponerad 30 årig tjej med barn i famnen. De som är mellan 25 och 35 tar det mer eller mindre för givet att även pappan står där och krafsar i skötväskan. Samt att den nyblivne pappan får vara pappa. Hette det inte Velor pappa för 30 år sedan. Det ordet finns inte på samma sätt idag.
Jag tycker det är positivt att papporna också får vara hemma med barnen när de växer upp. varför ska papporna behöva missa en stor del av barnens barndom, närheten och kärleken i vardagaen med dem och vem vill inte se hur de små liven utvecklas dag för dag? Det är verkligen synd att vi lever i ett samhälle med en hel del trångsyntet. Pappor ska inte behöva kräva sin rätt eller bevisa att de duger för att få ta hand om sitt barn, jag tycker de ska behöva bevisa det lika lite som mammorna. Jag tror att jämställdhet uppskattas från båda hållen, både från kvinnorna och männen och jag kan inte riktigt förstå vad det kan bli för konsekvenser av det. Bra jobbat till de pappor som kämpar och kräver mer tid med barnen i alla fall, än fast samhället ibland går emot.